
Det skulle bli så bra: välstånd överallt och demokrati för alla. Men välståndet visade sig ofta dyka upp någon annanstans – utan att demokratin för den sakens skull följde med.

Ledare i väst ville gärna tjäna pengar genom ökad handel med Kina. Det ansågs även leda till demokratisering – men visade sig i själva verket stärka kommunistpartiet.

Är det meningsfullt att dela upp historien i perioder? Kan den inte lika gärna betraktas som ett enda pågående förlopp? Detta frågar sig en av företrädarna för Annalesskolans andra generation, Jacques Le Goff, i sin sista bok, Faut-il vraiment découper l’histoire en tranches?.
Irakkrigets tydligaste kritiker, senator Edward M Kennedy, hävdade redan i januari 2003, före kriget, att ”Irak är George Bushs Vietnam”. Detta är bara ett av otaliga exempel på hur historiska analogier och anspelningar används och har använts i den amerikanska utrikespolitiska debatten.
Visualisera en rökfylld Londonpub på 1980-talet. Placera vid ett av borden en inflytelserik talskrivare åt Margaret Thatcher, en av hennes mest kontroversiella rådgivare samt två av hennes mest trägna försvarare i pressen. Inkludera, utöver denna kvartett, en ledarskribent från tidningen Times. Diskussionsämnen? Politik förstås, men inte bara samtidspolitik utan också romersk politik och filosofi, detta…

Alliansen satsade på stabilitet när den försökte bli återvald 2010. ”Sverige har inte råd med några experiment”, skrev man i sitt valmanifest.
För de enklaste uppgifter krävs numera regler och manualer. Managerialismen kväver innovationsförmåga och risktagande.

Den polske regissören Andrzej Wajda som dog i höstas filmade klarögt och osentimentalt sitt lands historia. Han var en patriot som tog avstånd från nationalismen.