En dålig förlorare

Den ryske presidenten Vladimir Putin har kallat Sovjetunionens upplösning ”en geopolitisk katastrof”. Vid den tidpunkten sågs han som anakronistisk. Idag är det geopolitiska tänkesättet en grundval i den ryska utrikespolitiken och det har blivit en faktor i krigen i Ukraina och Syrien, om än på olika sätt.

Vilka är då Rysslands geopolitiska mål? Och hur försöker Putin säkra Rysslands geopolitiska relevans?

År 2015 gick den ryska statstelevisionen ut med nyheten att tack vare den smältande isen i Arktis hade Rysslands territorium växt med 10 kvadratmeter. Dessa 10 kvadratmeter beskrevs som en stor triumf, något som kan verka överraskande med tanke på att man förfogar över det största landområdet i världen – 17,1 miljoner kvadratkilometer.

Ryssland har fortfarande gränskonflikter med flera av dess mindre grannar. Landet saknar gränsavtal med Estland och konflikten om ögruppen Kurilerna är alltjämt det största problemet i de rysk-japanska förbindelserna.

Allt detta är extremt talande när det gäller hur Ryssland ser på sig självt – som ett land som har varit belägrat under en stor del av sin historia och som måste slåss med alla tillgängliga medel för att skydda och dessutom utvidga sitt territorium. Utvidgning ses i Ryssland ofta som ett slags självförsvar.

Ryssland avträder aldrig landområden om landet inte är absolut tvunget. Finland hade en otrolig tur 1917, då Lenin helt enkelt inte hade tid att ta itu med den finska självständighetsförklaringen och släppte landet, eftersom han var övertygad om att han skulle kunna ta tillbaka det senare.

Det ryska imperiet, eller staten, började bildas på 800-talet. År 1897 hade det ryska tsarriket 125,6 miljoner invånare och var därmed det tredje största landet i världen, efter Kina och det brittiska imperiet. Under historiens gång har Ryssland ständigt utvidgats, minskat och sedan utvidgats igen. Dagens Ryssland ser sig som ett av de äldsta kvarvarande imperierna i världen.

Det finns en djupt rotad inställning i Ryssland av att man ständigt befinner sig under belägring, vilket delvis är ett trauma från den mongoliska epoken på 1200- till 1400-talet då hela dagens Ryssland och Ukraina upprepade gånger invaderades av mongolarméer. De mongoliska ledarna kontrollerade då området Rus och alla dess furstendömen var tvungna att betala tribut till Gyllene horden fram till år 1480.

Putin har alltså kallat Sovjetunionens upplösning en geopolitisk katastrof, vilket gav upphov till många förvånade och arga reaktioner. Med hänsyn till det ryska imperietänkandet är detta dock helt logiskt att säga.

Ryssland såg aldrig geopolitiken som avskaffad. Men efter Sovjetunionens sammanbrott beslöt sig Kreml för att koncentrera sig på Ryssland och släppa alla de före detta regionerna som i själva verket var ganska kostsamma att stödja och hålla kvar inom Rysslands intressesfär.

Precis som 1917 – när Ryssland gav upp Baltikum, Finland och Polen – gick Ryssland i början av 1990-talet igenom en historisk period då dess ledare var redo att acceptera territoriella förluster. Det som prioriterades var i båda fallen att staten stärktes. Under tiden efter första världskriget var Moskva fullt upptaget med att bygga ett kommunistiskt samhälle. På 1990-talet var Ryssland helt enkelt för svagt för att växa eller hålla kvar områden som historiskt varit självständiga länder. Ryssland beslöt sig för att koncentrera sig på sin egen ryskhet, att hitta sin egen identitet istället för att göra uppoffringar bara för att kunna kalla sig en stormakt.

Perioden visade sig vara historiskt kort och tog snart slut efter det att Vladimir Putin blev Rysslands president år 2000. När Krim invaderades och annekterades 2014 valde Putin att beslutsamt prioritera Rysslands geopolitiska intressen och imperietraditioner framför ekonomiska intressen och förhållandet till västvärlden. Han blev snabbt mer populär än någonsin då detta uppenbarligen var en öm punkt i det ryska samhället, där känslan av att ha blivit förödmjukad har varit utbredd sedan Sovjetunionens sammanbrott.

Det vore fel att säga att Putin ensam åstadkom denna förändring. Putin utnyttjade istället en stämning i samhället som hade växt fram under flera år.

Putin är inte demokrat, men han har fin näsa för den allmänna opinionen och är en mycket skicklig demagog. Inget av detta var påtagligt när den blyge byråkraten blev Rysslands president för sexton år sedan. Vid den tiden såg många Putin som en person som skulle koncentrera sig på att stabilisera Ryssland inifrån men inte var ivrig att ge sig ut på farliga och kostsamma äventyr på det utrikespolitiska området.

När Putin blev Rysslands president tänkte han dock aldrig överge vare den geopolitiska tanken eller Rysslands ställning som stormakt. Han trodde helt enkelt att han skulle kunna säkerställa Rysslands rättmätiga ställning i världen genom att bygga bilaterala förhållanden med andra viktiga länder: USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike.

Putin hade inte mycket till val i och med att Ryssland var svagt. Men under en period var detta en fungerande strategi. Putin blev god vän med både George W Bush och Tony Blair och hade oerhört nära band till den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder.

Ryssland hade 1998 tillåtits att bli medlem av G 8 trots att landets ekonomi var betydligt mindre än alla de andra länderna i gruppen. G 8-mötet i det storslagna Konstantinovskijpalatset i S:t Petersburg år 2006 innebar en enorm personlig framgång för Putin, som solade sig i glansen av att få vara en världsledare som tog emot andra världsledare i sin födelsestad. När Ryssland åtta år senare uteslöts ur G 8 efter invasionen av Krim sågs det som en nödvändig uppoffring och G 8 beskrevs i den ryska pressen som en organisation som ändå aldrig varit särskilt viktig.

Problemet för Ryssland under början på 2000-talet var att Putin egentligen aldrig utövade det inflytande som han trodde var rättmätigen hans, eftersom Ryssland fortfarande hade alltför litet politiskt och ekonomiskt inflytande i världen. Moskva ville aldrig medge att man egentligen hade förlorat kalla kriget och Ryssland gjorde aldrig upp med sin historia. Hade man gjort det skulle saker och ting ha kunnat te sig mycket annorlunda.

Dock förbättrades en mängd saker faktiskt i Ryssland. Skattesystemet förenklades, ekonomin växte och fler ryssar än någonsin uppnådde en levnadsstandard som var helt utan motstycke i den ryska historien. Men tillsammans med det växande ryska välståndet och det ekonomiska oberoendet blev känslan av att ha blivit kränkt av västvärlden alltmer utbredd i Kreml. Ryssland upplevde att landet inte längre hade någonting att lära av väst och tröttnade på att ständigt bli uppläxad i konsten att bygga en demokrati.

När USA invaderade Irak kände sig Putin förrådd. Som han såg det bevisade detta att USA inte är intresserat av demokrati eller frihet. Det bevisade att USA är lika intresserat av att skjuta fram sina geopolitiska positioner som Ryssland – och alla andra normala globala makter. Ryssland såg sitt inflytande reduceras i Mellanöstern, ett område i världen där Moskva traditionellt har hört till maktfaktorerna.

I och med interventionen i Syrien 2015 tvingade Putin Washington att på nytt börja räkna med Moskva. Men detta skedde först efter det att väst självt under flera år valt att inte intervenera i Syrien. Putin är en mästare i att få maximal utdelning från västvärldens svaghet.

Den ryska annekteringen av Krim i Ukraina drevs till stora delar på av Putins geopolitiska tankar. I hans världsåskådning är Ukraina Rysslands mjuka och sårbara del och den ryska Svartahavsmarinen i Sevastopol ett skydd mot den gamla fienden Turkiet. Det är mycket möjligt att Putin faktiskt inte hade förväntat sig att västvärldens reaktioner skulle bli så starka och sanktionerna så varaktiga som de faktiskt blev. Detta beror på att Putin anser att alla kloka västerländska politiker vet att ur geopolitisk synvinkel kommer Ryssland aldrig att avstå från sin flottbas i Sevastopol vid Svarta havet eller sitt inflytande i Ukraina. Putin är övertygad om att väst förstår detta. Man förnekar bara Ryssland dess legitima rättigheter att skydda sina geopolitiska intressen.

Det sägs ofta att Ryssland inte är en stormakt, och om man tittar på den ryska ekonomin eller landets inflytande i världen så stämmer det. Men det har funnits ett antal tillfällen under de senaste åren då Ryssland har kunnat maximera sitt inflytande i världen helt enkelt för att andra inflytelserika länder har agerat alltför långsamt – eller helt enkelt inte har vetat hur de skall agera.

Ryssland är nu isolerat, men för tillfället inte helt inträngt i ett hörn. Putin försöker hålla fast vid de kontakter han fortfarande har kvar i Europa – han har nyligen besökt både Grekland och Finland. Ryssland har blivit en av nyckelspelarna i Syrien, just på grund av de andra spelarnas långsamhet. Den ryska ekonomin går uruselt, men Ryssland är ett såpass stort land att man kommer att kunna hanka sig fram under ytterligare ett par år i väntan på att oljepriset skall vända upp. För Putin är det här ett pris han är beredd att betala så länge det innebär att Rysslands geopolitiska intressen har skyddats.

Det är uppenbart att trots den självsäkra retoriken om Rysslands ”multivektorutrikespolitik” (som innebär att man försöker nå fred och jämlikhet globalt i samarbete med andra länder) och försök att bygga en allians med Kina ser Ryssland Europa som sin viktigaste partner – politiskt, ekonomiskt och historiskt. Den största delen av Rysslands handelsutbyte sker fortfarande med Europa och det är tydligt att Kreml skulle vilja komma på ett sätt att ta sig ur den återvändsgränd som man har kört in i. Men detta innebär att Ryssland skulle bli tvunget att göra konkreta eftergifter i Ukraina, något man för tillfället fortfarande inte är beredd till.

Frågan är hur Ryssland skall kunna fortsätta sin politik att hålla igång ett kostsamt krig i östra Ukraina som har blivit en hämsko för Moskva som är mycket mer störande än man vill erkänna officiellt. Ryssland skulle vilja lösa situationen i Ukraina och återgå till ”business as usual” – men man (Kreml) inbillar sig fortfarande att det verkligen finns en möjlighet att föra tillbaka Ukraina till den ryska intressesfären. Detta lyckades inte när det gällde Georgien, och det kommer verkligen inte att lyckas när det gäller Ukraina. Den person som är mest effektiv i fråga om att ena ukrainarna bakom en västvänlig ekonomisk och politisk strategi är i själva verket Putin.

Det finns experter i väst som hävdar att Rysslands mjuka makt över Europa är oroande stark och att ryska framsteg inom informationskrigföring, med dyra projekt som den engelskspråkiga tv-kanalen Russia Today, har varit betydande. Jag håller med om att Rysslands ställning inom informationskrigföring verkligen har blivit starkare. Men det är ändå viktigt att inse att Rysslands mjuka maktframsteg i de flesta fall i själva verket är en förmåga att ta vara på redan existerande tendenser i Europa. De sociala medierna – som inte utför någon som helst faktakoll innan de sprider sitt material – och deras popularitet, misstänksamheten mot etablissemanget och benägenheten hos många ytterlighetspolitiker, på både vänster- och högerkanten, att ge sitt stöd till vem som helst som utmanar Washington har varit extremt användbara för Kreml.

Det finns en allmänt utbredd uppfattning att Ryssland är hänsynslöst. Denna uppfattning stämmer – men Ryssland är först och främst mycket bra på att framstå som hänsynslöst. Man skäller och hotar men till syvende och sist ger man ofta vika – med vissa undantag, Ukraina och Georgien är de mest uppenbara.

När Ryssland upplever att dess geopolitiska intressen hotas har landet visat sig vara berett att bryta mot folkrätten och ta stora risker. Kreml är dock bara intresserat av krig man kan vinna. Ryssland kommer att tveka inför att invadera ett land som kan försvara sig – vilket varken Georgien eller Ukraina kunde.

Därför är det viktigaste säkerhetspolitiska inslaget i Östersjön varje stats försvarsförmåga. Ju starkare försvar varje stat har, desto bättre för stabiliteten.

Anna-Lena Laurén är Moskvakorrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet.

Artikeln är skriven på engelska och översatt avMartin Peterson.