Konflikten mellan religion och nation

DE TUNISISKA OCH egyptiska diktaturernas kollaps i början av 2011 signalerar en ny period av turbulens i Mellanöstern. Ett sätt att förstå konflikterna bättre är att analysera den komplexa konkurrensen mellan de olika identitetssystem och rättsordningar som karaktäriserar regionen.

Alltsedan den franska Déclaration des droits de l’homme et du citoyen från 1789 erkänns en individ formellt som ”medborgare” så länge han eller hon är född på franskt territorium.

På andra sidan Medelhavet, i kontrast till detta, var det en religiös identitet som upprätthöll den sociala och rättsliga ordningen, enligt det system som bland jurister är känt som ”personrätt”. I denna rättstradition definieras en persons rättsliga och politiska relation till staten främst av tillhörigheten till en viss religion eller sekt. En individ i sig själv har inte en jämlik och oberoende rättslig status visavi staten, utan bara via det samfund som han eller hon tillhör.

Denna rättsliga konflikt klyver världen. På ena sidan står den territoriella rätten, som erkänner medborgare genom sin härstamning eller i kraft av att vara födda i ett givet land, med visst utrymme för en längre naturaliseringsprocess. På andra sidan härskar personrätten, där personens religiösa identitet är av större vikt än hans eller hennes medborgarskap.

Här följer tre viktigare uttryck för denna konkurrens mellan personrätt och territoriell rätt:

Det första uttrycket är personrättens inflytande i termer av den nationella konstitutionen. I detta avseende är islam bara en undergrupp av ett grundmönster i Mellanöstern, där judendomen och kristendomen är de två andra viktiga komponenterna. I Israel bestämmer personrätten väsentligen konstitutionen, och kommer till uttryck i den hätska debatten om ”vem som är jude” och om icke-judars ställning i en konstitutionellt definierad judisk stat.

I Libanon innebär det så kallade ”konfessionella” konstitutionella systemet att specifika parlamentariska kvoter och konstitutionella poster tillerkänns medborgare beroende på deras religion. Det libanesiska parlamentet skall enligt den libanesiska konstitutionen utgöras av 50 procent kristna och 50 procent muslimer; presidenten, premiärministern och parlamentets talman, statens tre högsta poster, är genom en oskriven konvention reserverade för en kristen maronit (en östkatolsk sekt), en muslimsk sunnit respektive en muslimsk shiit. Detta företräde för personlig-religiös rätt övertrumfar medborgarskap och är i verksamhet över hela regionen.

I Irak präglas politiken sedan 2003 av en hård sekteristisk gränsdragning mellan irakiska sunniter och shiiter. I Egypten går gränsen mellan det mindre kristna samfundet av kopter och den massiva majoriteten av sunnimuslimer. Denna nationella logik, dominerad av personens religiösa tillhörighet, innebär en utmaning för hela Mellanöstern och har ännu inte fått någon adekvat konstitutionell lösning.

Ett annat uttryck för motsättningen mellan personrätt och territoriell rätt opererar över de etablerade nationalstaternas gränser. Religioner och sekter är naturligt verksamma på ett gränsöverskridande sätt. Shiitiska internationalen är ett framträdande exempel. Shiiternas sociologiska och rättsliga strukturer i regionen präglas av en sekteristisk logik som förklarar överensstämmelsen mellan politiska agendor och världsbilder bland shiiter i Iran, Irak, Levanten och länderna vid Persiska viken. Den sträcker sig också till Afghanistans hazarer och Pakistans shiiter. Utöver shiiternas giftermåls- och handelsbaserade nätverk stärks den rättsliga dimensionen av en specifik relation till de religiösa ledare som är verksamma vid de traditionella rättsskolorna i irakiska Najaf och iranska Qom.

Shiiternas transnationella personsamhörighet får sitt rättsliga uttryck i religiösa ledares formella ”anhängarskara”, som lekmän ansluter sig till oberoende av nationalitet och medborgarskap. ”Anhängarskapet” kan ta sig politiska uttryck, till exempel när ledarna för libanesiska Hizbollah förklarar sig följa Irans religiöse och politiske ledare Khamenei, eller i mer generella teologiska termer, som när många iranska, irakiska och libanesiska shiiter uttrycker sin lojalitet gentemot den Najafbaserade religiöse ledaren Sistani.

DEN SUNNITISKA internationalismen är inte lika välstrukturerad. Den har utvecklats via politiska partier och massmobilisering (Egyptens Muslimska brödraskap, Pakistans Jama’a Islamiyya) och i mer ”leninistiska” förtrupper som al-Qaida och Afghanistans talibaner. Denna sekteristiska logik har vållat den viktigaste politiska motsättningen i Mellanöstern, på båda sidor om den internationella sekteristiska linjen mellan shiiter och sunniter; men Mellanösterns grundmönster är både djupare i tiden, då de historiskt föregår islam, och mer omfattande geografiskt. Libanon och Israel är exempel på en internationalism i Mellanöstern som också är kristen och judisk. Shiitisk och sunnitisk internationalism sträcker sig till infödda muslimska samfund i Indien och flera afrikanska och asiatiska länder, liksom till senare tiders vågor av muslimska immigranter till västländerna.

Det tredje uttrycket för personrätten finner man på ett helt annat område. Enligt de mänskliga rättigheterna anses en person inneha grundläggande rättigheter oberoende av medborgarskap. Personrätten ges alltså företräde framför den territoriella rätten som är knuten till medborgarskap och nationalitet. Mänskliga rättigheter konkurrerar alltså med två andra, mer snävt definierade rättsordningarna: den personlig-religiösa i Mellanöstern, och den territoriella-sekulära i resten av världen. Politiskt är denna moderna version av personrätten en väsentlig nyckel för att förstå den våg av frihet som dominerade Mellanöstern 2011, och revolutionens gemensamma språk kan bara förstås genom detta helt annorlunda prisma.

AVGÖRANDE ÄR ATT den territoriella rätten är kopplad till medborgarskap i en stat, vilket begränsar dess räckvidd och därmed skapar en spänning i förhållande till de mänskliga rättigheternas anspråk. Den personlig-religiösa rätten, å andra sidan, har territoriellt obegränsade anspråk, som teoretiskt omfattar hela mänskligheten såtillvida som alla människor potentiellt är muslimer (eller för den delen exempelvis kristna, judar och hinduer). Oavsett boplats så tillhör alla muslimer det muslimska samfundet – umman generellt eller dess snävare, shiitiska eller sunnitiska uttryck, precis som kristna kan tillhöra ”kyrkan” i dess snävare katolska eller lösligare protestantiska versioner. I detta avseende erbjuder lagar baserade på de mänskliga rättigheterna en sekulär version av denna typ av universellt anspråk, obundet av territoriella gränser.

I den mån som det sekulära systemets värden är i konflikt med det religiösa systemets värden är emellertid en kollision oundviklig. För att överbrygga dessa motsättningar behövs ett gemensamt språk. Det finns dock djupt rotade konflikter som står mellan såväl olika religioner som mellan sekulärt och religiöst. I den revolution som fick fyra diktatorer på fall under 2011 har ett centralt gemensamt språk likväl framträtt: icke-våldet, som de stora religionerna alla har lätt att omfatta, tillsammans med fundamentala mänskliga värden som de gemensamt erkänner sig till, och som Mellanösterns samhällen gör sitt yttersta för att förverkliga i kamp med hänsynslösa auktoritära system.

För att sammanfatta: i Mellanöstern korsas nationalstatens territoriella logik av de tre rättsordningar som härrör från den begreppsliga klyftan mellan det personliga och det territoriella. Konkurrensen kvarstår, med alla sina komplikationer.

Översättning: Jim Jakobsson