
För drygt 30 år sedan satte fastighetsmagnaten Seymour Durst upp en ”skuldklocka” på Sjätte avenyn i New York, inte långt från Times Square. Med hjälp av ett rullande räkneverk illustrerade denna National Debt Clock hur USA:s statsskuld sköt i höjden och hur mycket den motsvarade per familj.

Ibland blir det väldigt dyrt och ibland går det väldigt snett. Men utan misslyckanden, inget framåtskridande.
I temat om professionernas nedgång i marsnumret av Axess framskymtade en faktor som nog kunde belysas närmare.

Något har förändrats i vår syn på finansiell skuld. Är begreppen skuld och skyldig på väg att kopplas isär?

Om de bara inte hade haft så förbannat bråttom, tänker jag. Kanske hade det kunnat gå bättre då – eller var det dömt att gå som det gick?

Öppet för business. Foto: Wikimedia Commons. Finansinspektionens rekordbot på fyra miljarder kronor mot Swedbank skulle under normala omständigheter toppa nyhetsrapporteringen. Nu gör den inte det av uppenbara skäl. Likväl är det en av de största bankskandalerna i svensk historieskrivning vars efterspel vi nu bevittnar. Mellan åren 2014–2019 har misstänkta transaktioner till ett värde av 390…
Den globala finanskrisen driver fram systemskiften. Kapitalets paradigm kan följas av ett arbetets paradigm med en ständigt högre arbetsproduktivitet.
The economic downturn shows that markets are not self-regulating but instead essentially self-destructive. Yet economics courses ignore this fact.
Finanskrisen väcker frågor om ekonomijournalisternas kompetens. Men trots att det hade kunnat vara bättre, har professionalismen ökat i jämförelse med 90-talskrisen.
Varför förstod inte nationalekonomerna allvaret i finanskrisen? En förklaring är att forskning och utbildning blivit för specialiserade. Det är dags att bredda kunskapsbasen.
Bo Rothstein måste förstå att även den amerikanska staten bär ett ansvar för finanskrisen, skriver Johan Norberg. Bo Rothstein svarar att marknader som inte styrs politiskt blir självdestruktiva.
Teodore Dalrymple om den ekonomiska krisen.