
”Framtidslöftet” av Urban Lindstedt tar oss med på en färd genom Sveriges internethistoria, där de tidiga entusiasterna stakade ut vägen till den digitaliserade verklighet vi nu lever i. Resultatet är ett tänkvärt tidsdokument.

Det allra svåraste för AI är kanske det enklaste för en människa – och vice versa. I ”Kan AI tänka?” resonerar Peter Gärdenfors kring skillnaderna mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Vill man bli riktigt provocerad ska man läsa Nick Bostroms Deep Utopia. Life and Meaning in a Solved World.

När den första Terminator-filmen visades fängslades biobesökarna av kriget mellan människa och maskin och människans överlevnad. Fyrtio år senare väcker filmen också frågor om kristen etik och vårt förhållande till tid, skriver Susanne Wigorts Yngvesson.

Det är hög tid att vi börjar ta vår nationella brist på humor på allvar. År 2040 skämtar vi utan tanke på att någon kanske blir förolämpad eller riskerar utfrysning.

År 2040 kommer den process i vilken vi håller på att förlora allt vi sätter värde på att ha passerat den punkt då den inte går att stoppa. Ruinerna av vår civilisation kommer att bebos av helt andra, med andra intressen och ideal.

En fragmenterad offentlighet har lett till excesser i lättsinnig underhållning, känslofrosseri och ren dumhet. Men samtidigt har nya folkbildare och en närmast oändlig tillgång till kunskap uppenbarat sig.

I den digitala eran är vi så sammanvävda med systemen att gränsen mellan människa och maskin blir svår att upprätthålla. I livet med maskinerna blir vi antingen slavar eller gudar.

Alla pratar om artificiell intelligens, men jag har en gnagande misstanke om att ingen riktigt vet vad det är.

För fyra decennier sedan skrev jag en bok om den tidens hjärnforskning.

Idessa tider av fake news och alternativa fakta gäller det för vetenskapens försvarare att inte bli så upptagna av att förfäkta vad vetenskapen vet så att de glömmer något ännu mer centralt – nämligen vad vetenskapen inte vet.

Häromsistens besökte jag min husläkare, som jag haft i åtta år. Under denna tid har jag träffat henne två eller tre gånger per år. Hon är vänlig och korrekt, men tycks inte egentligen komma ihåg mig, eller vem jag ”är”.

Genom ett bussfönster hade blicken ett antal gånger fastnat vid en guldgul påskrift på en glasdörr i huvudstaden. ”AI Sweden” stod det. Därunder stod, i vitt (även det med ett tidstypiskt språkbruk): Accelerating the use of AI in Sweden. Innanför entrén till detta halvstatliga bolag snabbar man alltså på användningen av så kallad artificiell intelligens…

Alla frågar hur de ska anpassa sig till AI. Inte hur AI ska anpassa sig till människans behov.

Maskiner modellerar världen och vår upplevelse av den. Genom sin språkliga förmåga har de skaffat sig ett fönster in till våra mänskliga medvetanden.

Vuxna människor som använder AI för att fuska är ett underbetyg till samtiden.

Den amerikanske Silicon Valley-profilen Peter Thiel är en guru, en fixpunkt i kulturkriget, en tänkare med så mycket pengar och makt att han blivit en digital feodalherre – för att låna den brittiska skribenten Mary Harringtons benämning.

AI har snabbt blivit en del av medielandskapet. Frågan är hur det påverkar produktionen och förmedlandet av journalistiken, skriver Gustav Juntti.

Risken med artificiell intelligens är inte att vi som gudar kan skapa nya intelligenser utan att vi nu kan konstruera system som är så komplexa att vi inte fullt ut förstår eller kan förklara dem.

Efter Maos död har väst envist försökt övertyga sig om att Kina är på väg mot demokrati. Men det var aldrig tanken i Peking. Istället har vi sett en alltmer aggressiv utrikespolitik och en övervakningsapparat utan like. Jojje Olsson delar med sig av det senaste.

Peter Gärdenfors tänkvärda essä (Axess nr 5/22) om omdömets betydelse sätter fingret på en punkt som sannolikt kommer att bli allt ömmare över tid: vår förväntan att system som tycks ha stor förmåga att göra olika saker också har en grundläggande förståelse för vad det är de egentligen gör.

Kanske närmar vi oss den tidpunkt då ordet ”verklighet” inte längre är möjligt att använda i bestämd form singular. Verkligheten? Vilken verklighet? Vems?

Artificiell intelligens ger oss möjlighet att ta fram ny kunskap. Men för det krävs människor med erfarenheter och värderingar, skriver Peter Gärdenfors.

I aktuella romaner och filmer diskuteras om robotar kan få riktiga känslor och hur människorna reagerar inför denna möjlighet.

I framtiden registrerar klockor, smycken och glasögon din hälsa, dina sociala interaktioner och dina känslor. Trycksensorer i golvet mäter din vikt och spårar hur du rör dig medan badrumsspegeln övervakar dina ögonrörelser. I hjärnforskaren Katarina Gospics bok Digital tsunami är det den positiva framtidsvisionen.

Jag önskar att jag kunde rulla tillbaka den tekniska utvecklingen. Tänk om vi fortfarande hade tåget kvar att uppfinna, bilen och flyget. Eller vaccinet och penicillinet.

I Karel Čapeks roman Salamanderkriget, som nyligen återutgivits, hotas mänskligheten av salamandrar.

Förutsägelserna om informationssamhället som ordnat och kontrollerat är felaktiga. Samhället blir istället allt svårare att förutsäga och förklara.

Debatten om vad maskiner kan göra fastnar snabbt i det antropocentriska perspektivet. Vi är så upptagna med oss själva, att vi inte kan låta bli att reflektera över hur maskinen står sig mot oss och vad det gör med oss om den överträffar oss på några olika områden.

Att glesbygden ska räddas genom digitalisering och tekniska lösningar ligger helt i den politiska tiden. Många partier sätter också sin tilltro till tekniken för att landsbygden överhuvudtaget ska kunna överleva. Och visst finns det mycket som ligger i det, inte minst när det kommer till sjukvården.

Ett vanligt passagerarplan, som Boeing 737, kan generera 240 terabyte data under en flygning. Det är fem gånger så mycket som Hubbleteleskopet har samlat in under 20 år.
Vi måste förhålla oss skeptiska till artificiell intelligens, säger Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik. Det finns inga som helst belägg för att datorer skulle ha ett medvetande.

I den kraftigt underskattade filmen Idiotrepubliken (Idiocracy) från 2006 vaknar soldaten Joe Bauers, spelad av Luke Wilson, upp i en framtidsvärld där alla människor är korkade.

Nyligen offentliggjorde forskningsföretaget Open AI en ny datormodell för att framställa text maskinellt. GPT-2, som modellen kallas, kan producera läsbar och till synes meningsfull text i ett brett spektrum av stilar och ämnen.
Nästan alla människor vet vem Albert Einstein var och att han genom sin relativitetsteori revolutionerade vår förståelse av hur vår värld är uppbyggd och fungerar, liksom vilka lagar som styr allt som sker i universum.
Mänskligheten befinner sig i början av ett gigantiskt teknikskifte. Men politikerna som borde bejaka detta håller sig avvaktande.

Enorma summor investeras för att göra virtual reality till universalplattformen för all nätburen underhållning och kommunikation. Men i strävan efter det fullständiga återskapandet av sinnevärlden ser vi psykologiska och etiska dilemman inbyggda i projektets grundvalar.

När människor och AI-system sammankopplas uppstår problem – särskilt i beslut om liv eller död. Neuroteknologin skapar både nya vapensystem och juridiska knäckfrågor.

Konstruktionen av tänkande maskiner visar hur litet vi vet om oss själva. Vi måste kunna föreställa oss andra former av liv som är helt skilda från vårt eget.

Artificiell intelligens får inte överlåtas åt ingenjörerna. Kanske kan AI överbrygga den urgamla klyftan mellan humaniora och naturvetenskap.

En digital vän, ständigt närvarande och oerhört trevlig, gör sig snart oumbärlig. Men den har alltid dubbla lojaliteter.

Robotar kan vara roliga. Samtidigt är det svårt att tänka sig att de skulle kunna programmeras för att få känsla för tillvarons absurditeter. Frågan är om en robot kan ha humor.
Den blixtrande utvecklingen inom AI och robotteknik inger både hopp och farhågor. Litteraturvetaren och författaren Svante Lovén är ambivalent inför en utveckling som inte låter sig hejdas.
Mot en allt mer komplex och bräcklig värld där vi förstår och förmår mindre och mindre står vår gemensamma tankeförmåga. Nu gäller det att organisera den.
Vad kan och ska sparas i vår tid av informationsöverflöd? Frågan är om det ens är önskvärt att försöka spara allt.

John Markoffs författarskap lever sitt eget liv. New York Times-reporterns förra bok What the Dormou se Said, som handlar om hur 1960-talets alternativa kultur har format datorindustrin, skulle egentligen varit en biografi över internetpionjären Doug Engelbart.

Alldeles i början av sin utmärkta bok Äkta robotar härleder Linda Johansson ordet ”robot” till Karel ?C apeks märkliga pjäs Rossums Universella Robotar, en märkligt insiktsfull analys av robotikens grundläggande motivation och konsekvenser.
Roboten som personlig vän är snart en realitet. En uppkopplad och uppdaterad vän som vet allt om dig.