Ut ur garderoben

SvD rapporterade:

”Tropisk hetta mötte statsministern när han i går landade på ön Hainan i södra Kina. Fredrik Reinfeldt och hans fru Filippa möttes av en välkomstkommitté med biträdande utrikesminister He Yafei i spetsen.

Medan de kinesiska värdarna var strikt klädda uppträdde paret Reinfeldt ledigt. Statsministern i jeans och pikétröja, frun Filippa i t-shirt och träningsbyxor. Väl ledig klädsel, anser kritiker.”

Sinologen Björn Kjellgren lät också förstå att det inte var fråga om ett misstag utan om en medveten politisk markering.

”Jag kan inte tänka mig att det är ett misstag från Reinfeldts sida. Det är ett försök att nedgradera situationen.”

Där sattes den korrekt kostymklädde He på plats, om än på något oklara grunder.

Det ska gå väl långt om politikers klädval ger upphov till diplomatiska incidenter. Men det säger definitivt något om tidsandan. Carl Bildt i sin oljerock utgör själva sinnebilden av Moderat Classic. Något som Reinfeldts partisekreterare Per Schlingmann säkert hade i tankarna med uppmaningen till aktivisterna i Nya Moderaterna: vi lämnar slips och pärlhalsband hemma.

Hur politiker klär sig, lärde mig min gamla DN-kollega Barbro Hedvall, ska tas på allvar. Det säger något väsentligt om avsikter, hierarkier och värderingar.

Att det skulle finnas förbindelselänkar mellan författares garderober och verk kan däremot tyckas långsökt. Alls icke, försäkrar Terry Newman i boken Legendary Authors and the Clothes They Wore. Virginia Woolf, till exempel, nämner i sin dagbok att mrs Dalloway i sin gröna klänning är ett uttryck för tillvarons ”frock consciousness”. Woolf var däremot själv ofta häpnadsväckande excentriskt klädd. När hon fotograferades för Vogue bar hon, säkerligen fullt avsiktligt, sin mors gamla illasittande klänning.

Simone de Beauvoir visste också vad hon gjorde med sina turbaner och perfekta manikyr, medan Sylvia Plath, till skillnad från Esther Greenwood i Glaskupan, höll fast vid sin ”frock consciousness” och avstod från att rensa garderoben.

Bland manliga författare är den flamboyante Oscar Wilde förstås självklar med ett klädval helt kongenialt med texten. Samuel Beckett, av alla människor, beskrivs som ett modelejon och förebild: ”Beckett broke new ground with his writing methods, and he also manifested an abiding, classy, and sustainable pick of clothes.”

Jag undrar hur Beckett skulle ha reagerat. Kanske med ett resignerat: Try Again. Fail again. Fail better.