Vi har alltid varit naiva

Det har gått två år sedan den iranskfödde Peyman Kia dömdes till livstids fängelse för spioneri. Han hade drygat ut lönen från sin karriär på Säpo och försvarets underrättelsetjänst Must genom att sälja hemliga uppgifter till den ryska militära underrättelsetjänsten GRU. Bland annat hade denne 2000-talets Stig Wennerström hanterat en lista över Säpos samtliga anställda.

Affärens omfattning har gjort att den överskuggat många andra. Samtidigt som rättegången mot Kia och hans bror pågick grep polisens antiterrorenhet ­nationella insatsstyrkan under dramatiska ­former ett ryskt par i en förortsvilla utanför Stockholm – de misstänktes ha spionerat för GRU. Året därpå identifierade Uppdrag granskning 13 ryska spioner i Sverige och fler i våra nordiska grannländer, många under diplomatisk täckmantel. På Folk och försvar i år varnade Säpochefen Charlotte von Essen för att ryska agenter blir alltmer riskbenägna.

Det är tecken i tiden. ”Spionage är en pessimismbransch”, skriver professor emeritus i underrättelseanalys Wilhelm Agrell i sin senaste bok, Moskvas spioner. Ryska agenter och svenska förrädare (2024). ”Ju mer de mörka molnen skockas desto lättare är luften att andas för dess utövare.”

Det innebär förstås inte att optimistiska tidsperioder saknar fördelar för underrättelseagenter. Efter Berlinmurens fall stängde visserligen den östtyska ambassaden, men på Gjörwellsgatan 31 fortsatte de före detta sovjetiska residenturerna att verka, nu under rysk flagg. Enligt Agrell var svenskarna snarast förbryllade över vad en sådan verksamhet skulle vara bra för: ”Försök att rekrytera agenter och hålla kontakter via konspirativa möten tolkades som utslag av fantomsmärtor från ett svunnet underrättelsekrig.”

Den fukuyamska mentaliteten, där den liberala demokratin efter kalla krigets slut uppfattades som ohotad segrare bland politiska system, var på många sätt en dröm för det nya Ryssland. Precis som makthavare tenderar att börja uppfatta militären som onödig så fort de potentiella hoten sjunkit bakom horisonten, påverkas även synen på underrättelsearbete. I själva verket har Sverige inte under något annat tillfälle de senaste hundra åren varit lika lättarbetat för grannen i öst som åren efter Sovjetunionens fall, skriver Agrell: ”Praktiskt taget allt serverades öppet, spio­nen behövde inte ens lägga något pussel för att kartlägga vital infrastruktur och olika samhällsinstitutioner.”

Och det säger en del. Redan på tsar­tiden betraktades militärt underrättelsearbete i Sverige som en bagatell. Militärattachén i Stockholm disponerade över påtagligt lägre anslag än sina kolleger i de andra nordiska huvudstäderna; han förklarade vid ett tillfälle för en svensk kollega att det var fullt rimligt eftersom vår armé var så liten och det mesta hur som helst fanns att läsa i öppna källor.

Den fruktade Ochranan, det ryska kejsardömets hemliga polis, var däremot extra vaksam här. Öppenheten och den låga graden av misstänksamhet gjorde Stockholm bekvämt även för tsarregimens fiender, som relativt obehindrat kunde etablera baser för rekrytering och smuggling. Verksamheten fortsatte när bolsjevikerna hade tagit makten och grundat Sovjetunionen.

Den nya kommunistiska staten led svår brist på likvida medel men hade en ansenlig reserv av nyexpropierat guld som smugglades ut till Sverige, smältes ned och fick nya stämplar innan det såldes i London eller New York. Efter några år sinade guldflödet och ersattes av olja. I boken Naftasyndikat (2020) beskriver den liberale riksdagsledamoten Fredrik Malm hur hans morfars far Einar Kruse drev en kedja av bensinstationer i Sverige som av allt att döma fungerade som täckmantel för sovjetiskt spionage. Samtidigt forslades delar av vinsten till Sveriges kommunistiska parti, på den tiden en underorganisation till Sovjetkontrollerade Komintern.

Överhuvudtaget lärde sig bolsjevikerna mycket av Ochranan. Deras egen hemliga polis, Tjekan, ärvde inte bara dess arbetsmetoder utan till och med en del av personalen – precis som dagens ryska statsbygge har erhållit ett liknande arv från KGB. Sovjetunionen byggde upp en enorm internationell övervakningsapparat. I sitt översiktsverk The Secret War. Spies, Codes and Guerillas 1939–1945 från 2015 konstaterar militärhistorikern Max Hastings att Sovjet vid andra världskrigets utbrott var helt överlägset när det gällde underrättelseinhämtning genom personkontakter – trots att Stalins utrensningar just före krigsutbrottet hade lämnat avsevärda hål i personalstyrkan.

Nyckeln till framgången var den stora mängden sympatisörer. För europeiska kommunister var Sovjet en ideologisk fyrbåk och de som förrådde sitt lands hemligheter gjorde det ofta helt utan dåligt samvete, övertygade om att de arbetade för den rätta saken och egentligen inte hjälpte en fientlig makt utan en rörelse de föreställde sig skulle göra livet bättre även i deras hemländer. Det är talande att de sovjetiska underrättelsetjänsterna upplevde en påtaglig lågkonjunktur när Molotov–­Ribbentrop-pakten undertecknades och de mer idealistiska sympatisörernas förtroende fick en törn – något som dock verkar ha reparerats snabbt när Sovjetunionen och Nazityskland blev fiender 1941.

Den hemliga information som strömmade österut från såväl Tredje riket som de allierade hjälpte dock inte Sovjetunio­nen särskilt mycket. Till exempel lyckades Kreml ignorera flera varningar om den förestående tyska invasionen 1941, Operation Barbarossa, från källor i såväl Nazityskland som västmakterna. Stalin beordrade istället Röda armén att ignorera ”påstådda” tyska militära förberedelser vid gränsen och lät till och med tysk militär inspektera potentiella slagfält på sovjetisk mark under förevändningen att leta efter lik från första världskriget.

En sådan godtrogenhet är slående, inte minst hos en ökänt paranoid diktator, men kommer inte i närheten av den naivitet som Storbritannien och USA uppvisade. Churchill vägrade hårdnackat att spionera på Sovjetunionen eftersom de formellt var allierade, samtidigt som de brittiska institutionerna var fulla av sovjetiska spio­ner. Att Kim Philby, den mest ökände av de så kallade Cambridge Five, lyckades bli chef för det sovjetiska kontraspionaget hos MI6 trots att han i ungdomen hade tydliga kommunistsympatier är talande. I själva verket misstrodde Moskva länge materialet från Cambridge Five – de hade helt enkelt svårt att tro att britterna skulle vara så dumma att de gav uttalade kommunister tillgång till deras djupaste hemligheter även om de gjort avbön.

Att Sovjetunionen trots sina imponerande spionnätverk misslyckades med att slå mynt av alla underrättelser berodde enligt Hastings inte bara på att det saknades analytisk kompetens, utan på ett totalitaristiskt systemfel. De som mottog information från fältet var för rädda för sina överordnade för att vidarebefordra rapporter vars innehåll inte skulle uppskattas, eller sätta sitt namn under analyser som senare kunde visa sig vara inkorrekta. När konceptet att skjuta budbäraren inte är helt och hållet bildligt vill ingen vara den som kommer med oönskade nyheter.

Ett samhälle där man inte fruktar sina överordnade utgör ett bättre klimat för underrättelseanalys. Det gynnade västmakterna under andra världskriget. Dessutom var de, framförallt Storbritannien, avsevärt bättre på signalspaning, vilket Hastings beskriver som en överlägsen form av underrättelseinhämtning. Spioner har trots allt sina egna idéer, agendor och förstås incitament att överdriva när det gynnar plånboken eller egot.

Samtidigt innebär mänskliga källor en möjlighet att få tillgång till information som bara går att nå inifrån systemet. Inte ens i Sverige efter murens fall gick de allra mest skyddsvärda uppgifterna att komma åt utifrån, påpekar Agrell. Till och med i den digitala eran finns information som är dold för utomstående. Ryska FSB ryktas använda skrivmaskiner och fysiska arkiv för de verkligt hemliga dokumenten. Och enligt cybersäkerhetsexperter utgör människor ofta den svagaste länken i säkerhetskedjan – att lura information av en anställd på ett företag eller en myndighet kan vara både snabbare och mindre resurskrävande än att hacka deras nätverk.

Till exempel lyckades ryska hackare 2016 få John Podesta, ledare för Hillary Clintons presidentvalskampanj, att klicka på ett nätfiskemejl och uppge sitt Googlelösenord i tron att det behövde återställas. De kom över tiotusentals mejl. När sex forskare inom samhälls- och data­vetenskap senare analyserade ryska påverkanskampanjer inför presidentvalet 2016 hittade de inga tecken på att kampanjerna haft någon meningsfull effekt på väljarbeteende eller attityder, men affären illust­rerar tydligt riskerna med den mänskliga faktorn. En annan illustration bjöd Sverige på tidigare i år då den svenska nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm avgick efter slarv med sekretessbelagda handlingar – något som i underrättelsehistorien är allt annat än exceptionellt.

Även signalspaning har förändrats i grunden de senaste hundra åren, framför allt genom 1990- och 2000-talets kommunikationsrevolution. I den digitala eran existerar långt mer data än någonsin tidigare. Konversationer, inköp och resor som för femtio sextio år sedan hade ägt rum utan att lämna några spår efter sig sker idag över internet där allt lämnar spår. 1900-talets auktoritära regimer lyckades bygga upp otroliga övervakningsapparater i en analog värld; tanken svindlar inför vad NKVD, KGB, Stasi, Gestapo eller Sigurimi hade kunnat åstadkomma i den digitala världen. Även demokratiska länder har de senaste decennierna lagt sig till med långtgående övervakning av de egna medborgarna.

Massövervakning är, precis som spionage, en pessimismbransch, som får luft under vingarna när orosmolnen hopar sig. År 2008 ledde regeringen Reinfeldts beslut att låta FRA avlyssna all elektronisk kommunikation som passerade Sveriges gränser till en omfattande politisk strid. EU:s Chat Control-lagstiftning, som innebär avsevärt mer långtgående övervakning, möter ett betydligt svagare politiskt motstånd. Ju otryggare omvärld, desto högre prioriterar både väljare och deras partier säkerhet över integritet.

Ibland är risken att de inte får någotdera. Tanken bakom Chat Control är att alla digitala meddelanden som skickas i EU ska skannas i jakt på barnpornografi, men det innebär att krypteringen av privata kommunikationer måste försvagas eller kringgås genom bakdörrar – som förstås lika gärna kan öppnas av främmande makters underrättelsetjänster som av europeiska polisstyrkor.

Lägg därtill att utvecklingen av artificiell intelligens sänker tröskeln för vilken kompetens som krävs för att genomföra hackerattacker, i en ovälkommen demokratisering av verktygen för cyberkriminalitet och spionage. Slutsatsen blir att det moderna samhällets fäbless för big data ger spioner mängder av nya möjligheter, oavsett om det gäller traditionellt spionage eller signalspaning.

Samtidigt pekar mycket på att intresset för Sverige ökar. I Moskvas spioner konstaterar Agrell att vårt geografiska läge alltid har gjort oss intressanta för Ryssland. Nu är vi dessutom Natomedlemmar – ”en roll som kommer att ge upphov till allt fler och alltmer omfattande underrättelsebehov, en process som ännu bara börjat”, skriver Agrell. Och under tiden ligger Sverige högst avsiktligt i digitaliseringens framkant. Sannolikheten är hög att våra politiska ledare får anledning att upprepa vår nationella catchphrase: ”Vi har varit naiva.”