Så går det till i Baku

Låt oss då säga att du vänder på klacken, tar först spårvagn och sedan metro ut till Atatürk airport, flyger österut förbi hela Svarta havet, över hela den sydkaukasiska landremsan och landar i Baku vid Kaspiska havets strand, blott 30 mil från det Iran där man får fängelse om man vill se en volleybollmatch och råkar vara kvinna. Då är du plötsligt, tro det eller ej, tillbaka i Europa igen. Det är åtminstone vad man med emfas kommer att säga åt dig.

Detta med republiken Azerbajdzjan som en del av Europa är i allt väsentligt en fråga om två saker: vilja och pengar. Såväl det ena som det andra finns här i övermått, vad gäller det senare främst tack vare olja och gas. När Azerbajdzjan kunde lösgöra sig från den kollapsande Sovjetunionen i början av 1990-talet, bestämde man sig helt enkelt för att ingå i Europa alldeles oavsett om geografiska och politiska trivialiteter eventuellt kunde indikera något annat.

Sagt och gjort: bort med det kyrilliska alfabetet och in med det latinska. Och så började man arbeta till sig diverse prestigefyllda arrangemang i syfte att vässa den europeiska profilen. Mest lyckat och storslaget var värdskapet för Eurovision Song Contest för två år sedan (då Sverige vann med ”Euphoria”), ett evenemang för vilket man byggde den ståt­liga Baku Crystal Hall ute på en udde vid Nationella flaggtorget (hemort för världens näst högsta flaggstång, 162 meter, som pryds av en azerisk flagga i storleken 70×35 meter).

Och nu byggs det på nytt i Baku: ett helt gäng pampiga arenor av olika karaktär. Nästa sommar arrangerar man nämligen de första Europeiska spelen (friidrott, gymnastik, simning och ett drygt dussin andra grenar), tävlingar som har den olympiska rörelsens välsignelse och vars status, idag obefintlig, man har för avsikt att pumpa upp med energisk kommunikation, styrd av en entusiastisk fransman. Det är turkar som bygger och det är en koreansk arkitektfirma som har ritat det idag halvfärdiga Olympiastadion där jag vallas runt en fuktig förmiddag i november iförd påbjuden skyddsmundering.

Öppenheten är det inget fel på. I Azerbaj­dzjan är man angelägen om att knyta till sig och rikligt löna den utländska kompetens man anser sig sakna. Generöst behandlar man även tillresta journalister. Men hur är det med demokrati, mänskliga rättigheter och liknande? Tja, man har en president. Honom kan man rösta på. Han blir omvald med Putinsiffror utan att besvära sig med någon kampanj. Man har också en första dam, omskvallrad bland amerikanska diplomater med anledning av många och omfattande kosmetiska kirurgiingrepp (enligt Wikileaks). Några politiska fångar finns det inte. Däremot visar det sig tråkigt nog att de oppositionella i regel spionerar åt ärkefienden Armenien, varför de förstås måste fängslas av den anledningen.

Detta nya, utvidgade Europa uppvisar ­således en hel del nytt och exotiskt.