
Likriktning och ideologiska skygglappar får akademiker att blunda för potentiellt samhällsviktig forskning och undvika obekväma slutsatser.

Lagstiftning och ekonomiska styrmedel begränsar den fria forskningen. Men frågan är om akademikerna har något emot det.


Universiteten rör sig bort från idealet om det gemensamma goda och en generell kunskapshöjning. Idag är nyttan med forskningen att lösa samhällsproblem. Det väcker frågor om humanioras existensberättigande.

Lärarutbildningen håller för låg kvalitet. För att göra den och läraryrket mer attraktivt måste färre studenter antas.

”Bli inte något. Bli någon.” Andra gången jag kör förbi reklampelaren inser jag att jag läste rätt första gången. Om det fanns en slogan för vår tid så är det denna. 2017 är man inte någon. Man blir någon.

Ibland är det väl så viktigt att studera symboler som sakfrågor när man ska förstå vart en utveckling är på väg. Ett aktuellt exempel från den akademiska världen gäller regeringens beslut från i höstas att under 2017 avskaffa titeln universitetskansler och ersätta den med generaldirektör. Förmodligen ryker även Universitetskanslersämbetet och ersätts med Myndigheten för Akademisk…

Det är tur att inte lingvisterna styr världen. Mina ord är naturligtvis inte avsedda som ett angrepp på en yrkeskår, utan är ett konstaterande av vad som händer när akademiska teorier ska förverkligas i vardagen. Normkritiska teorier vid köksbordet eller i klassrummet har en benägenhet att slå slint.

Humaniora behöver inte mer pengar. Satsa istället på höga krav och färre studenter.