Rättvisa som enda tröst

De båda böckerna lutar sig tungt mot hans erfarenheter som brottmålsadvokat i Berlin men är allt annat än bekännande pratsamma. Stilen är kargaste möjliga och detsamma kan sägas om beskrivningen av berättelsernas gestalter. Såväl förövare som offer skildras med stramhet och svalka i alla fall vad gäller allt som bokstavligen utsägs.

Det finns inte mycket charm i dessa historier, men de bästa utövar en närmast hypnotisk dragningskraft.

Efter Schuld har von Schirach publicerat sig i blandade genrer med i min mening blandade resultat. Men nu är han tillbaka i sitt ursprungliga format. Den nya boken Strafe (Luchterhand) rymmer tolv korta historier och är inte mer uppsluppen än sina föregångare. Tillvaron är en gåta som inte låter sig formuleras och än mindre besvaras. Tanken på mening är en fåfäng illusion. Ont och gott flätas in i vartannat och vem som blir offer respektive förövare kan ofta bestämmas av slumpen.

En advokat på dekis får hjälp att hitta ett försvar för sin klient genom att en torped, som han först försvarat och sedan fått stryk av, delar med sig av kunskap han fått genom sina ogärningar.

En barndomsvän till ett berättarjag begår självmord på grund av skuldkänslor över ett brott som han inte har någon skuld till.

En nämndeman bryter ihop under en rättegång, varvid den misstänkte går fri, men nämndemannen själv nekas befrielse från nämndemannaplikten.

Ferdinand von Schirach avslutar den sista novellen med en sorts programförklaring: ”Det spelar ingen roll ifall vi är apotekare, snickare eller författare. Reglerna är alltid en smula annorlunda, men främlingskapet förblir liksom ensamheten.”

Den fasta tro som författaren ändå röjer gäller inte rättvisan i existentiell bemärkelse men däremot i praktisk juridisk. Människor fallerar men rättsstaten gör det inte. En domare förkunnar med skärpa att friheten står över fördomarna. I andra fall frias förövare av grova brott på grund av juridiska formaliteter. Ifall man gläds eller grämer sig över detta är läsandes ensak, men von Schirach hyser inga betänkligheter om att systemet fungerar som det ska. Det är alltid något, kanske mer än man först vill tro.