Barnen skall uppfostras – och föräldrarna likaså

Usch, vad du skämmer bort honom. Den främmande damens ord till bokens författare när hon tog upp sitt skrikande spädbarn i sele, inleder Maja Larssons Föräldrarnas födelse. Här får vi välskriven populärhistoria, utan klichéer eller pekpinnar. Precis som Maja Larssons förra bok, Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under 150 år, som nominerades till Augustpriset, är det med smittsam nyfikenhet som hon visar på historisk förändring i föräldraskapets normer.

Ämnet är ännu mer engagerande den här gången, för även om vi inte har egna barn, har vi alla varit någons. Vi kan alla minnas hur de egna föräldrarna ömsom avvek, ömsom passade in. Och för dem som är föräldrar har förmaningar från kända och okända i omgivningen varit ett återkommande inslag i de egna barnens uppväxt. När jag själv berättade att jag väntade barn sade min snälla, högt älskade mormor inte ”grattis” utan ”stackars dig”. Hennes egen första graviditet hade på 1940-talet i Västerbotten behövt döljas eftersom hon var ogift. Jag var inte heller gift, men 70 år senare var det ingen som höjde på ögonbrynen.

År 1750 fanns det problem på en annan nivå. Tjänstemännen vid Tabellverket avslöjade att barnadödligheten i Sverige var 50 procent. Hälften av alla barn nådde inte vuxen ålder. Ett av fem spädbarn dog redan under det första levnadsåret, vilket var en katastrof för ett land som behövde arbetskraft och soldater. Ett par år senare tog Collegium­ Medicum emot ett brev från kungen där han rakt på sak skrev att allmogen behövde ta hand om sina barn bättre. De dog av undernäring, men också av sjukdomar orsakade av exempelvis smutsiga dihorn. (Ett särskilt stort problem i Norrbotten, tydligen.) Man placerar ut barnmorskor och läkare runt om i landet.

Boken är full av spännande upplysningar och rörande livsöden. Smidigt vävs de ihop med i samtiden viktiga verk som Ellen Keys Barnets århundrade (1900), Benjamin Spocks Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran (på svenska 1950), Eva Mobergs uppsats ”Kvinnans villkorliga frigivning” (1961) och Anna Wahlgrens Barnaboken (1983). Engagemanget är smittsamt. Här får man lära sig att det fanns pappor som visste vad barnmorskan hette (i en prästs brev på 1870-talet); att de lekte med sina barn på 1890-talet (i en överklassfrus krönika); att vanartiga barn skulle agas inför vittnen så sent som i 1902 års barnavårdslag; att genomsnittskvinnan födde knappt två barn år 1930 jämfört med drygt fyra 40 år tidigare; att fosterhemsplacerade barn uppgick till 54 000 år 1937 och att pappor 1989 bara tog ut 7 procent av föräldradagarna.

Larsson har hittat många guldkorn i forskares avhandlingar, myndighetsrapporter, undersökningar och tidningsartiklar. Somligt har hon funnit i Nor­diska museets arkiv, i brev och dagböcker. Allt detta har hon sedan vävt in i sin egen berättelse om Sverige. Fynden avlöser varandra i en välkomponerad helhet.

Både historien och nutiden är kantad inte bara av statlig intervention i föräldraskapet (som barnavårdsnämnder och barnavårdscentraler) utan också av experter med skiftande kompetens. Jag tänker på Rousseau som skrev om fri uppfostran men själv satte sina ­oäkta söner på barnhem – där de dog. (Larsson har uteslutit internationella jämförelser vilket är synd, men det är samtidigt en förståelig avgränsning.) Jag tänker på Alva Myrdal och Anna Wahlgren, vars egna barn inte hade samma bild av uppfostringsmetodernas förträfflighet som många i samtiden. Och jag tänker på Underbara Clara som också får plats i Larssons undersökning av nutiden. Hon är en influerare med stor familj på landet, som både hinner inspirera med inredning, mat och utflyktstips, alltmedan hon poängterar att hon lever ett jämställt liv med sin man. Ändå skulle det inte förvåna mig om vi framöver får oväntade sanningar om den uppväxten också. När ytan glänser alltför perfekt lär det fattas något i det inre livet, tänker cynikern i mig.

Pendelrörelsen mellan mjukt och auktoritärt föräldraskap tycks svänga snabbare än någonsin 1960–1990. Larsson kallar på sitt slagfärdiga vis detta kapitel för ”Förvirrade föräldrar i en ny tid”. Den brittiske barnpsykiatern John Bowlbys teori om anknytning får genomslag i Sverige på 1960-talet. Tidningen Vi föräldrar startade 1967. Fokus ligger på psykologi och samspel i familjen. Det är en brytningstid då hemmafruarna börjar förvärvsarbeta i allt större utsträckning. Föräldrars skuldkänslor tycks ha väckts som aldrig tidigare i historien. Ett mer demokratiskt föräldraskap blev normen. Istället för lydnad förespråkades förhandling och resonerande med barnen. På 1980- och 90-talen gjorde den svenska etnologen Helene Brembeck djupintervjuer med ett stort antal föräldrar, och hon är flitigt citerad i Larssons bok. Arbetarklassen läste inte Vi föräldrar och höll sina barn i kortare tyglar än den välutbildade lägre medelklassen, vars barn fick åtnjuta stor frihet och jämlikhet i umgänget med föräldrarna.

”Kompetenta föräldrar och curlade barn” är rubriken på undersökningens slutkapitel 1990–2025. Under den perioden fullkomligt dränks föräldrar i självhjälpsböcker om föräldraskap, visdomar på webbforumet Familjeliv, tips från influerare, som Underbara Clara, och ”lifehacks” av många andra självutnämnda experter.

Nya familjekonstellationer får givetvis också rum i Larssons undersökning. Hon konstaterar att det finns mycket forskning om hur det är att växa upp som andra generationens invandrare. Hur det är att vara förälder från en icke-svensk kultur är däremot mindre studerat. Men jag vill här gärna påpeka att det exempelvis finns forskning vid Stockholms universitet om ”Intensivt föräldraskap”, det vill säga känslomässigt och ekonomiskt intensivt engagemang. Där undersöks dess konsekvenser för barnafödande, välbefinnande och arbetsliv. Något otippat har man sett att attityden till intensivt föräldraskap är starkare bland svagare grupper; gissningsvis räknas vissa invandrargrupper in här. Hur som helst åtnjuter alla samma föräldraförsäkring och barnomsorg, så visst har ojämlikheten och klasskillnaderna i uppfostran utjämnats betydligt under decenniernas gång.

Egentligen började det redan med den allmänna folkskolan 1842, då staten tog barnen från föräldragården till skolbänken. Vilhelm Mobergs far var bara en av många som inte var nöjd med detta roffande av viktig arbetskraft. Kan det vara på det viset som vissa romska familjer känner än idag: Hur kan skolplikten vara viktigare än familjen? Medan somliga statliga interventioner har kommit för att stanna – som skolplikten – visar oss Larssons bok att det finns något sunt i att ha en tillbakalutad inställning till alla dessa skiftande expertråd om barnuppfostran.

Tack vare min mormors oroliga kommentar om mitt välsignade tillstånd fick jag en privat förståelse för att livet som förälder var kämpigare förr. Att under betald föräldraledighet fokusera på kärleken till sitt barn är en modern lyx.

När jag läser Maja Larssons bok förstår jag hur tufft det länge varit för äldre tiders föräldrar, och varför. Jag undrar fortfarande hur min mormor förhöll sig till föräldraskapsnormer och råd som ”aldrig varit så uppenbara, bokstavliga och tydliga som på 1940-talet”: budet att barnen skulle leka utomhus och inte störa mamma i de nödvändiga hushållssysslorna lär hon tacksamt ha följt. Och nog för att det var rent hos mormor, men att torka golven med våt trasa varenda dag – för barnens hälsas skull – gjorde hon verkligen det, utan rinnande vatten? Och blev min mamma verkligen gniden med en grov handduk dagligdags, för att bli riktigt ren? Mormor hade inte min mamma i ett koppel i en barnhage eller sandlåda. Och hon anmälde garanterat inte sina barn till Aftonbladets A-barntävling, som startade 1937. Medicinalstyrelsens rådspäckade broschyrer kanske inte nådde landsbygden, eller så togs de med en nypa salt.

Experters och släktingars ­normativa råd har nog åtlytts långt mindre än statens och överhetens juridiska krav. Att få se hur dessa två nivåer samspelar är en av flera poänger med denna upp­lysande och tankeväckande bok.