
Från mitten av 1950-talet och framåt upplevde Västtyskland ett ekonomiskt under, samtidigt som nazitidens förbrytelser pockade på bearbetning.

Ledare i väst ville gärna tjäna pengar genom ökad handel med Kina. Det ansågs även leda till demokratisering – men visade sig i själva verket stärka kommunistpartiet.

Att köpa bostad är en dragkamp mellan optimism och rationalitet. Med en enkel graf kan man lätt hålla koll på var självbedrägeriet börjar.


Vad vårt ekonomiska system i första hand behöver för att klara av attacker och störningar är konkurrens.

Dagens handelspolitik är konsekvensen av en många hundra år gammal pendelrörelse mellan frihandel och merkantilism – och det kommer att dröja innan den svänger tillbaka.

Efter pandemin kommer inget att vara sig likt. Den förhoppningen har man nu stött på i ett antal olika varianter. Röster i den offentliga kören sjunger ett omkväde som påminner om Anders Fugelstads svensktoppssuccé från 1970:

I sin artikel om migrationen, ”Se om ditt eget hus” (Axess nr 4/2020), berör Torbjörn Elensky förtjänstfullt ett antal målkonflikter i migrationsfrågan, vad gäller såväl emigration som immigration.

Vi lever våra liv genom att ta ställning till risker och sannolikheter. Men med pandemin har den stora osäkerheten gjort entré.

Om de bara inte hade haft så förbannat bråttom, tänker jag. Kanske hade det kunnat gå bättre då – eller var det dömt att gå som det gick?

I en klädsamt utformad bok berättas historien om hur det kan gå när man har alltför hög tilltro till statens förmåga att styra samhällsordningen.

Det är en allmänt erkänd sanning att ungdom är att föredra framför ålderdom. En åldrad man är, som Yeats formulerade det (i dikten ”Sailing to Byzantium”), ”ett eländigt ting, en uppsatt sliten rock”. Så kanske mer idag än under någon annan epok i historien, inte minst i det våldsamt ålderssegregerade Sverige.