Varde mörker

Bilden på omslaget till vad som blev Leonard Cohens avskedsalbum You want it darker är ett montage där den åldrade sångaren blickar ut från en ljusrektangel i ett kompakt mörker. ”A million candles burning/ For the help that never came”, sjunger han på ett ställe, ”You want it darker/ We kill the flame”.

Det kan läsas som uttryck för en förlorad tro, och en drift att omslutas av eller uppgå i ett glömskans mörker. Det skrämmer, mörkret har ju alltid representerat det okända, det sorgliga, det hotfulla och fördolda. Exemplen är otaliga. Redan i Första Mosebokens inledande rader skiljer Gud det onda mörkret från ljuset. Och så har det fortsatt. Vi talar om mörkmän och svarta hål och att det ser mörkt ut. Ingmar Bergman myntade uttrycket ”vargtimmen ”, den stund då dämonerna dyker upp. Samuel Beckett skrev att kvinnan föder gränsle över en grav, bara en ljusglimt unnas vi innan vi störtar in i det eviga mörkret. Natten och vad den kan gömma har alltid skrämt, från äldsta tid till dagens skräckfilmer. Mörkret är anonymitet, och anonymitet kan släppa fram våra värsta sidor, på vilket näthatet är ett förfärande exempel.

Det kan finnas andra skäl än Cohens att önska svagare ljus. Mörker manar ju också till förtrolighet, det kan vara lugn och vila och avskildhet, dunklets skönhet och mystik. Men mörker har alltmer blivit en bristvara i den rika och strålande upplysta världen.

Det fanns en tid när observatoriet på Observatoriekullen i centrala Stockholm kunde användas till det som det var avsett för, idag vore det en omöjlig plats för stjärnskådning. På nattliga satellitbilder tycks delar av jordklotet nu klätt i ett skimrande ådernät som sträcker sig mellan storstädernas utflytande ljuspölar. Miljarder ljuskällor sprider skenet långt vidare än avsett och även rakt ut i rymden. Starkast av dem alla är den samling av 39 xenonlampor som från toppen av det pyramidformade hotell Luxor i Las Vegas sänder upp en ljuspelare vars lyskraft sägs motsvara över 40 miljarder stearinljus.

Det spilljus som utomhusbelysning alstrar brukas kallas ljusförorening eller ljusnedsmutsning, och beror bland annat på att ljuset används överdrivet och felaktigt, och att ljuskällor är dåligt formgivna. Ofta bländar de mer än de lyser upp. Också djurlivet drabbas, nattlevande djur och insekter blir desorienterade, får svårt att finna föda och riskerar störda reproduktionscykler.

Det har blivit så ont om verkligt mörka platser att många av oss aldrig ser stjärnhimlen. Det är en väsentlig förlust. Genom hela människans historia har Vintergatan väckt undran och bävan, men också bjudit svindlande skönhetsupplevelser. Att se den mäktiga stjärnhimlen är för många oförglömligt och rör vid frågorna om vilka vi är och det mysterium vi existerar i, om perspektiv. Våra ögon träffas av ljus som varit på väg i tusentals eller miljoner år. Men i stadsmiljö är stjärnhimlen bortblekt. Sannolikt kan många inte identifiera andra himlakroppar än solen och månen.

I boken The End of Night. Searching for Natural Darkness in an Age of Artificial Light skriver den amerikanske journalisten Paul Bogard att folk inte förstår vad de går miste om i den ständiga belysningen. Hans önskan är inte att vi ska återgå till att treva oss fram genom natten, men att konstljuset borde användas med betydligt större omdöme och känslighet. Han menar att ljusnedsmutsningen krymper vårt synfält. Nyanserna går förlorade.

En av de organisationer som verkar för att minska ljusföroreningar är International Dark-Sky Association, som skriver att ”den djupt mänskliga erfarenheten av natthimlens inspirerande skönhet är i fara ”.

Att mäta ljus skapar inga större problem, men hur mäta graden av mörker? I en essä i Virginia Quarterly Review om den försvunna stjärnhimlen skriver Amanda Petrusich om amatörastronomen John Bortles mörkerskala. I den betyder klass 9 innerstadsljus och klass 1 ”en himmel så mörk att Vintergatan skapar skuggor på marken ”. De flesta européer och nordamerikaner sägs leva under en himmel mellan klass 6 och 7.

Inomhus är skillnaden mellan dag och natt än mer upphävd. Vi kan arbeta, roa oss eller konsumera oavsett tid på dygnet. Internet och tv tar aldrig paus, vi är ständigt uppkopplade och kan kommunicera med hela världen hela tiden.

Men eftersom evolutionen ännu inte har ställt om kroppsklockan till moderna förhållanden, medför den ständiga tillgången till ljus och omkastad dygnsrytm att vi kan drabbas av en rad fysiska och psykiska symtom. Vår biologiska rytm är fortfarande sådan att kroppen går ned i varv efter midnatt. Skiftarbetare kan komma att leva i ett slags permanent jetlag, tidsomställningsbesvär som också till stor del är en klassfråga.

Hur vi hamnade i den här situationen beskriver etnologen Jan Garnert i boken Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria, vilken i mycket knyter an till den välgjorda utställningen ”Nordiskt ljus” som visas på Nordiska museet i Stockholm. Här ser man med vilka medel vi har förjagat mörkret, från lägereld och härd till enkla stickor, över talg- och stearinljus och gas till den elektriska belysningens utveckling, och fram till led-lamporna. De ljuskällor som förr stod till buds var svaga; en enda 75-watts glödlampa motsvarar skenet från hundra stearinljus. Glödlampan spreds i Sverige på 1910- och 20- talen, men ända in på 1900- talet var utomhusbelysning oftast någon form av eld. Mörkret rådde om natten.

I boken Nattens historia går idé- och lärdomshistorikern Gunnar Broberg till många källor för att beskriva hur natten har uppfattats och genomlevts genom olika epoker. Vid sidan av belysningshistoria berättar han även om bland annat sovvanor och nattvakter. Men den gamla växelverkan mellan natten och dagen är inte längre giltig i vår tid.

Det kan vara dags att åter sätta värde på och vistas i nattens mörker och stillhet. Natten är dagens mor, skrev Stagnelius. Och vi består ju alla av stjärnstoft.