
Det skulle bli så bra: välstånd överallt och demokrati för alla. Men välståndet visade sig ofta dyka upp någon annanstans – utan att demokratin för den sakens skull följde med.

Ledare i väst ville gärna tjäna pengar genom ökad handel med Kina. Det ansågs även leda till demokratisering – men visade sig i själva verket stärka kommunistpartiet.


I Wien putsar man entusiastiskt på minnet av det habsburgska imperiet. Man minns sina gamla regenter med stolthet. Men varför gick det då som det gick? Martin Lagerholm undersöker den obotliga imperienostalgin.
Förra året publicerades i Tyskland en biografi över Albert Speer med den till synes harmlösa underrubriken ”en tysk karriär”. I sak skall den emellertid utläsas en typisk tysk karriär.
Somliga hickar säkert till då det står klart att det här kommer att handla om en ny bok av den tyska författare och filosof som för några år sedan gav ut en skrift med titeln DiedeutscheSeele, den tyska själen. Med en Richard Wagner som medförfattare.

I Europa är en aggressiv och stundtals direkt nyfascistisk nationalism på frammarsch. Över hela kontinenten har partier med denna profil vuxit sig så starka att de numera ofta är det näst största eller till och med det största partiet.
Titeln på Bernard-Henri Lévys senaste bok, L’Empire et les cinqrois, ger intryck av att syfta på äldre historiska skeenden, men så är inte fallet. Han skriver om högst aktuella förhållanden och ordvalet är symboliskt.
I novellen ”Solens ättlingar” (1922) av den ryska kommunismens metafysiske skildrare Andrej Platonov (1899–1951) beskrivs en revolution av kosmiska proportioner. Den utraderar inte bara alla klass- och könsskillnader, utan innebär någonting mycket större: ”ett uppror mot världsalltet”. ”Tinget måste förintas”, konstaterar Platonov med en av världslitteraturens kanske slagkraftigaste paroller.