Den inhumane Le Corbusier

Om det inte vore för Lenin, Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot, skulle Le Corbusier räknas till 1900-talets stora monster. Utan tvivel gjorde han mer för att ödelägga det brittiska stadslandskapet än Luftwaffe någonsin gjorde; och Sverige, som helt slapp undan kriget, undslapp förvisso inte den världsomspännande effekten av detta destruktiva storhetsvansinne. Tar man en titt på vilken som helst av Europas myriader av ödelagda stadslandskap – ödelagda, det vill säga, av arkitekter och stadsplanerare snarare än av bomber och närstrider – så ser man ödeläggelsens flinande skyddsande, Le Corbusier, svävande över dem.

Ingen människa kunde naturligtvis ha åstadkommit så mycket förödelse på egen hand: Le Corbusier skulle ha haft föga inverkan om inte hans idéer funnit genklang i tidsandan. Förhållandet mellan en tidsanda och de som förverkligar den är alltid dialektiskt: ingen epok klarar sig utan sina stora män, men inga stora män klarar sig utan sin epok. Man bör alltid komma ihåg att Le Corbusier gjorde sig ett namn i efterdyningarna av första världskriget, en historisk katastrof som naturligt nog fick alla tänkande människor att ställa frågan om värdet av den civilisation som lett fram till detta, och fick dem tänka denna den farligaste av alla tankar: att man måste börja om från början, som om världen vore bara en tabula rasa där man kunde skriva in de vackraste tecken.

Le Corbusier var för arkitekturen vad Rwandas interahamwe var för socialarbetet. Det fanns inga stadsmiljöer och inga landskap så vackra att han inte kunde tänka sig att ödelägga dem fullständigt, en gång för alla, med sina kalla och hjärtlösa konstruktioner. Om jag vore tvungen att mynta en term för arkitektur i hans stil skulle jag ha svårt att välja mellan Khmer Rouge-stil och folkmordsstil. Båda termerna har något som talar för sig, och något som talar emot. Det som är säkert är att Le Corbusier var totalitär ut i fingerspetsarna, och en av de stora kulturella katastroferna i vår tid – både som symptom och som orsak – är att han fortfarande är en vördad snarare än avskydd gestalt i Europas arkitekturskolor.

Här gissar jag att vissa kanske tror att jag överdriver. Men det gör jag inte; ta till exempel känslotonen i följande citat från hans bok La ville radieuse (”Den nya staden”), där han beskrev sin plan för omdaning av hela Paris centrum:

”Hur många av dessa fem miljoner [invånare i Paris som flyttat in från landsbygden] är bara dödvikt för staden, ett hinder, en svart klump av misär, av misslyckande, av mänskligt avfall?”

Redan genom att ställa frågan antyder Le Corbusier att en stor del, kanske alla, i denna befolkning (som i sig utgjorde en åttondel av hela landets befolkning) hörde hemma i kategorin ”mänskligt avfall”, en kategori som jag misstänker inte lär främja omtänksam hänsyn till dessa fem miljoners välfärd och känslor, än mindre deras önskningar. Det kommer därför inte som någon överraskning att Pol Pot studerade i Paris under Le Corbusiers glansdagar; och i Phnom Penh såg Pol Pot verkligen precis det som Le Corbusier såg i Paris (Paris!), det vill säga ingenting annat än korruption, misär, förvirring, förfall, oreda, mörker, ineffektivitet och, framför allt, avsaknaden av en ”rationell” plan för styrning av staden.

Svaret på detta var naturligtvis att börja om från början, att rasera allt och bygga nytt, men denna gång ”rationellt”, enligt en på förhand given idé om vad livet går ut på. Återigen kan några citat från Le Corbusier ge en antydan om hans koppling till Pol Pots ”tänkande”:

 ”Vi måste bygga platser där mänskligheten kan födas på nytt.”

”Varje människa ska leva i en ordnad relation till helheten.”

”Despoten är inte en människa. Den är Planen. Den korrekta, realistiska, exakta planen, som kommer att ge er lösningen så snart problemet blivit klart formulerat, i sin helhet, i sin oeftergivliga harmoni.”

”[Planen] har inte tagit hänsyn till något annat än mänskliga sanningar. Den har bortsett från alla nuvarande regelverk, alla rådande bruk och kanaler. Den har inte tagit hänsyn till om den skulle kunna genomföras under den nu gällande konstitutionen.”

”Finns det något ömkligare än en odisciplinerad massa?”

”Stadsplanering överallt, universell stadsplanering, total stadsplanering.”

”Vi måste vägra ta minsta hänsyn till status quo: till den röra vi nu befinner oss i. Här står ingen lösning att finna.”

Le Corbusier och Pol Pot drog förstås motsatta slutsatser om vad som borde göras åt ”problemet [som] blivit klart formulerat”. Pol Pot kom fram till att städer inte borde existera överhuvudtaget; medan Le Corbusier kom fram till att svaret var en stad vars invånare ”accepterar den så att de fungerar som en koloni av arbetsbin: ordning, regelbundenhet, punktlighet, rättvisa och förmyndarskap”. Om det någonsin funnits ett exempel på en av den dialektiska materialismens förmenta lagar, nämligen motsatsernas enhet, så har man det här.

Le Corbusier hade, oavsett om han visste om det eller inte, en annan stor lärjunge, den rumänske kommunistdiktatorn Nicolae Ceaucescu. Han omsatte Le Corbusiers begrepp om ”agrovilles” i praktiken. Ceaucescu var just det slags beskyddare som Le Corbusier hela sitt liv drömde om: en man som inte var rädd för, utan till och med ivrig att låta bulldozrar köra över hela det röriga gyttret av 1600-, 1700- och 1800-talsbyggnader och ersätta det med en totalplanerad miljö, med andra ord utan minsta hänsyn till status quo. Allt som kunde sägas om röran i städerna kunde naturligtvis också sägas om röran på landsbygden, där de irrationella bönderna envisades med att bo i sina små hus med sina idiotiska träsniderier och fönsterluckor smyckade med ineffektiva, tidsödande blommor. Systematiseringen kom även dem till del; de föstes samman i just det slags hyreshus som Le Corbusier ritat (naturligtvis konstruerade med ett inbyggt förfall)

Vad Ceaucescu gjorde mot Rumänien, ville Le Corbusier göra mot hela världen. Han var den drivande kraften bakom Congrès International d’Architecture Moderne (CIAM), vars mål var att föreskriva arkitektur- och byggnadsnormer världen över. Rapporten från organisationens andra sammankomst 1929, skriven av Le Corbusier själv, inleddes med följande ord:

”Den traditionella teknikens armod, dess otillräcklighet, har lämnat efter sig en hopblandning av olika krafter, en konstlad sammanflätning av funktioner … Vi måste finna och tillämpa nya metoder som naturligt låter sig standardiseras och industrialiseras. Om vi framhärdar i nuvarande metoder kommer vi att förbli fastlåsta i denna orörlighet.”

När världens arkitekter ser en sådan man som en modell att efterlikna, snarare än som ett monster att dräpa, är det knappast förvånande att man i Stockholms centrum kan se samma gräsliga byggnader som i centrum av London, Sofia, Dar es Salaam eller var som helst. Men här uppkommer den naturliga frågan hur det kom sig att en människa – och dessutom en människa som bodde mitt i Paris – inte kunde se något värt att bevara i det förflutnas arkitektur, ingenting som motiverade en anpassning av de nya byggnadernas stil för att skapa en harmonisk mångfald av det slag man tidigare kunde se i vilken liten engelsk landsortsstad som helst. Hur kunde Le Corbusier säga att den gotiska arkitekturen, liksom arkitekturen från Ludvigs XIV:s, XV:s och XVI:s tid, bara var som fjädrar i en kvinnas hår?

Här är det värt att citera uppfattningen bland den stora skocken av Le Corbusier-apologetiker. De hävdar att arkitekturen under Le Corbusiers uppväxttid – han var född 1887 – hade uttömt sina krafter, att arkitekterna saknade idéer, att allt de gjorde var osjälvständiga pastischer och så vidare. Detta är den sorts bildade okunnighet som är typisk för mycket av vår tids intellektuella liv.

En promenad i exempelvis Vincennes, den behagliga förstaden till Paris, borde räcka för att övertyga vem som helst om att vad apologetikerna säger är nonsens. Byggnader uppförda mellan 1900 och 1910 är utan vidare möjliga att skilja, även för mitt oskolade öga, från byggnader uppförda låt oss säga 1880-1890. Det rör sig förvisso om stor arkitektur; snarare representerar dessa byggnader något som är mycket viktigare för att skapa en stad där människor kan leva. De är anspråkslösa bidrag till en helhet; de är behagliga för ögat; de har mänskliga dimensioner; de väcker sympati; de är det slags byggnader i vilka människor kan och vill bo. De överväldigar inte människan genom att få henne att känna sin egen obetydlighet; de är byggda för däggdjur, inte för reptiler. Le Corbusier byggde som om människor vore ormar eller ödlor.

Det är sant att dessa byggnader i Vincennes inte är särskilt originella; men originalitet i sig är ingen dygd, såvida den inte kombineras med andra, långt viktigare dygder. Man glömmer ofta att ingenting är lättare än att vara originell; det är lika lätt som att vara sämre. Som vanligt sammanfattades det hela av Dr Johnson, när han till en författare sa att ”er bok är både bra och originell, men de delar som är bra är inte originella, och de delar som är originella är inte bra”.

Den goda arkitekturen i Vincennes är i grunden anspråkslös; den vittnar om insikten att arkitektur framför allt är en social konst, och att medan det inte spelar någon större roll om en konstnär misslyckas med en målning – ingen är ju tvungen att titta på den – så är dålig arkitektur omöjlig att undvika och har en skadlig inverkan på alla människor. (En snabb överblick visar att varje byggnad som följer Le Corbusiers principer snart lär täckas av graffiti, som de föraktade byggnaderna från 1900-1910 har mycket större chans att undkomma. Underklassen är bättre arkitekturkritiker än de som har examen i arkitektur.)

Ytterst handlar problemet om postreligiös egocentrism; vilket jag säger utan att själv vara troende. Le Corbusiers vanvettiga stadsplaner, i vilka han skisserade totala omvandlingar av Moskva, Paris, Rio de Janeiro, Buenos Aires, Alger och Barcelona utan hänsyn till deras föraktade lokala traditioner och seder, så att varje stadsplan blev utbytbar mot varje annan, härrörde ytterst från hans övertygelse att hans eget liv var hans enda och allomfattande intresse, och att hans enda möjlighet till överlevnad i någon som helst form var att förstöra det som föregått honom och se till att en gång för alla sätta sin prägel på världen.

Alla som är intresserade av Le Corbusiers psykologi borde läsa det storartade dramat Kungen dör av Eugene Ionesco (en mycket större och bättre Parisbo under Le Corbusiers glansdagar), där kungen, Berenger I, får veta att han snart ska dö. Då befaller han, som Le Corbusier skulle ha gjort, att ingen efter hans död ska tala om något annat än honom, att böcker ska handla enbart om honom, alla statyer föreställa honom, historien handla helt och hållet om honom och alla kallas Berenger till hans ära – och så vidare i all oändlighet. Le Corbusiers Ville radieuse, liksom allt annat han gjorde, var i själva verket ingenting annat än ett krav på att alla för alltid skulle tänka på Le Corbusier. Hans motto: Före mig, ingenting; efter mig, allting.

En människa kan förstås vara uppfylld av löjliga, rentav förskräckliga idéer och ändå vara en stor konstnär. En militant ateist som Richard Dawkins, som inte kan finna ord låga nog om religion eller föraktfulla nog om religiös tro, rörs likväl djupt av Bachs Matteuspassion. Han erkänner att en del av den vackraste prosan på engelskt språk är religiöst inspirerad. Att beundra det sublima i islamisk arkitektur och kalligrafi är inte att säga att det finns bara en Gud och att Muhammed är hans profet.

Nu var Le Corbusier dessvärre ett monster i såväl stort som smått. Det är sant att han hade en viss konstnärlig begåvning, att han förhöll sig till Picasso som låt oss säga Terborch till Vermeer. Men i sina byggnader, även de mindre, och i byggnadernas detaljer, var han sin omänsklighet trogen. (Konsekvens är inte en dygd i sig.)

När man läser de apologetiker som försvarar Le Corbusier förmenta geni blir man full i skratt. Här citerar jag från en hagiografisk liten bok för en allmän läsekrets publicerad 1974, av Stephen Gardner, en brittisk arkitekturlärare:

”Ta till exempel Villa Savoye: en enastående skapelse… Solterrassen, med sitt nydanande frukostbord i betong och sina ramper, var unik – i sin rymlighet och sitt oväntade framträdande är de enormt njutbara.”

Han njuter av ett frukostbord i betong! Har denne man någonsin sett betong, känt på den? I det fängelse där jag arbetade som läkare fanns förvisso inredning av betong, men det var inte för att ge fångarna njutning, utan för att hindra dem att flytta på inredningen eller använda den för att angripa varandra.

Vem kan betrakta takträdgården i Le Corbusiers berömda hyreshus i Marseille utan att brista ut i skratt? Trädgård? Det liknar en trädgård konstruerad av någon med Aspergers syndrom, som råkar ha en fixering vid betong i stället för bussbiljetter eller glödlampor. För Le Corbusier var huvudsyftet med en trädgård uppenbarligen att skrapa upp barns knän.

Le Corbusier talade om sin ”kära, trogna betong”. Vilket slags människa är det som finner kärlek och lojalitet i betong, av allt här i världen? Det måste vara en människa så djupt ideologiserad att han inte hade tid eller psykisk energi att reagera på världen på annat sätt. Av samma skäl avskydde han ornament och utsmyckningar: de tenderade ju att uttrycka icke-ideologisk ömhet. All kitsch är naturligtvis utsmyckningar; Le Corbusier, som den typiska 1900-talsmänniska han var – en intellektuell utan intellekt – drog slutsatsen att alla utsmyckningar är kitsch.

Det är intressant att spekulera i vad Le Corbusier skulle ha gjort om han bestämt sig för att bli kock i stället för arkitekt. Han skulle förmodligen ha sagt sig att hela syftet med en måltid är näringsintag, i den mest grundläggande fysiologiska bemärkelsen; och om han övertygat sig om att den fulländade dieten var kokt haj med råa rovor, skulle han ha försökt påtvinga världen denna kost tills ingen längre någonsin åt något annat. Han skulle inte ha frågat sig om det kanske, när allt kom omkring, var vissa av hans premisser som var felaktiga.

Hans anda lever tyvärr vidare. På tal om det faktum att Paris har lika stor befolkning som London men bara hälften så stor yta, kommenterade stadens borgmästare att den enda lösningen (byråkrater och deras förkärlek för unika lösningar!) är att bygga uppåt – och därmed förstås förstöra stadens unika silhuett.

Hans slutsats välkomnades av Frankrikes för närvarande mest kände arkitekt, Jean Nouvel. Nouvel saknar förvisso inte talang: han lyckades med något jag skulle ha trott var omöjligt, nämligen att bygga ett museum i Paris som är ännu fulare än Centre Pompidou – hans Musée du quai Branly.

Ja, sa han, Paris måste bygga uppåt; annars är det bara vad han kallade en museistad. Här finner man samma förakt för livet och levernet bland de miljontals vanliga människor som faktiskt gör Paris, än idag, till en av världens rikaste och ekonomiskt mest avancerade städer, och allt detta utan att förvandla Sainte Chapelle till en bilparkering. Nouvel anser emellertid att det är viktigare att han själv för alltid får lämna sitt avtryck på staden, så att när människor när de betraktar den för all framtid kommer att mumla: ”Jean Nouvel.”

Hans utseende stämmer perfekt med hans ställning som lärjunge till Le Corbusier. Att han är ful rår han förstås inte för, men han gör sig ännu fulare genom att raka huvudet; och åtminstone på ett färgfoto i Le Monde klär han sig helt i svart, starkt påminnande om en gangster.

Detta är på sätt och vis lämpligt, för historien om Le Corbusier hör snarare till kriminalhistorien än till arkitekturhistorien, liksom historien om många andra europeiska arkitekter det senaste trekvartsseklet.