
Likriktning och ideologiska skygglappar får akademiker att blunda för potentiellt samhällsviktig forskning och undvika obekväma slutsatser.

Lagstiftning och ekonomiska styrmedel begränsar den fria forskningen. Men frågan är om akademikerna har något emot det.


Förstår allmänhet och politiker vad som har hänt på universiteten?
Sven-Eric Liedmans beskrivningar av liberalism och konservatism är pamflettartade och fulla med felaktigheter. Ändå är hans kursbok fortfarande flitigt använd i undervisningen på högskolan.

Förväntningarna är stora inför höstens forskningsproposition. Men att åstadkomma god forskning är inte någon exakt vetenskap.

Sverige har länge legat i topp för satsningar på forskning. Utan ökade investeringar riskerar vårt goda utgångsläge att gå förlorat i den globala konkurrensen.
Universitetsvärlden är i händerna på politiker och byråkrater som saknar förståelse för riktig vetenskap. Hur forskningsmedel skall fördelas och undervisningen genomföras måste akademin själv styra över.

På 1980-talet hade de postmoderna och postkoloniala paradigmen redan länge sipprat ned på studentnivå vid svenska universitet. Normkritiken fick fotfäste.