Sjukdomsinsikt?

Samhällsproblem såsom fallande studieresultat, bostadsbrist och allmän laglöshet jämförs här med dålig syresättning och allmän organsvikt – akuta tillstånd som kräver omedelbar behandling. Dessa politisk-medicinska resonemang påminner mig om en upplevelse från min tidiga läkarkarriär. Efter ett intensivt arbetspass fann jag mig i ett pyttelitet jourrum tillsammans med två politiskt engagerade kolleger – en nyliberal och en socialist. Från varsin sida om tv-soffan turades de om att förklara hur deras olika reformförslag skulle råda bot på allt från lågkonjunktur till ”utanförskap”, medan jag själv – inklämd i mitten – förgäves försökte hänga med i ett gammalt avsnitt av Våra värsta år. När en av dem till slut bad om min åsikt i frågan medgav jag lite skamset att jag inte visste vad ”utanförskap” betydde, men att både den enes och den andres partiprogram lät rätt långsökta, och nog ej skulle göra någon skillnad vare sig till eller från. Förutom att lägga sordin på debattstämningen bidrog min kommentar till att förena de stridande parterna mot en ny och gemensam fiende – mig själv. Kollegerna var förvisso oense om nästan allt, men båda tog för givet att rätt diagnos och operativa ingrepp skulle kunna återställa vår sjukliga samhällskropp till god hälsa. Att patienten skulle vara bortom politisk räddning föreföll otänkbart. Såvitt jag vet är både nyliberalen och socialisten idag specialister inom kirurgi – ett uppenbart karriärval för stöddiga typer som gillar att ingripa.

Sedan denna lilla episod har jag bemödat mig om att kolla upp vad ”utanförskap” betyder. Enligt svenska Wikipedia rör det sig om ett mått på den andel ”helårsekvivalenter i åldrarna 20–64 som försörjs med sociala ersättningar och bidrag”. Man kan så klart hamna utanför arbetsmarknaden av en mängd olika skäl – inspirerad av Susanna Birgerssons medicinska analogier skulle jag därför vilja klassificera utanförskapet som en multifaktoriell åkomma. Sådana krämpor, exempelvis ”fibromyalgi” eller ”diffus, ospecificerad buksmärta”, är oerhört svåra att bota eller lindra. Särskilt kirurgerna står handfallna inför det multifaktoriella, diffusa och kroniska. Här är kniven inte till någon hjälp.

Därmed inte sagt att kliniska eller politiska operatörer saknar betydelse. De kan utföra underverk, men sannerligen också åsamka patienter eller medborgare stor skada. För ett par veckor sedan nåddes världen av den fantastiska nyheten att läkare i Dallas lyckats förlösa ett barn ur en transplanterad livmoder. Lika roligt är det inte att läsa om tvångssteriliseringar och lobotomier. Även bland politiker varierar yrkesskicklighet och omdöme högst betänkligt. Somliga ägnar sig åt revolutioner, folkmord eller hopplösa fälttåg mot Ryssland. Andra lyckas efter bara åtta års förberedelser placera en människa på månen. När statschefer eller läkare är som bäst lyckas de lösa en specifik, väl avgränsad uppgift. Deras mest förfärande misslyckanden äger rum när de tror sig kunna undanröja mänsklighetens existentiella problem. Knappt femtio år efter månlandningen har den amerikanska regeringen ännu inte listat ut hur man gör fattiga människor rika. Den har fullt upp med att balansera sin egen budget. USA:s främsta psykiatriker kan inte göra ledsna människor glada, trots att de till sitt förfogande har en medicinsk teknologi och sakkunskap av ett slag som världen aldrig tidigare skådat.

Många av de sociala problem Susanna Birgersson räknar upp i sin artikel är oglamorösa och kroniska folksjukdomar. I sin artikel framhåller hon det svenska folkets begynnande ”sjukdomsinsikt” som en potentiell källa till optimism. Först nu, när patienten har börjat förstå sin situation, finns det hopp om ”effektiv behandling”, menar Birgersson. Att sjukdomsinsikt i sig skulle förbättra en patients prognos är dock långt ifrån självklart, åtminstone när det gäller kroniska åkommor. De flesta patienter jag träffat med diffus, ospecificerad buksmärta är väl medvetna om att deras smärta är förlagd till buken och att den är såväl diffus som ospecificerad. Likväl förblir patienterna sjuka. Vad gäller behandling nöjer sig Birgersson med att föreslå ”mer resurser och bättre organisering” av offentlig verksamhet. Båda är säkerligen bra förslag, men inte precis revolutionerande. (När hörde ni senast någon förespråka ”mindre resurser” eller ”sämre organisering”?) Snarare än att pådyvla det svenska folket sjukdomsinsikt så borde politiker och tyckare kanske följa Sokrates exempel och erkänna att vi inte riktigt förstår vad sjukdomen beror på eller vad vi kan göra åt den. En sådan insikt skulle förvisso inte föranleda någon bot i sig, men jag skulle åtminstone få titta på tv i lugn och ro.