
”Framtidslöftet” av Urban Lindstedt tar oss med på en färd genom Sveriges internethistoria, där de tidiga entusiasterna stakade ut vägen till den digitaliserade verklighet vi nu lever i. Resultatet är ett tänkvärt tidsdokument.

Det allra svåraste för AI är kanske det enklaste för en människa – och vice versa. I ”Kan AI tänka?” resonerar Peter Gärdenfors kring skillnaderna mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Vill man bli riktigt provocerad ska man läsa Nick Bostroms Deep Utopia. Life and Meaning in a Solved World.

När den första Terminator-filmen visades fängslades biobesökarna av kriget mellan människa och maskin och människans överlevnad. Fyrtio år senare väcker filmen också frågor om kristen etik och vårt förhållande till tid, skriver Susanne Wigorts Yngvesson.

Det är hög tid att vi börjar ta vår nationella brist på humor på allvar. År 2040 skämtar vi utan tanke på att någon kanske blir förolämpad eller riskerar utfrysning.

År 2040 kommer den process i vilken vi håller på att förlora allt vi sätter värde på att ha passerat den punkt då den inte går att stoppa. Ruinerna av vår civilisation kommer att bebos av helt andra, med andra intressen och ideal.

En fragmenterad offentlighet har lett till excesser i lättsinnig underhållning, känslofrosseri och ren dumhet. Men samtidigt har nya folkbildare och en närmast oändlig tillgång till kunskap uppenbarat sig.

I den digitala eran är vi så sammanvävda med systemen att gränsen mellan människa och maskin blir svår att upprätthålla. I livet med maskinerna blir vi antingen slavar eller gudar.

Alla pratar om artificiell intelligens, men jag har en gnagande misstanke om att ingen riktigt vet vad det är.

För fyra decennier sedan skrev jag en bok om den tidens hjärnforskning.

Idessa tider av fake news och alternativa fakta gäller det för vetenskapens försvarare att inte bli så upptagna av att förfäkta vad vetenskapen vet så att de glömmer något ännu mer centralt – nämligen vad vetenskapen inte vet.

Häromsistens besökte jag min husläkare, som jag haft i åtta år. Under denna tid har jag träffat henne två eller tre gånger per år. Hon är vänlig och korrekt, men tycks inte egentligen komma ihåg mig, eller vem jag ”är”.