Europas mest europeiska land

När Per Olov Enquist kom till Berlin år 1970 flyttade han till en främmande värld: ”Det tyska var alls ingen självklarhet”, heter det i hans memoarbok Ett annat liv. I krigets mentala efterföljd, var Berlin eller Tyskland fortfarande något för svenskar nästan icke existerande. ”Nästan som de baltiska staterna, tänkte han ibland. Sverige tycktes omringat av icke existerande kulturer.” Här finns, funderar han vidare, ”porten till Europa, genom vilken de svenska författarna hade ’trängt sig ut’ under forna tider”.

Och när den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger tolv år senare reser genom Sverige upplever han landet som minst lika främmande som Per Olov Enquist uppfattade Tyskland, med den skillnaden att Sverige är en alldeles positiv överraskning: ”Här tycks ingen tänka på de egna intressena. Ingen kallar på de låga, egoistiska intressen som andra samhällen är besatta av.” Båda författarna låter som om de talade om andra planeter.

Idag finns det tusentals svenskar i Berlin. Staden har blivit attraktiv framför allt för unga konstnärer och intellektuella från Europas alla hörn (och från Förenta staterna). De tillbringar sina vandringsår i Tysklands huvudstad, ofta i stora lägenheter från åren kring 1900 som de får hyra för ringa pengar. Förmodligen tar de fel när de tror att de verkligen kommit till en metropol – ty Berlin, en stad som till största delen lever på statliga bidrag från de andra delstaterna, är alldeles för billig för att vara en riktig storstad. Berlin är ett gigantiskt reservat för politiker, studenter, konstnärer, journalister och pensionärer, en stad utan industri och storföretag. Men svenskarna finns trots allt i Berlin, i ett annat europeiskt land.

Känslan av distans som Per Olov Enquist eller Hans Magnus Enzensberger upplevde, har dock gett vika för en normalitet som nästan inte känns alls – en normalitet lik den som måste ha funnits under åren före första världskriget, när det var vanligt att intellektuella och konstnärer rörde sig över hela Europa och när Berlin (parallellt med Paris) tjänade som huvudstad för skandinaviska konstnärer och intellektuella, från Georg Brandes till Edvard Munch och August Strindberg (om än under andra förutsättningar: eftersom det tyska kulturrummet då sträckte sig över halva kontinenten).

På frågan om hur mycket Sverige finns i Europa eller om hur mycket Europa finns i Sverige finns det stora och små svar. De stora svaren skulle kunna handla om en gemensam offentlighet, om medier som iakttar och reagerar på varandra, om bokmarknader där man ömsesidigt läser varandras viktigaste nya böcker, om en gemensam, halvbildad publik, om gemensamma intressen eller kanske till och med om offentliga diskussioner som förs över gränserna. Men ju längre man funderar över dessa stora frågor, desto rakare blir svaret: det finns mycket mer Sverige i Europa än det finns Europa i Sverige.

Sverige är inte bara politiskt närvarande i Europeiska unionen, och inte bara ekonomiskt genom sina internationella företag, utan också kulturellt – i litteraturen liksom i musiken, i design och mode, i ideal om samlevnad och ekologi. Man måste inte ens ta sig till den svenska kriminalromanen och dess nyhedniska offerkult för att få denna närvaro bekräftat. Det finns dussintals bildband på svensk design och arkitektur på den tyska bokmarknaden. Per Olov Enquist och Kerstin Ekman, Maria Sveland och Ninni Holmqvist är självklart närvarande i litterära diskussioner, och när Volvo i somras övergick i kinesisk ägo gav försäljningen upphov till en rad stora artiklar i dagstidningarna om samhället bakom bilarna.

Räknat i relation till antalet invandrare borde Sverige idag vara världens mest framgångsrika nation inom kulturexport. Särskilt i Tyskland finns en romantisk (och ganska obesvarad) förkärlek till Sverige – som då betraktas som en mer lyckad variant av det egna landet. Kulturimporten är dock mer eller mindre begränsad till de anglosaxiska länderna. Eller hörde man i Sverige talas om författaren Uwe Tellkamp, som för två år sedan publicerade den stora berättelsen om livet i DDR, en bok som kritikerna med fog jämförde med Thomas Manns romaner? Tog man del av den italienska samhällsdebattens totala kollaps? Förstod man varför det behövs ett muslimskt parti i Turkiet för att föra landet närmare Europa? Berördes man av de polska intellektuellas kamp mot den politiska mystifikationen av landets historia? Visst förekommer alla dessa händelser som nyheter, i alla fall i morgontidningarna, men inte som föremål för en diskussion om deras förutsättningar eller villkor.

Hur var egentligen förhållandet mellan den socialistiska regimen i Tyskland och bildningen? Vad är egentligen ett mediesamhälle, och är Silvio Berlusconis herravälde över Italien inte ett tecken på vad många europeiska samhällen kommer att uppleva? Hur förhåller sig de östeuropeiska staternas radikala nationalism till deras medlemskap inom Europeiska unionen (och till de gamla medlemsstaternas nationalism)? Ibland får man, om man betraktar den svenska kulturdebatten utifrån, intrycket att den avsiktligt går förbi sådana frågor, för att inte stöta på egna begränsningar och ideosynkrasier. Eller varför fick den finska författaren Sofi Oksanen i år Nordiska Rådets litteraturpris för en bok, där kvinnan hittar tillbaka till den estniska hemtraktens jord för att sedan, med hjälp av lite skogssvampar och intensiv beröring med marken, segra över mannen och hela denna moderna världens fördärv?

Sedan finns det de små svaren också. Deras betydelse får inte underskattas. Efter det kalla krigets slut har Europa, eller snarare sagt: den Europeiska unionen, förvånansvärt snabbt blivit en vardaglig upplevelse. Detta har skett över hela kontinenten. Unionen gör sig märkbar genom de många projekt som till en del finansieras av Europa, alltifrån bulgariska broar till skånska alléträd. Även om man skäller över byråkratin i Bryssel, använder man sig gärna av alla dessa praktiska (och ibland också estetiska) förbättringar. Unionen har etablerat sig hos var och en (dock icke i Sverige) genom den gemensamma valutan. Att ingen älskar euron (så som tyskarna tidigare älskade sin hårda D-Mark) är ett tecken på att den nya valutan än så länge fungerar.

Men framför allt har Europa blivit en livsform för förvånansvärt många människor – en livsform som växte fram ur handel, trafik, turism och inte minst genom kulturutbyte. Det är en livsform som drivs fram av många människor som vill utnyttja den nya friheten, av kringflyttande tjänstemän och mobila byggarbetare, av turister, studenter och nomader av alla de slag. Det nya Europa syns kanske inte så mycket på kultursidorna, men på motorvägar och i restauranger. Det tar sig uttryck i rumänska tiggare liksom i unga svenska civilingenjörer på praktiktjänst i Paris, München eller Zagreb. Och när den småländska åkern det ena året blommar i blått (för linets skull) för att året därpå vara täckta av majs, är också detta Europa. Ibland finns det även en europeisk publik, i fotbollsarenorna, vid schlagertävlingar, men också i operahusen.

När filosofen Jürgen Habermas i en tidningsartikel 2003 försökte definiera den europeiska samhörigheten åberopade han fem motiv: en långtgående privatisering av religionen, ett starkare förtroende för staten än för marknaden, en ”sensibilitet för framstegets paradoxer”, tilltron till solidaritet och en massiv upptagenhet vid fred och samlevnad.

Man tvekar inför de två sista motiven. Visst är alliansen mellan Frankrike och Tyskland en politisk förtjänst av historiska mått. Men det finns för många exempel som talar emot tesen, inte minst i Östeuropa, för att inte nämna Balkan. Europas relativa inre fred efter andra världskriget är förmodligen snarare ett uttryck för en viss historisk situation av förvånansvärd varaktighet än för ett djupt och starkt önskemål alla européer emellan. Men ändå: det är onekligen så att de första tre motiven präglar samhällena i alla europeiska länder, om än betydligt mer väster om de gamla gränslinjerna mellan blocken än österut – med undantag för det gamla DDR. Och om nu bara Jürgen Habermas kriterier för en europeisk identitet skulle gälla, så borde Sverige framstå som den mest europeiska nationen. Samtidigt tycks det i Sverige finnas ett betydligt starkare förbehåll mot Europa än, låt säga, i Nederländerna eller till och med i Grekland.

Visst, Sverige är räknat i antalet medborgare ett litet land, och som i alla små länder hävdar man sin egenart (om den nu verkligen finns eller ej) på ett smått fanatiskt sätt (för tillfället verkar halva Sverige jubla över Silvio Berlusconis fotbollklubb AC Milan, för att den råkar ha lånat en svensk forward). Men små länder finns också på kontinenten, utan att de därför skulle utveckla ett liknande förbehåll.

Ser man nu lite närmare på det svenska intresset för Europa, till exempel genom att följa dagstidningarnas kulturbevakning, från Svenska Dagbladet till Ystads Allehanda, får den utländska läsaren göra en erfarenhet som han inte räknat med: det svenska intresset för Europa verkar numera i stor utsträckning vara en klassfråga. Livet på kontinenten, eller åtminstone dess västra del, från Tyskland över Frankrike till Italien, tycks vara ett ämne som mestadels enbart berör en liten grupp välutbildade och ganska förmögna svenskar. Och vem skulle bry sig om Estland och Bulgarien, Polen och Ungern, Tjeckien eller Montenegro, om det finns öar på Thailand som får representera paradiset på jorden, vackra dagar på stranden till överkomliga priser? Turismens nya möjligheter, framför allt i form av billiga flygresor och en framgångsrik gettoisering av semesterfirare, förstärker denna utveckling.

Det brukar sägas att Sverige bröt den dittills intensiva kontakten med Tyskland efter andra världskriget, av alltför uppenbar anledning, för att vända sig mot den anglosaxiska världen. Men varför drabbades Frankrike, kanske med några års fördröjning (Paris var ju den moderna konstens huvudstad fram till sextiotalet), av samma öde – för att nu inte tala om Nederländerna eller om Italien? Visst hade Sverige i stor utsträckning tagit emot intellektuella importer från de tyskspråkiga länderna, från den protestantiska teologin till Bauhaus, från socialdemokratin till romantisk naturkult – men dessa traditioner upplevdes redan under trettiotalet som genuint svenska och deras härkomst verkar inte vara av aktuellt intresse. Frågan är därför om femtiotalets vändning från Tyskland mot Förenta staterna över huvudtaget var så avgörande.

Det var det visserligen för denna grupp av välutbildade och kanske välbärgade människor, och ju närmare teologin man kom, desto närmare måste kontinenten ha legat. Men utanför denna grupp? Det är kanske till och med så att den lilla staden Fargo i North Dakota (som i bröderna Coens film med samma namn) alltid fanns närmare Fittja än Florens, åtminstone alltsedan den stora svenska utvandringen till Nordamerika under artonhundratalet. Och så finns det Storbritannien – de småborgerliga uppkomlingarnas ideala klassamhälle, där man lyckligtvis också talar engelska.

Denna orientering förstärks genom frikyrkornas åtminstone historiska inflytande på den svenska kulturen. Ty denna andens arbetarrörelse, en bedrift av lekmän bortom alla institutioner och beprövade auktoriteter, främjar inte bara ett äkta, autentiskt (och medvetet anti-historiskt) uttryck: den fäster dessutom inget större värde på livet utanför den egna gemenskapen. Närheten till populärkulturen med alla dess sekulära väckelser och benägenheten att knappt ta notis om de andra är ingen motsättning i dessa sammanhang, inte heller i kulturdebatten. Att några av de sista årens mest gripande skildringar av det svenska samhället skrevs av invandrare (eller deras barn, som Aris Fioretos), tycks därför inte vara någon tillfällighet heller. Det gäller inte minst för Maciej Zarembas reportage (som på många sätt bildar motstycket till Colin Nutleys Sverige – det behövdes uppenbarligen en engelsman för att illustrera många svenskars dröm om det egna landet).

Orienteringen mot den anglosaxiska världen och dess pragmatiska värden speglas i universitetsvärlden. Om den högre humanistiska utbildningen är av ringa status i Sverige, om det knappast finns en historiker eller kulturvetare som är känd utanför landet, om det i dessa ämnen blivit allt vanligare att doktorsexamen blir det sista steget före pensionen, så är detta inte bara ett beklagligt tillstånd för den intellektuella kulturen inom Sverige. Det betyder också att det blir svårt och ibland omöjligt att förknippa den svenska kulturen med dess härkomst och sammanhang (det är näst intill omöjligt att se de intellektuella utvecklingsdragen om man inte får betrakta dem i en idéhistorisk kontext.) Denna försummelse omfattar filologierna i främmande språk, men också historia, konsthistoria, kulturvetenskapen i snävare bemärkelse (film, mediehistoria) och framför allt vetenskapshistoria.

Kulturdebatt och humanistisk utbildning är syskon. Den ena finns inte utan den andra, och om man vill ha en europeisk kulturdebatt i Sverige borde man föreställa sig lika mycket i form av institutioner som i form av idéer. På båda sidor finns det mycket att göra. Ty emedan Europa har kommit långt i Sverige, i form av vägbyggen och standardmått för eluttag, så har det intellektuella återvändandet mot Europa knappt börjat.