
Det skulle bli så bra: välstånd överallt och demokrati för alla. Men välståndet visade sig ofta dyka upp någon annanstans – utan att demokratin för den sakens skull följde med.

Ledare i väst ville gärna tjäna pengar genom ökad handel med Kina. Det ansågs även leda till demokratisering – men visade sig i själva verket stärka kommunistpartiet.


Kolonialismens historia har blivit ett slagfält där dagens akademiker strider. Och folk välter statyer för att göra upp med gamla oförrätter. Christian Abrahamsson söker efter en historia dold bakom ideologiska abstraktioner.

Den oinvigde tror kanske att det var vänskap och solidaritet som präglade Benito Mussolinis känslor för sin alliansbroder i Berlin. Sanningen var snarast motsatsen.

Beskrivningen i George Orwells 1984 (Nineteen Eighty-Four) är lika klassisk som den är aktuell: ”Varje medborgare, eller i varje fall varje medborgare som var värd att övervaka, kunde under tjugofyra timmar av dygnet vara synlig för polisens ögon och inom hörhåll för den officiella propagandan, avstängd från alla andra kommunikationsmedel.”

På hyllorna med sakprosa i amerikanska boklådor trängs alltid ett antal böcker om republikens tillkomst och nationens helgonförklarade Founding Fathers. Just nu känns det som om de är fler än vanligt, kanske för att förläggare med säkra trendnäsor anade att det behövs påminnelser om de demokratiska idealen.

Frankrike kan inte längre åstadkomma särskilt mycket på egen hand i den internationella politiken. Den gaullistiska betoningen av suveränt nationellt handlande lever vidare retoriskt, men har i sak mist sin relevans i ett läge då västvärlden som helhet tappar inflytande.

Med medlemmarnas stöd bakom sig talar allt för att Friedrich Merz kommer att bli CDU:s nästa ordförande. Därmed får också ”Merkelmittens” era anses avslutad.