I ständig kamp mot övermakten

Varje konflikt och stark gemenskap kräver ett motsatsförhållande, en hjälte och en skurk. Detta narrativa grepp är lika uråldrigt som berättelser är som kulturform. Och få regioner i världen har ett så massivt överflöd av starka berättelser som bygger på konflikter och motsatspar som Östeuropa.

Detta är en region vars länder länge var dörrmattor för större länder att trampa på efter eget behag. Svenskar, tyskar, ryssar, österrikare och turkar har alla torkat av sina stövlar på de östeuropeiska länderna. Östeuropeisk nationalism beskrivs ofta i västeuropeisk press som ett tecken på bristande utveckling eller som något abnormt utvecklingssteg som östeuropéerna råkat fastna vid. Det är en inställning som både innehåller en gnutta sanning men också bygger på en fördomsfull och ofullständig bild av Östeuropa.

Bland dessa östeuropeiska länder har få genomlevt en så dramatisk och tragisk historia av förlust och revansch som Polen. Den europeiska stormakten som upphörde att finnas till, återuppstod för egen maskin, för att kort därefter åter tillintetgöras och för att sedan återuppstå som kommunistisk vasallstat. Och som till sist, efter femtio års väntan och hårt oppositionellt slit, återskapades som självständig stat. Mellan 1795 och 1989 var Polen självständigt endast i 21 år, ej inräknat tiden under det kommunistiska förtrycket. Det är alltså inte konstigt att 200 år av förlorad suveränitet kan göra ett och annat för att forma en stark nationell självbild. Jämför med Sverige som i trygghet upplevt 200 år utan krig och en tusenårig historia av suveränitet och oberoende. Effekten är den motsatta, en i jämförelse svag nationalism.

Polen har givet sin utsatta geografiska belägenhet, ett flackt land inklämt mellan två av Europas giganter, Tyskland och Ryssland, alltid varit den första kakbiten att delas och styckas vid stora omvälvningar på kontinenten. Samtidigt har det i perioder varit en europeisk stormakt med en ansenlig geografisk yta och ett vidsträckt militärt och politiskt inflytande. Kombinationen av återkommande stormaktsperioder och total förintelse av nationalstatens gränser spelar en viktig roll i den polska självbilden. Det är också ett av de viktigaste skälen till den livskraftiga idén om självbestämmande, man vet att man varken är eller någonsin varit något litet och obetydligt land i Europas periferi.

Den polska nationalismens berättelse om den förlorade suveräniteten började med den första delningen, 1772, därefter den andra 1790 och kort därefter den tredje 1795. Få personer förkroppsligade den polska utsattheten och frihetssträvan under delningarnas tidsålder så mycket som Tadeusz Ko´sciuszko, en medlem av den polska szlachtan(adeln) som deltog i striderna för Amerikas självständighet från Storbritannien. 1794 organiserade han ett uppror mot Ryssland strax före den tredje delningen, ett uppror som fått namn efter just Ko´sciuszko. Efter att upproret slogs ned försvann Polen från kartan.

Ko´sciuszko symboliserade det polska folkets kamp under 1700- och 1800-talen för ett eget land. I brist på eget hemland fann sig många polacker kämpandes för andra länders frigörelse. Under sin tid i USA blev Ko´sciuszko befordrad till brigadgeneral och projekterade byggandet av forten vid West Point. Går man på en rundtur i den amerikanska kongressen stöter man exempelvis på en byst av Ko´sciuszko, en av få utrikesfödda som fått den äran.

Ko´sciuszko strävan efter ett oberoende Polen misslyckades. Därmed beseglades dess öde under mer än hundra år innan det återuppstod i samband med första världskrigets slut. Ett krigsslut som för polackerna innebar ytterligare ett krig i striderna mot bolsjevikerna i Ryssland och Ukraina mellan 1919 och 1921. Det kortvariga kriget befäste den konfliktfyllda relationen mellan Polen och Ryssland men visade också att även ett Polen som rest sig ur askan förmådde ge det betydligt större Ryssland stryk på slagfältet.

Det polsk-bolsjevikiska kriget och skammen efter nederlagen var troligtvis en viktig ingrediens för sovjetisk del i tillkomsten av Molotov–Ribbentrop-pakten som avsåg att ytterligare en gång dela Polen. Och inte nog med det. Såväl Tyskland som Sovjetunionen planerade att helt tillintetgöra den polska nationen och alla möjligheter att i framtiden återskapa en polsk statsmakt som de betraktade som en obekväm anomali på kartan. Både Nazityskland och Sovjetunionen gick målmedvetet fram i sitt förgörande av alla institutioner och personer som kunde utgöra ett embryo till en framtida polsk stat.

Ett exempel på en av dessa aktioner som syftade till att totalt stympa den polska nationen var Katynmassakern, eller Katynbrottet som det kallas i Polen. I de områden som ockuperades av Sovjetunionen efter 1939 samlades officerare, partiaktiva, akademiker och andra framstående samhällsaktörer ihop och skickades österut till en rad fångläger. Merparten av de tillfångatagna officerarna mördades systematiskt under loppet av några dagar i skogarna runt Katyn, nära Smolensk. Resterna av den polska armén samarbetade under kriget med frivilliga civila och organiserade 1944 i Warszawa det största upproret mot nazisterna på ockuperad mark. Syftet med upproret var att befria Warszawa från de tyska ockupanterna innan Sovjetunionen hade hunnit fram till staden. Förhoppningen fanns dessutom att den annalkande sovjetiska armén skulle stödja upproret. Men det skedde inte. I stället väntade den sovjetiska armén på andra sidan floden Wisla, som delar Warszawa, för att därefter träda över floden när upproret väl var nedkämpat av tyskarna. Den polska motståndsarméns soldater och officerare greps därefter under ett antal år mangrant och ställdes inför rätta och avrättades för påstådd kollaboration med imperialistiska och fascistiska krafter.

I polsk historieskrivning är andra världskriget ytterligare ett kapitel i berättelsen om nationen som delas, mördas och förintas för att därefter återuppstå. Kriget visade också med önskvärd tydlighet för polackerna att de inte kunde lita på de västeuropeiska allierade. Det brittisk-polska avtalet från mars 1939 om ömsesidigt försvar var inte värt mycket. Även om såväl Storbritannien som Frankrike förklarade Tyskland krig efter invasionen av Polen i september hände föga. Ingen invasion kom på västfronten, vilket Hitler befarade. Istället ägde det så kallade ”phony war” rum som avslutades med att tyskarna, efter att metodiskt nedkämpat polackerna, rullade in med sina stridsvagnar genom Belgien.

För många polacker var slutet på kriget inte synonymt med befrielse utan enbart början på nästa fas i ockupationen av landet, en ockupation som skulle pågå till 1989. Och för många av dagens mer extrema polska nationalister avslutades inte ens ockupationen av Polen med kommunismens fall. Idén att Polen konstant är infekterat av yttre makter som konspirerar mot självbestämmandet lever alltjämt.

Den 10 april 2010 havererade ett polskt regeringsplan utanför Smolensk i dagens Ryssland. Samtliga ombord omkom, däribland den polske presidenten Lech Kaczynski, tvillingbror till Jaroslaw Kaczynski, partiledaren för dagens regeringsparti, Lag och rättvisa. Planet var på väg till Smolensk för att hedra offren i Katynmassakern och kraschen har därför antagit närmast mytologiska proportioner för delar av den polska katolsk-nationalistiska högern. För dem är dess orsaker inte klargjorda, och att den skulle bero på en olycka, tekniskt fel eller ett pilotmisstag avfärdas. Misstankarna har i stället riktats mot ryssarna men även mot förre premiärministern Donald Tusk. Mytologiseringen av denna nationella tragedi har varit en av Lag och rättvisas främsta redskap för att skapa en tydlig fiendeberättelse.

De 100 åren som undersåtar till tyskar, habsburgare och ryssar har satt sina spår i den polska självbilden. Flygkraschen i Smolensk passade därför väl in i ett narrativ som går ut på att den polska nationen konstant utsätts för krafter som vill den illa. Känslan av förlust och att varje centimeter av landets territorium har återerövrats till ett enormt pris tjänar som en stark enande symbol för det polska folket. Det förklarar varför landets militära frivilligkårer idag har fler medlemmar än hela den tyska armén. I intervjuerna med medlemmar ur frivilligkårerna är det tydligt att de ser sig själva härstamma i rakt nedstigande led från andra världskrigets motståndsrörelse.

Den samtida polska nationalismen har två armar. Dels den allmänpolska patriotism som saknar politisk färg och är ett självklart inslag för den breda polska allmänheten: insikten om Polens historia, öde och utsatthet genom århundradena och vad som har krävts för att tillkämpa sig oberoende och frihet. Denna nationalism tar sig i uttryck i firandet av de gemensamma helgdagarna, minnet av den polska nationens krigserfarenheter och samlingen kring de gemensamma symbolerna. Den andra sidan av den polska nationalismen är den betydligt mer extrema som tar sin näring ur uppfattningen att ockupationen av Polen aldrig avslutades och att kommunisterna inte lämnade landet. Att de bara bytte skepnad för att operera fördolt i det postkommunistiska Polen.

Regeringspartiets ordförande, Jaroslaw Kaczynski, hittar fiender och konspiratörer mot Polen som självständig stat varhelst han letar. Det är lätt att göra, historiskt har Polens öde ofta varit i händerna på alla förutom just polackerna. Att misstänka att den nuvarande självständigheten enbart är temporär förefaller därför inte vara helt gripet ur luften för många polacker. Men ressentimentet som bygger den mer extrema varianten av polsk nationalismen kan också gå överstyr. Även när någon extern fiende inte existerar frammanar Kaczynski raskt en sådan. Egna misslyckanden kan då alltid skyllas på tyskarna, EU, Ryssland, den dolda inre fienden.

Det tidigare Polen behövde aldrig leta efter fiender, de stod som oftast och bankade på landets portar. I vår samtid krävs det att fienderna uppfinns, kläs ut och tillskrivs skändliga motiv. På liknande vis passar antisemitiska antydningar väl in i den moderna polska nationalismen. Judar som grupp är mycket liten, ändå ser vissa nationalister överallt konspirerande judiska maktintressen. Samtida polsk nationalism bygger på en berättelse om den polska kampen mot överheten, en överhet som aldrig lämnade landet och som efter kommunismens fall arbetat bakom kulisserna mot polackerna med hjälp av lögner och subtil maktutövning. Denna nationalism, byggd på mindre uppenbara hot än ockupationsarméer passar som hand i handske i en samtid där konspirationsteorier snabbt får spridning genom internetforum och Youtube.

På liknande vis är det i Ungern där yttre fiender, oavsett om de befinner sig inom storfinansen eller i NGO:er finansierade av rika ungerskfödda personer som George Soros, påstås oavbrutet bekämpa Ungerns frihet. På så vis blir populariteten för partier som ungerska Fidesz och polska Lag och rRättvisa begriplig: de tilltalar de människor som överallt ser krafter som konspirerar mot den nationella självständigheten. För vare sig de är Europavänliga konservativa som samarbetar med Bryssel eller kommunister i Moskvas sold är de raka motsatsen till de patrioter som sätter hemlandet i främsta rummet.

Hela den moderna östeuropeiska historien bygger på ockupation och kamp mot densamma. Den ungerska nationalismens födelse var en reaktion på den underlägsna rollen i det habsburgska riket.Nationalhjälten Lajos Kossuth var likt Tadeusz Ko´sciuszko känd på andra sidan Atlanten och symboliserade de små europeiska nationernas kamp mot de imperialistiska krafterna. Trots att Kossuth var aktiv för mer än 150 år sedan och Ko´sciuszko för över 200 år sedan lever deras tidsanda kvar i Ungern och Polen med deras finkalibrerade känslighet för allt som uppfattas som hot mot suveräniteten. Denna känslighet förnyar därför konstant den politiskt blocköverskridande nationella berättelsen och enigheten. En gemenskap som helt överlevt en rad historiska, ekonomiska, teknologiska förändringar och som under 2000-talet smidigt anpassat sig till nya förutsättningar och fiender, riktiga eller inbillade. Medan såväl kungahus som kommunism vittrat bort och försvunnit har den nationella gemenskapen bestått och vuxit sig starkare och mer politiskt laddad än någonsin. Den förre amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld talade om det gamla och nya Europa, där det nya Europa genom en historia fylld av hårda uppoffringar och återkommande ockupation och frihetskamp bättre förstod samtidens maktrealistiska utmaningar. En liknande uppfattning hade författaren Robert Kagan som hävdade att Västeuropa befann sig i ett postmodernt idealistiskt paradis, medan östeuropéerna fortfarande insåg vad strävan efter frihet krävde. Ju snabbare insikten om det historiska arvets betydelse sprider sig i Västeuropa, desto enklare blir det att förstå vad som händer i Ungern och Polen.

Adam Cwejman är ledarskribent i Göteborgs-Posten.