Trygghet går före fall

Sverige lyckades huka under två världskrig. Vi kom lyckligt in i 50-talet med en intakt produktionsapparat och en undervärderad valuta, vilket skapade snabbt växande välstånd. Förskonade från de stora olyckorna tror vi gärna på kontinuitet och trygghet. Om det flyter – låt det flyta/Om det funkar – låt det funka, löd refrängen till Wille Crafoords valkampanjlåt åt Moderaterna.

Kanske är det då inte konstigt att vi fick en regeringsförklaring där ordet ”ansvar” används 26 gånger och ”fortsätt/fortsätta” 25 gånger. Någon signal om förändring är det inte. Förändringen finns i liberalismens kärna. Vilja att pröva och försöka nytt, att spänna mänsklighetens båge, är grunden för framstegstanken.

Stefan zweig, österrikisk författare och litteraturhistoriker, flykting undan Hitler, har i sin lysande självbiografi Världen av igår beskrivit sin ungdoms Wien under tiden före första världskriget som ”trygghetens gyllene tidsålder”. Zweigs bok skrevs mitt under andra världskriget och tillhörde tidens mest lästa. Den som läser den idag grips av en märklig känsla av igenkännande i skildringen av sekelskiftets Wien.

Ingenting skulle ändras i den välberäknade ordningen. ”Ingen tänkte på krig, revolution och omstörtningar. Allt radikalt, allt våldsamt tycktes på förhand uteslutet i en förnuftets tidsålder.”

Tryggheten hade blivit det gemensamma livsidealet, miljoner människors mest eftersträvansvärda rikedom. Försäkringsbolagen var Wiens mest framgångsrika företag. Man försäkrade sig ständigt och mot allt. Människor betalade till och med till begravningskassor, skriver Zweig med en ironisk grimas: De miljoner som just då dödades i förintelselägren hade ingen glädje av begravningskassan.

I sin klassiska The Condition of Man från 1944 beskriver Lewis Mumford i ett långt perspektiv samma sak som Zweig, att trygghet går före fall. Han skriver om Roms nedgång, hur samhällsandan beredde mark för barbarerna: ”Everyone aimed at security: no one accepted responsibility. — Security was the watchworld – as if life knew any other stability that through constant change, or any form of security except through a constant willingness to take risks.”

I detta ligger en farlig högfärd. Människor tror att de kan bomma för sitt liv mot varje ödets intrång. I USA växer gated communities, fysiskt avskärmade stadsdelar. Så drar vi också själva på nytt ner rullgardinerna. Nedrustar försvaret när världens näst största militärmakt vacklar mellan ideologier. Skärmar av oss inför att den överväldigande majoriteten av jordens människor lever under politiskt eller materiellt förtryck. Överlåter åt norska stortingets nobelkommitté att betrakta Kina annat än som en hägrande marknad.

Europa återvände efter första världskriget aldrig till den självklara framstegsoptimismen. Sverige stod utanför världskrigen och självbespeglande och inbilska trodde vi att detta var vår egen förtjänst. Efterkrigstidens Sverige har präglats av denna tro att intet våld, inga övergrepp kommer att skaka oss. Vi tar emot flyktingar, själva behöver vi inte fly. Vi var det utvalda folket i förbund med framtiden.

De deterministiska framstegsidéerna präglade Marx och socialisterna. I vår tid har andra övertagit tron att de agerar med historien på sin sida. ”Den enda vägen” var Carl Bildts beskrivning på sin regerings ekonomiska politik. Känslan av att stå i förbund med framtiden har alltid, för en tid, varit en framgångsformel för politiska rörelser. ”Framtidens kämpar för framtidens sak”, heter det i en gammal socialistisk kampsång.

Sekelskiftets starka rationalism slog över i det starkt irrationella: blodsmystik, tron på nationen, antisemitismen och nazismen. Efterkrigstidens Europa präglades av rationalism.

När den 40-talistgeneration som nu lämnar scenen växte upp pekade alla kurvor uppåt. Utvecklingen kunde egentligen bara gå åt ett håll. Idag börjar globaliseringen skapa en selektiv maktlöshet. De som inte kan eller vill flytta, lära nytt eller helt enkelt är för gamla pressas allt längre ner. Det kommer att utnyttjas av motkrafter som vi nu börjar ana.