
Från mitten av 1950-talet och framåt upplevde Västtyskland ett ekonomiskt under, samtidigt som nazitidens förbrytelser pockade på bearbetning.

Ledare i väst ville gärna tjäna pengar genom ökad handel med Kina. Det ansågs även leda till demokratisering – men visade sig i själva verket stärka kommunistpartiet.

Att köpa bostad är en dragkamp mellan optimism och rationalitet. Med en enkel graf kan man lätt hålla koll på var självbedrägeriet börjar.


Vad vårt ekonomiska system i första hand behöver för att klara av attacker och störningar är konkurrens.

Dagens handelspolitik är konsekvensen av en många hundra år gammal pendelrörelse mellan frihandel och merkantilism – och det kommer att dröja innan den svänger tillbaka.

Förväntningarna var stora när partiledarna började genomgå terapi i tv. Många såg själva programidén som genial: ingen ger sig ju in i politiken utan att lida av socialt eller emotionellt mindervärdeskomplex, sjuklig makthunger, eller direkt galenskap.

Social exclusion will further increase if politics does not come up with a fundamental idea of how to prevent it. Occasional drastic measures are not enough and action is needed across the board. An important task is to abandon alarmism over education and instead better adapt education to working life.
Many like individualism when it appears as the desire to be unique and achieve self-realisation. But what needs to be strengthened is personal autonomy: to be independent and able to stand on one’s own feet.

Nu är det 1966. En gång till. Det står förstås ett annat årtal i kalendern, men som den legendariske basebollspelaren Yogi Berra sade: ”It’s déjà-vu all over again.”

Utanförskapet kommer att öka i omfattning om politiken inte har som bärande idé att förhindra det. Enstaka drastiska åtgärder är inte nog utan det krävs insatser över hela linjen. En viktig uppgift är att överge utbildningsalarmismen och istället bättre anpassa utbildningen till arbetslivet.