En glamorös pragmatiker

Macron vill skriva in baguetten på Unescos världsarvslista, lyder en rubrik i Le Figaro den 13 januari. Jag läser och det visar sig att det är Frankrikes bagare som knådat fram idén, men de har Emmanuel Macrons fulla stöd. Harmlöst eller löjligt, smart eller snudd på genialt? Har han inget annat att göra? Jag kommer att tänka på det där med nationell självbild, bilden av Frankrike. Här har vi den, i ett nötskal, eller i en knaprig skorpa då.

När jag klagar på att fransmän inte har någon humor håller min make med, ler maliciöst och tillägger: Men vi har espri. Svårt att bemöta. Fast i mina ögon är Macrons stöd till landets bagare just en bild av den franska esprin. Högt och lågt blandas: Ja, vi är landet där de mänskliga rättigheterna sattes på pränt, men vi har också uppfunnit baguetten. Glöm inte det! Man tar sig själv med en klackspark och står för den man är.

Och är det något Macron gör så är det just det, han står för den han är och för det han representerar. Mänskliga rättigheter och ett avlångt, för att tala svenska, världsledande, bröd. Espri.

Även om franska kommentatorer kallar det för att han är pragmatisk. Hans pragmatism visar sig bland annat i att han inte låtsas som om han kan rädda nedläggningshotade fabriker och i stället säger till arbetarna att de kanske måste vara beredda att flytta. Men också i att han talar klarspråk med Erdo˘gan och Xi Jinping bakom lyckta dörrar, men inför tv-kamerorna med Putin. Där finns ju ändå inget att förlora.

Pragmatismen innefattar även en strävan efter resultat. Positionering är inget för Macron. Det är vad man får uträttat som räknas. Bara det.

Efter ett halvår vid makten åker Macron (Äntligen! enligt kommentatorerna) till Kina. Han väljer att först besöka Xi’an, den gamla kejserliga huvudstaden där där den fantastiska terrakottaarmén väntar honom liksom Mittens rikes nuvarande ledargarnityr med Xi Jinping i spetsen. Han stannar i tre dagar (Bra. Men Angela Merkel stannar en vecka!) och han lovar att komma tillbaka varje år (Utmärkt.) Och han håller, som alltid, ett fantastiskt tal i vilket han går igenom de fransk-europeisk-kinesiska förbindelserna genom historien. Frankrike var det europeiska land som uppfann sinologin, vilket länge fick den konsekvensen att de européer som ville förstå Kina var tvungna att göra det via franskan och vice versa. Frankrike blev vägen för förbindelsen och apropå just vägar så vore det ju fint om Kinas nuvarande infrastruktur-satsningar, Sidenvägen, också blev ömsesidiga, att flygplan, tåg och lastbilar inte återvände tomma till Mittens Rike.

Med sig har Macron en grupp representanter för franska företag och man signerar högtidligt kontrakt på airbussar och vindkraftverk. Men Frankrikes handelsutbyte med Kina är litet, särskilt i förhållande till Tyskland som genom åren exporterat maskiner att bygga land och infrastruktur med. Vilket man förstås vet om, så med på resan är ett nytt gäng företagsledare inom nya domäner som vård och detaljhandel. Kina har ju en åldrande befolkning och kommer att behöva medicinska tjänster och utrustning, farmaceutiska produkter. Liksom Kina har en växande medelklass som skulle kunna köpa mer franskt högkvalitativt käk och franska konsumtionsvaror.

Linjerna Macron drar upp är långa. Går det inte att stoppa det kinesiska handelsembargot mot franskt nötkött denna gång, så går det kanske nästa. Eller nästa. Han knyter vänskapsband över tiden, börjar med Marco Polo som visserligen inte var fransk, men Macron vilar trygg i ett Europa under omstrukturering, och de långa linjerna får sin naturliga fortsättning in i framtiden. När man hör honom förstår man att talekonsten är politikerns främsta verktyg.

Men han vore väl inte Macron om han inte också fångade tillfället i flykten. Att hans ansikte pryder världspressens förstasidor beror förstås inte bara på honom själv utan också på omständigheterna. Angela Merkel har varit frånvarande sen Tysklands val, nu kommer hon väl tillbaka om än försvagad. Theresa Mays avgång spås var och varannan dag. Trump har vänt världen och framförallt Kina ryggen. Kvar blir i någon mån Macron, Macron som står för efterkrigstidens värderingar i en alltmer skakig omvärld. Och som är påpasslig, listig. När Trump grumsade om att det där Parisavtalet, det tänkte i alla fall inte han satsa på, så fanns Macron på Youtube i stort sett samma dag med en video där han på felfri men very froggy engelska förklarade att i Frankrike tar man klimatfrågan på allvar och forskare i ämnet var hjärtligt välkomna till Paris.

Eller när han retades med Trump på Natotoppmötet i Bryssel och gjorde en snabb undanmanöver för att hälsa på Merkel först, men ändå några veckor senare lyckade baxa in Trump på hederstribunen då 14 juli-paraden brakade igång med amerikanskt deltagande. Man firade 100-årsminnet av amerikanernas inträde i första världskriget. Någon dag senare läser vi i tidningen att Trump funderar på att initiera en ännu större militärparad den 4 juli i Washington. Vi kan väl hoppas att det var ett artigt sätt att tacka för senast.

I sin valkampanj drev Macron hårt frågan om Europeiska unionen. Till skillnad från i stort sett alla andra kandidater framstod han som renodlat positiv till EU, men han ville samtidigt förändra en hel del. En förutsättning var ett tajtare samarbete mellan Tyskland och Frankrike, vilket i sin tur förutsatte att Frankrike fick någorlunda ordning på sina statsfinanser. Det reformarbetet har påbörjats vilket skulle kunna leda till att EU på sikt styr åt Macrons håll. (Med alla reservationer som tänkas kan.)

Så om Macron får som han vill ska unionen fungera i ”två hastigheter” som man kallar det. Och det är i det inre och snabbare Europa, eurozonen, som det mesta kommer att hända. Gemensam budget, en viss harmonisering av skatter, sociala avgifter och så småningom en gemensam minimilön för att förhindra att unionens medlemmar konkurrerar med varandra. Liknande åtgärder vad gäller ett, om inte gemensamt, så åtminstone långt mer integrerat europeiskt försvar med gemensam insatsstyrka och budget, liksom en polisiär struktur för underrättelseverksamhet, gemensamma beslut och databaser i fråga om organiserad brottslighet och terrorism.

I detta sammanhang får man nog också se förslaget på hur man ska hantera migrationen, EU:s ödesfråga, enligt den franske presidenten. Gemensam gränspolis och samordning av databaser. På sikt ett system med europeisk närvaro utanför unionen där asylansökningar ska behandlas. Vilket alltså skulle leda till en sorts kvotflyktingsystem. Men inte bara. Någon form av skatt till exempel på finanstransaktioner som ska användas till utveckling i framförallt Afrika. Man vet att Afrikas befolkning är den som kommer att öka mest under de närmaste årtiondena och man kan på goda grunder misstänka att trycket på Europa härifrån inte kommer att minska. Ju fler afrikanska stater som kan erbjuda sina medborgare ett drägligt liv, desto bättre läge för både Europa och Afrika. Och Kina är redan på plats.

Migranterna är också en central inrikesfråga där Macron kavlat upp ärmarna och satt igång. Till allas förvåning. I sin valkampanj hyllade han Merkels vi-fixar-det-politik och lät också förstå att människor i behov av skydd måste få det. Det senare står han fast vid, men nu i kombination med, enligt kommentatorerna, hårdare tag än ens Nicolas Sarkozy vågade föreslå. Kanske beror det på att opinionen har hunnit ifatt, två tredjedelar av fransmännen vill se mer ordning och reda i asylpolitiken, vilket väl även här ska läsas som färre (utomeuropeiska) invandrare. Ett av Macrons svar är ett försök att få överblick över antalet papperslösa i landet, okonventionellt eller pragmatiskt nog genom att låta sociala myndigheter räkna dem då de söker natthärbärge i olika frivilligorganisationers lokaler. Ett förslag som kritiserats hårt av en del av vänstern, vilket hittills haft noll effekt. Idén är även att de som inte har asylskäl ska utvisas, något som ju i praktiken visat sig vara ganska svårt.

I paketet ingår också signalpolitik. Kortare tid att överklaga ett avslag för asylsökande, dubbelt så lång tid att hålla en person som saknar asylskäl i ”förvar” i avvaktan på möjlig utvisning. Hårdare tillämpning av regeln om ”första säkra land”.

Macrons svar på kritiken är återigen pragmatiskt: Vi ser ju själva att vi varken klarar att ta emot alla som kommer eller ännu mindre integrera dem. Så låt oss då prioritera.

Och ja, det syns att Frankrike och Paris inte har resurser att, eller vill, ta emot alla som kommer. När François Hollande i slutet av sin mandatperiod lät riva och tömma lägret i Calais där ungefär 7 000 personer då uppskattades bo ökade antalet tält kring infarterna i norra Paris med runtomkring tusen stycken. Ensamstående vuxna män som söker asyl i Frankrike bor oftast på gatan. Även det är ju en sorts ”signalpolitik”.

Calais, eller numera den delen av kusten där England hägrar på andra sidan vattnet, är också en fortsatt het fråga. Något nytt läger har inte uppstått, men små grupper av migranter syns på andra platser, jagas bort av polisen och flyttar på sig. Macron har träffat premiärminister May och lyckats förhandla sig till ytterligare 50 miljoner euro och ett löfte om att åtminstone ensamkommande minderårigas ansökningar ska handläggas. Något britterna lovat förut men hittills i stort sett inte gjort. Däremot betalar de utan att knorra för mer övervakningskameror, murar, taggtråd och vakter.

När den ekonomiska gräddan var på väg till Davos passade Macron återigen på. Dagen före ställde han till med jättebaluns på Versailles, och framhöll att även det skulle bli ett återkommande evenemang. 140 direktörer för de största företagen i världen dök upp, träffade varann, Macron och femton franska ministrar, åt gott och dansade, får man väl anta, men fick också veta mer om Frankrike. Ett Frankrike som nu håller på att reformeras vad gäller skatter, arbetsrätt och forskning. Att Frankrike redan har god infrastruktur, välutbildad och högproduktiv arbetskraft framhölls förmodligen också. Och än fler handelskontrakt signerades bland speglarna och guldet under överinseende av världspressens kameror och journalister.

Att Macron drar nytta av de reformer av arbetsmarknad och skatter som redan Hollande initierade nämns inte, kanske behövs det inte. Vad Hollande däremot inte lyckades åstadkomma var glamouren, den gyllene infattningen. Den är däremot Macron specialist på. För dem som ibland funderar över bilden av ett land mer än landet självt kan Macron vara värd en djupare studie.

För detta är ju numera en inte liten del av toppolitikens vardag och ansvar. Våra nationella politiker kan förvisso fortfarande beskatta det som inte rör sig, löntagare, fastigheter och mat. Men stora delar av de ekonomiska rörelserna ligger utanför den nationella politikens inflytande, på global nivå. Vilket gör att kungligheter, presidenter och premiärministrar springer som skållade råttor för att företagen och investeringarna ska landa i deras respektive land. Hur stor betydelse bilden har går inte att mäta, själv misstänker jag att den är mycket viktigare än vi egentligen vill veta om.

Vilket inte hindrar att bakom bilden måste verkligheten stämma någorlunda. Och då kommer vi till vad Macron faktiskt gick till val på, eller till slut vann valet på (möjligen på ett bananskal och i brist på konkurrens). De viktigaste frågorna för fransmännen var arbetslösheten och köpkraften. Här har Macron och hans regering påbörjat, eller om man så vill fortsatt, ett mödosamt arbete som förhoppningsvis ska sänka den gigantiska statsskulden och förbättra den katastrofala handelsbalansen, och det tillsammans med en många gånger motsträvig och skeptisk befolkning.

Vill man få en överblick över La République en Marches vallöften och hur det går med dem finns den liberala tankesmedjan IFRAP:s ”Macronometer” (http://www.macronometre.fr/) på nätet. Smedjan följer i detalj lagförslagen, kommenterar och betygsätter dem. Sämst just nu går det att minska antalet offentliganställda, tre av tio möjliga poäng.

Att Macron själv numera ägnar sig mer åt statens hårda kärna än åt att tala om de ekonomiska reformer han gick till val på, hindrar inte att regeringen knogar på. Så vad har man då åstadkommit?

Ett av de viktigaste paketen är arbetsrätten, här reduceras de centrala fackförbundens makt till förmån för en lokalt förankrad modell. Varje enskilt företag ska kunna förhandla med sina anställda om det som är viktigt just där, på ”skandinaviskt” sätt. Till exempel ska den 35-timmarsvecka som gjorde Frankrike berömt/ökänt, lokalt kunna förhandlas bort och på så sätt i praktiken försvinna. Det ska bli lättare att framförallt att avskeda folk, något som har varit extremt kostsamt.

Arbetslöshetsförsäkringen håller på att stramas upp. Högre krav för att ersättning ska utgå, till exempel måste den som är arbetslös vara beredd att snabbare ta jobb som innebär att han måste flytta. Mer vidareutbildning utlovas också i den process av anpassning av arbetskraften till de krav som ställs på den i en globaliserad ekonomi.

Det andra området man kommit en bit med är skattereformer. Regeringen tar bort en kommunal bostadsskatt för i stort sett alla, förändrar förmögenhetsskatten så att den omfattar mindre och färre, men fortfarande beskattas fastigheter vilket inte är en slump. Fransmännen sparar och de gillar inte risker. Fastigheter, livförsäkringar och sparkonton med riktigt låg ränta går bäst. Regeringen försöker få detta sparande att i större omfattning gå in i små och medelstora företag, vilket de flesta tror kommer att misslyckas. Man sänker också successivt skatten på inkomster av kapital för att den i slutet av mandatperioden ska ligga ungefär som i jämförbara länder, kring 25 procent.

Flera organisationer har räknat på de reformer som hittills klubbats och i år kommer endast den rikaste femtedelen att ha någon glädje av dem. På sikt kommer dock hela befolkningens köpkraft att öka något samtidigt som skatteintäkterna är svåra att bedöma. Vilket gör det logiskt att Macron just nu kallas ”de rikas president”, även om han har tid att ändra på det, gå till historien som något annat.

För hur det än är vill franska presidenter gå till historien, det ligger tydligen i sakens natur. Och det verkar som om de inte riktigt litar på att den politiska gärningen räcker, de bygger ju alla monument över sig själva i Paris också. Något vi i Sverige gärna fnissar lite åt, men som jag äntligen tror mig ha fattat.

Det är när jag läser en intervju med Nicolas Sarkozy som pengen trillar ned. Fransmännen brukar ju jämföra sig med Tyskland, utom när det gäller en sak, Paris. Då och bara då är det London som gäller, i övrigt är britterna ”insulära”. Men det är Sarkozy som påpekar det självklara: I Europa finns två världsstäder, Paris och London.

Paris är större än Frankrike, Paris tillhör världen, och för en fransk president är det alltså bara att hänga på.

I och för sig började inte detta med femte republikens presidenter, historien är mycket längre än så. Kronan har byggt platser, gator och slott och Napoleon III gav baron Haussmann fria händer att omdana Paris, vilket resulterade i de största rivningarna någon stad då hade genomgått under fredstid. Resultatet blev den täta och enhetliga stenstad som står där än. Charles de Gaulle insåg att Paris behövde ett city och lät bygga den futuristiska stadsdelen La Défense. Georges Pompidou grundade ett kulturhus och François Mitterrand fullkomligt pepprade stan med monument, glaspyramiden vid Louvren, det eleganta Institut du Monde Arabe och slutligen det enligt alla kritiker misslyckade nya Nationalbiblioteket som också fick hans namn. Jacques Chirac, något mer blygsam, lät grunda ett världskulturmuseum och sen kommer vi till just Sarkozy.

Intervjun jag läser handlar om det stora infrastrukturprojekt han initierat och som nu håller på att genomföras. Genom och runt Paris ska en förarlös snabbspårväg byggas om sammanlagt fyrtio mil. Tågen ska gå dygnet runt, knyta ihop periferin och kommer göra resvägen för miljoner pendlare enklare och snabbare. Den kommer också att skapa rikedom under lång tid framöver, tillåta stad och region att växa.

Och det är när jag läser om detta projekt som jag inser att jag felbedömt Sarkozy. Infrastruktur är motsatsen till monument. Istället för att sätta sig själv i första rummet har Sarkozy underordnat sig något större, en av Europas två världsstäder.

Vad François Hollande hittills åstadkommit är att han inte lyckats stoppa projektet, även om han nog gärna hade velat.

Macron å sin sida har skjutit upp delar av satsningen som förstås kostar hur mycket pengar som helst, också för den franska staten, särskilt som man inte vill ha med några kinesiska investerare.

Men blir han omvald kanske han kan vara med och slutföra det.

Frågan är bara om han nöjer sig med att få en förortsstation uppkallad efter sig. Det alternativ jag kan se i nuläget är att döpa om baguetten till ”en Macron”.

Tur att Macron är fransman och har espri. Han kommer säkert på något bättre.

Karin Stensdotter är författare och arkitekt.