En ny och farlig tid

Tjugofem år efter kalla krigets slut har världen blivit mer komplicerad och farligare än vad många hade kunnat föreställa sig. Förhoppningar om en ny era där demokrati, marknadsekonomi och liberala värderingar skulle triumfera visade sig vara just förhoppningar. Varför blev det så här?

Jag ställde frågan, och flera andra frågor, till statsvetaren Walter Russell Mead när han medverkade vid Engelsbergsseminariet om geopolitik i juni. Mead är en av USA:s mest respekterade specialister på amerikansk utrikespolitik. Han medarbetar regelbundet på tidskriften The American Interest där hans blog Via Meadia väcker uppmärksamhet. I politisk-filosofisk mening kan Mead hänföras till mittfältet men med en viss dragning åt höger. Eisenhowers och den äldre George Bushs realistiska och återhållsamma utrikespolitik är föredömen. Men hur kan vi lära av historien i den tid vi nu lever i, präglad av risker och stora utmaningar?

Mats Wiklund (MW): Du varnar för att ta den ekonomiska och sociala ordningen efter kalla kriget för given. Kan du beskriva den?

Walter Russell Mead (WRM): Efter andra världskriget och för ungefär femtio år framåt hade de flesta i väst jobb, ständigt stigande löner och betydande ekonomisk och social trygghet. Och så väntade en hygglig pension. Det rådde konsensus om att det var så här vi ville ha det. I Sverige var modellen socialdemokratisk medan den var mer liberal i USA. Men bortsett från variationerna kan man ändå kalla den gemensam.

MW: Människor utgick från att det här var ett permanent inslag i deras liv?

WRM: Just det. Alla räknade med att det aldrig skulle ändras eftersom det fungerade så bra. När politiker och statschefer analyserade och bedrev internationell politik tog de sin sociala trygghet hemmavid för given och såg det som sin uppgift att återskapa modellen globalt. Man skilde mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. I distinktionen låg antagandet att de utvecklade länderna hade slutat att utvecklas. De var nu fullt utvecklade. Men som vi nu har lärt oss stämde inte det.

MW: Något hade hänt.

WRM: Flera saker inträffade. Den stora drivkraften var tekniska förändringar. På 1950-talet var industriländerna i väst på det hela taget oberoende nationella ekonomier. Ett fåtal stora företag dominerade viktiga ekonomiska sektorer. I USA hade vi de tre stora bilföretagen, de sju stora oljebolagen, ett stort telefonbolag och så vidare. De flesta av dem hade en monopolställning på sina hemmamarknader. Och det var delvis en förklaring till att de kunde ge sina anställda stabila anställningsförhållanden och återkommande löneökningar. De var nationellt reglerade. Men så började de nationella ekonomierna gradvis utsättas för konkurrens; i USA började man köra Toyota och i Sverige andra bilar än Volvo.

MW: Och så kommer det stora teknikskiftet.

WRM: Stora företag inser att tack vare IT kan de upprätta och kontrollera globala produktionsflöden och lägga ut sina verksamheter på entreprenad (”outsource”) till länder med färre regleringar och billigare arbetskraft. Samtidigt blir också finansmarknaderna globala och integrerade. Datorer och internet gör det möjligt att simultant göra affärer över hela världen. Information och data kan överföras billigt och enkelt. Allt detta rubbar den gamla ordningen. Vi har inte längre nationella ekonomier med stabila monopol utan blixtsnabb konkurrens och accelererande teknisk utveckling. Till detta ska läggas en massiv förlust av industrijobb under de senaste åren. Ändå tillverkas fler varor än någonsin i USA. Och på samma sätt är det med jordbruket. På 1880-talet jobbade över hälften av alla amerikaner i jordbruket, idag är de 2 procent. Men vi producerar mer mat än någonsin. Tillverkningsindustrin har drabbats av samma omvandling som jordbruket tidigare. De avancerade industriländerna genomgår nu traumatiska ekonomiska och sociala förändringar.

MW: Och under denna komplicerade och dramatiska tid gick kalla kriget mot sitt slut.

WRM: Som närmast av en slump når det här systemet och den här modellen som vi litade på sitt krön under kalla kriget. Så när det tar slut utgår vi från att vi vet hur framtidens samhällen kommer att se ut. Eftersom inte längre några stora fiender hotar oss kan vi alltså förutse en fortsatt utveckling med global integration baserad på västs sociala modell. Ungefär på samma sätt som Västtyskland överförde sitt system i Östtyskland efter kalla kriget. Under 1990-talet trodde många att detta skulle ske globalt. Det fredliga väst skulle expandera.

MW: Men det skedde inte.

WRM: Inte ännu i alla fall.

MW: Hur bedömde du själv utvecklingen? Tillhörde du optimisternas skara?

WRM: Jag kommer väl ihåg att jag vid den tiden höll ett anförande om att historien inte är slut: den är hungrig och tillbaka. Det byggde på egna erfarenheter. 1990 åkte jag runt i området runt Svarta havet och på Balkan. Det var då som Jugoslavien började falla samman. Jag talade med folk i Georgien om deras etniska problem. Det var tydligt att utmaningarna i öst var betydligt större än vad de flesta då förstod. Jag var alltså inte så optimistisk som så många andra vid den tiden.

MW: Inbördeskriget i Jugoslavien gav ett annat perspektiv på utvecklingen.

WRM: Ja, men under 1990-talet lyckades vi ändå på det hela taget parera och reda ut problemen och utmaningarna. I efterhand är det ett decennium som kan jämföras med 1920-talet, som en tid då det visserligen fanns problem men då systemet ändå mer eller mindre höll samman.

MW: När bröt det samman?

WRM: Jag ser två stora vändpunkter som båda ägde rum 2001. Den första var när fredsförhandlingarna mellan palestinierna och israelerna misslyckades. Och den andra var attackerna 11 september. Det blev då uppenbart att den bästa tiden efter kalla kriget nu var över och vi befann oss i en betydligt svårare situation. Från 2001 till 2008 trodde vi att vi hade ett säkerhetspolitiskt Mellanösternproblem. Men vi var fortfarande övertygade om att vi hade tämjt kapitalismen.

MW: Det visade sig inte stämma. Problemen blir bara större.

WRM: Exakt. 2008 händer två saker: finanskrisen och Rysslands invasion av Georgien. Vi står därmed inför en fundamental utmaning av det grundläggande antagandet att kapitalismen bemästrats, att det internationella systemet är intakt och att ingen stormakt kommer att förbryta sig mot det. Ingenting av detta visar sig längre stämma.

MW: Och därmed kommer vi in på dagens geopolitiska utmaningar. I ditt anförande pekade du ut tre stater: Kina, Iran och Ryssland som vi ”inte längre kan ignorera”.

WRM: Under 1990-talet oroade vi oss inte över att Ryssland skulle attackera Ukraina. Vad vi då försökte oss på var att bygga en ny global ordning där både Ryssland och Ukraina ingick. Idag är allt mycket mer komplicerat.

MW: Men hur hanterar man den nya situationen? Hur skapar man utrymme för samarbete med de här länderna?

WRM: Jag tror att det vore fel att betrakta dem som allierade eller partner. De har var och en sin egen dagordning. Deras intressen kolliderar. Ryssland och Iran skulle båda gärna se att oljepriset stiger, men om det ligger på 200 dollar vore det en katastrof för Kina. Samtidigt en stor framgång för de två andra länderna. Vad som däremot förenar dem är motviljan mot 1990-talets geopolitiska ordning, USA:s ledande roll globalt och EU:s växande politiska och geografiska inflytande. De försöker därför försvaga den amerikanska styrkepositionen globalt eftersom den är en garant för olika regionala säkerhetspolitiska arrangemang som de vill utmana. På regional nivå är Rysslands antagonister Tyskland och EU. För Iran är de Israel och Saudiarabien, och för Kina Japan och i mindre utsträckning Vietnam och Indien. I samtliga fall rör det sig om regionala konflikter med en global dimension.

MW: Hur ska vi förstå och analysera den här utvecklingen i geopolitiska termer? Vad lär oss historien?

WRM: Man kan mycket väl gå ända tillbaka till vad Thukydides skriver för över 2 000 år sedan om maktförhållandena mellan Aten och Sparta. Men för att förstå de olika regionala aktörerna idag måste man också ta med annat i beräkningen: teknologi, det civila samhället, de komplicerade relationerna mellan statliga och icke-statliga aktörer. Man måste fiska med ett större nät, men när man väl gör det återkommer likväl det förflutna. Ännu är det inte dags att bränna historieböckerna.

MW: Faktorer som nämns som relevanta i dagens geopolitiska analyser är till exempel klimatförändringar och brist på vatten.

WRM: För egen del skulle jag vilja hävda att biologi är en större utmaning än klimatförändringar. Vi blir allt bättre på att modifiera och förändra dna och genuppsättningar – att så att säga hacka arvsmassan. Det kan röra sig om allt från artificiella virus till att avla mänskligt liv. Och det ställer oss inför nya, helt grundläggande utmaningar. Men förändringarna går nu så snabbt att det blir allt svårare att tänka på och analysera framtiden. Min inställning är att vi ännu inte riktigt inser att ny teknik kommer att kunna ge oss lösningar på problem som just klimatförändringar. Informationsrevolutionen som stöper om våra ekonomier handlar i grunden om att sprida information istället för att flytta varor. Det ger ett mycket mindre ekologiskt fotavtryck.

MW: Det är en optimistisk hållning.

WRM: Den motsatta hållningen är absurt pessimistisk. Gång efter gång, i två hundra år, har det belagts att Malthus hade fel. Ändå fortsätter man att hålla fast vid honom, själva motsatsen till Kassandra: profeten som alltid har fel men som man alltid tror på.

MW: Det stämmer alltså inte att vi håller på att bli för många och att resurserna håller på att ta slut?

WRM: Det är det mest idiotiska och mest destruktiva sättet att tänka på. Istället för att koncentrera sig på riktiga problem lägger människor ned tid på att leta efter påhittade. När jag tänker på solenergi och dess potential tänker jag inte på kraftverk. Jag tänker på genetiskt modifierade sojabönor som inte längre behöver bekämpningsmedel och växtgift. Som inte är i närheten av att behöva lika mycket vatten som vanliga sojabönor. Solkraft kommer att ersätta fossila bränslen och minska koldioxidutsläpp. Det är sådant som förändrar världen! I en ny era har kanske gränsen mellan jordbruk och fabrik, mellan land och stad, suddats ut. Människan rör sig nu i den riktningen.

MW: Det är ju bra!

WRM: Absolut. Men det finns också risker, till exempel att biologin utvecklar nya typer av vapen. Lösningen är då att utveckla ett regelsystem som tillåter istället för att blockera framsteg.

MW: Det här är ju förstås något som inte bara angår väst utan är en global angelägenhet. Och då återkommer jag till vad vi tidigare pratade om: behovet av att få med sig Kina, Ryssland och Iran i olika samarbetsformer.

WRM: Det är svårt. De måste själva vilja det. Att tro att vi kan skapa ett antal incitament som är så starka att de helt enkelt måste anpassa sig är en form av imperialistisk fantasi.

MW: Den påminner om inställningen i väst efter kalla kriget: vi har en modell som fungerar. Frihet är fantastiskt.

WRM: En modell som höll på att rasa samman redan när vi försökte exportera den. Men jag är inte så säker på att lugn och ro är meningen med livet. Efter 1945 gjorde vi vårt yttersta för att undvika bråk och upphetsning. Ingen ville gå tillbaka till den tid som kulminerade i de båda världskrigen och efter kalla kriget övertygade oss om att vi nu befann oss i ett permanent tillstånd av fred.

MW: Vi lever alltså i en farligare tid.

WRM: Vi lever i en tid då det är lättare att identifiera faror och risker. Det fanns många faror på 1990-talet, men vi var inte medvetna om dem och vi gjorde mycket lite för att göra något åt dem.

MW: Då är det kanske också riskabelt att tala om en gyllne era i amerikansk utrikespolitik. Jag tänker på tiden efter andra världskriget då geopolitik och diplomati gick hand i hand och en ny säkerhetspolitisk ordning byggdes upp. Den tidens politiker och statsmän var väl ytterst medvetna om utmaningarna och vad som stod på spel?

WRM: De som då levde uppfattade den definitivt inte som en gyllne era. Tvärtom. Koreakriget och kommunisternas maktövertagande i Kina ledde till bitter politisk polarisering. Det är bara i efterhand, och bara i efterhand, som det hela framstod som genialt. Men så är det ofta i politik. Tänk på vad som hände med Winston Churchill. Krigshjälte 1940, men i valet 1945 ville britterna inte ha med honom att göra.

MW: George H W Bush är en annan historisk parallell.

WRM: Visst. Som nu retrospektivt bedöms som en skicklig president. Samma sak med Dwight Eisenhower som av många betraktades som en dumskalle och klumpeduns. Idag är han omvärderad och har ett helt annat eftermäle. Men det visar, återigen, hur svårt det är att göra korrekta bedömningar av utrikespolitik i real tid.

MW: Så här i efterhand är det ändå frestande att se 1990-talet som en tid då möjligheter och tillfällen slösades bort av väst?

WRM: Jag tror att vi aldrig riktigt förstod den situation vi stod inför. Vi hade höga förväntningar på Ryssland men gjorde alldeles för lite för att se till att de kunde förverkligas. Vi skickade över några ekonomer och politiska konsulter samtidigt som vi sade att väst ska genomföra två stora projekt där Ryssland inte är välkommet: Natos och EU:s utvidgning. För detta kommer historien att döma oss mycket hårt och dra slutsatsen att många av de problem vi idag har är resultatet av en dåraktigt optimistisk Rysslandspolitik.

MW: Var det alltså ett misstag att utvidga Nato och EU?

WRM: Det var ett misstag att inte tänka igenom vilka konsekvenser det skulle få för förhållandet mellan Ryssland och väst. I grund och botten var det som om vi låtsades att Ryssland inte existerade. Om Nato skulle utvidgas hade det varit bättre om alla Sovjetrepubliker kommit med på en gång. Nu skapades osäkerhet om våra avsikter.

MW: Vi för ju ett samtal som bygger på vad vi redan vet. Något som osökt väcker frågan om vad vi lär oss – om vi alls lär oss – av historien. Vi lärde oss inte av Vietnam, och se vad som hände i Irak. Vi lärde oss inte av kalla kriget, och se nu hur Ryssland beter sig.

WRM: Problemet är faktiskt inte att vi låter bli att läsa historia. Problemet är att historien lär oss så många olika saker. Två saker behövs för att nå framgång: visdom och tur. Och inte sällan är tur viktigare än visdom. Visdom innebär förmågan att veta vilka historiska lärdomar som är tillämpbara idag. För detta finns ingen formel eller teknokratisk lösning. Och det är ett problem särskilt för oss i väst med samhällen uppbyggda på planering och rationalitet.

MW: Men det måste ändå ha varit lättare för USA att planera och bedriva en framgångsrik utrikespolitik efter andra världskriget? Man dominerade ju på ett helt annat sätt än idag.

WRM: Inte alls. Varje tid har sina särskilda möjligheter och svårigheter. Vi har fördelen av att veta vad som hände under kalla kriget. Om 20–25 år kommer människor att se på oss med en blandning av beklagan och förakt. Varje generation måste lära sig av den historiska erfarenhet som står till deras förfogande.

MW: Klart är dock att det spelar roll vem som är USA:s president. Låt oss anta att Hillary Clinton blir president. Vad man kan anta är att hon har dragit slutsatser av den mest samtida historien, låt oss säga från Bill Clinton till Barack Obama. En tid som hon själv har erfarenheter av som politiker.

WRM: Jag beundrar Hillary Clinton i många avseenden. Hon är genomtänkt, arbetar hårt och har stor intellektuell kapacitet. Men invasionen av Libyen framstår som en upprepning, om än i mindre skala, av invasionen av Irak. Jag hade hoppats att hon skulle ha lärt sig av den erfarenheten. Hon har också låtit förstå att hon varit mer skeptiskt inställd till Putin och en större förespråkare för att intervenera i Syrien än Obama. Jag tror att man kan säga att hennes instinkter ligger mellan George W Bush och Barack Obama.

MW: Det verkar tilltala dig.

WRM: Bush var för het och Obama för kall. Hillary ligger rätt till. Hon skulle bli en president som står för kontinuitet. Som så långt som möjligt skulle föra arvet vidare från George H W Bushs utrikespolitik från 1990-talet: building a new world order. Men även om det i och för sig ligger i USA:s intresse är ett sådant projekt så diskrediterat både hemma och utomlands att det skulle behövas ett genomgripande nytänkande. Är hon presidenten som förmår tänka nytt? Eller är hon presidenten som sitter stilla i båten? Jag vet inte, men jag hoppas att det är det första.