Kriget som aldrig tog slut

Framför The Imperial War Museum i London tittar besökaren in i två jättelika fartygskanoner, av den typ som härskade över världshaven fram till kriget 1914-1918. Köp biljett till denna militära upplevelsepark, och i ett diskret hörn av källaren finner du ökenlegenden T.E. Lawrence arabiska kläder och tecknade kartor över Mellanöstern. En kort promenad från den hårda makt som stöttade historiens största imperium till den mjuka makten i kulturell förståelse. Det är också en promenad från konventionell krigföring till okonventionell, från en eurocentrisk värld driven av realpolitik 1914 till en multipolär värld driven av ekonomi och idéer 2008.

Första världskriget och dess fortsättning 1939-1945 gjorde slagskepp urmodiga. Rörlighet och skydd i form av ubåtar och hangarfartyg förändrade sjökrigföringen, liksom flygplan och stridsvagnar förändrade landkriget. Totalt krig mellan industriländer förändrade både den globala maktbalansen och människans psyke.

Nittio år senare kämpar vi fortfarande med arvet från 1918. Trauman som det andra världskriget och det kalla kriget tenderar att skymma den moderna erans definierande ögonblick, urkatastrofen som enligt den tjeckiske politikern Thomas Masaryk förvandlade Europa till ”ett laboratorium ovanpå en jättelik kyrkogård”.

Efter en historisk parentes mellan 1989 och 2001 ser vi hur 1900-talets spöken kommer tillbaka: oljekris, inflation, kärnvapenskräck. I många avseenden arbetar sig mänskligheten ännu längre tillbaka i tiden, till den osentimentala stormaktskonkurrens om råvaror som präglade 1700-1800-talet, med vita fläckar på kartan där blott piraterna frodas.

Det kalla kriget kan beskrivas som ett tredje världskrig, utkämpat via ombud. Sedan 2001 befinner vi oss åter i en global kraftmätning – det fjärde världskriget, nu mot ”terrorismen”. För den som studerat första världskriget och dess utlöpare i Mellanöstern låter några av platserna där detta nya krig utkämpas märkvärdigt bekanta: Gaza, Basra, Bagdad. Den historiska länken mellan de tre första världskrigen fortsätter till det fjärde.

Freden 1919 lämnade de stora frågorna olösta. Den viktigaste då var maktbalansen i Europa, där det förlorande Tyskland förblev världsdelens starkaste stat. Oklarheterna om Tysklands gränser ledde till andra världskriget, och spelade en nyckelroll även i det kalla kriget.

Frågan om maktbalansen i Europa fick sin fredliga lösning 1991. Tyskland blev fritt från ockuperande trupper 1994 och de europeiska såren läkte i och med EU:s utvidgning 2007.
I Mellanöstern fortsätter däremot världskrigets arv att vålla problem. Kriget mot terrorismen är en följd av den misslyckade övergången från osmansk dominans till nationellt självstyre. Gränserna som drogs i Östeuropa efter 1918 pekade framåt mot andra världskriget. Gränserna på Balkan pekade framåt mot krigen efter Jugoslaviens delning. Gränserna i Mellanöstern pekade mot de konflikter och den terrorism vi ser i dag.

Stormakternas mål under första världskriget var till synes rationella, men konflikten antog snabbt irrationella drag. Enligt historikern Jay Winter blev det en fråga om ”hatets fortsättning med andra medel”. Exit Clausewitz, entré för karaktärer som Adolf Hitler och Usama bin Ladin.

Skiftet var ett resultat av det industriella krigets moraliska deformering. I detta perspektiv finns både en geopolitisk och kulturell koppling mellan första världskriget och attackerna den 11 september 2001: nihilistiskt våld, mediebilders centrala roll, det komplicerade arvet efter det Osmanska riket, explosiva myter om svek och hämnd.

När gamla kejsardömen och imperier – det ryska, tyska, österrikisk-ungerska och osmanska – sveptes bort efter första världskriget sattes en våg av etnisk nationalism i rörelse. Osmanska riket hade varit på nedgång länge. Vid sin höjdpunkt sträckte det sig från den ungerska gränsen till Marockos atlantkust och Persiska viken.

Turkarnas allians med Tyskland 1914 beseglade imperiets öde. Irak och Libanon blev liksom Jugoslavien vad sociologer kallar ”inbillade samhällen”. Med tanke på våldet i sådana länder sedan 1918 kan man inte undgå att ställa sig frågan: vad hade hänt med en mjukare, organisk övergång från det Osmanska imperiet till självstyre i Mellanöstern?
Turkiets satsning på fel häst var inte given på förhand. Ryssland var visserligen den naturliga fienden geografiskt, men Frankrike och Storbritannien hade stött turkarna under 1800-talet. Mellanösterns framtid kom liksom Europas att avgöras av det uppåtstigande Tyskland. Spåren av detta tyska inflytande är inte lätt att se i dag, men kan avläsas på den rostiga vägskylten ”Nach Damaskus” i Londons Imperial War Museum.

När turkarna förklarade krig annekterade Storbritannien Egypten och erkände Kuwaits suveränitet. Beslutet skulle få långtgående följder sjuttiofem år senare, när Irak invaderade det oljerika emiratet. Invasionen i Kuwait 1990 ledde till den amerikanska truppnärvaron i Saudiarabien, som i sin tur inspirerade Usama bin Ladins terrorism.

Britterna tågade in i Mesopotamien 1916. När brittiska styrkor återkom 2003 slöts en lång cirkel. Retoriken var inte ny, som framgår av denna artikel ur Times från december 1918 under rubriken ”Araber begär brittiskt beskydd”:
”Den arabiska opinionen är helt för brittisk hjälp. Invånarna väntar sig och önskar sig inte att vi ska lämna landet, eftersom de vet att de inte kan kontrollera det själva. På grund av de olika stammarna, halvciviliserade, stridbara, oroliga, väl beväpnade, är det essentiellt att den brittiska armén räddar Mesopotamien”.

Samtidigt som Storbritannien angrep det Osmanska riket utbröt en arabisk revolt, uppmuntrad från London. Detta uppror skulle säkert ha krossats, om inte den brittiska armén hade tagit kontroll över hela området från Bagdad till Jerusalem.
De araber som gjorde gerillaräder mot turkarna 1917 kände sig ändå som segrare, precis som deras muslimska bröder i Afghanistan skulle göra 1989 efter stödet från USA. I båda fallen mobiliserades oberäkneliga krafter i namnet av en större kamp, krafter som snart skulle hemsöka sina sponsorer.

Den arabiska revolten under första världskriget uttrycktes i religiösa termer snarare än nationella. Ett motiv sades vara att kalifatet hade blivit korrupt och att en ny, sannare islam skulle återfödas i profetens hemland. Genom att uppmuntra denna föreställning hjälpte britterna till att så mentala frön till al-Qaida, som har samma anspråk i dag.
Efter den 11 september talade Usama bin Ladin om muslimers lidande ”de senaste åttio åren” – en referens till 1918. I islamistiskt perspektiv är Mellanösterns karta resultatet av västerländska korsfararinvasioner. Skapandet av en kristet dominerad stat i Libanon, klartecknet för en judisk stat i Palestina och de svikna löftena om diverse oberoende enheter sågs som förräderi av såväl arabnationalister som islamister, otack för krigsansträngningarna under revolten i öknen.

Storbritannien ritade Iraks karta vid Kairokonferensen 1921 och blev därmed måltavla för det mesopotamiska missnöje som dittills hade riktats mot turkarna. Winston Churchill nöjde sig med en arabisk regim som skulle tjäna brittiska intressen, så att han inte behövde ”fortsätta att slösa arméer och skattepengar på dessa otacksamma öknar”.

Ambitionen i Mesopotamien efter första världskriget var att skapa stabilitet, precis som efter invasionen 2003. I en ledare från 1918 skriver Times:
”Vi tog våra vapen till Bagdad och längre, höjde därmed vår militära prestige i öst till högre höjder än någonsin tidigare, gjorde rent hus med turkisk vanskötsel och lade grunden för ett stabilt och progressivt styre. Allt som behövs nu är en någorlunda bra regering.”
I ett brev till tidningen från en läsare tecknas Iraks framtid i än ljusare färger:
”England har räddat landet från ruin och dess folk från förstörelse. Den typiska engelska känslan för rättvisa, rent spel och frihet å ena sidan, Englands århundraden av administrativ erfarenhet och ledarskap å andra sidan, kommer att, det säger sig självt, hjälpa Mesopotamien att återvinna sin forna position.”

Förutom den geopolitiska kopplingen mellan första världskriget och kriget mot terrorismen finns också en kulturell och psykologisk. Historikern David Fromkin skriver:
”När det tjugonde århundradet inleddes var européerna rikare och mäktigare än någon tidigare varit. De borde också ha känt sig säkrare men i stället var de – eller åtminstone deras regeringar – skräckslagna. När och var visste ingen, men alla var övertygade om en kommande jordbävning.”

Rädsla har varit en konstant i det kollektiva medvetandet sedan 1914. Av de amerikaner som röstade på George W Bush i presidentvalet 2004 angav 32 procent terrorism som det viktigaste skälet.

Den diplomati och militära planering som ledde till första världskriget var dold för vanliga medborgare. Med undantag för Storbritannien hade ingen stat någon parlamentarisk debatt om sitt inträde i kriget. Åren 1914-18 skedde en övergång från massiv okunnighet om storpolitik till massmobilisering.

Nationalism, fascism och kommunism blev en del av resultatet. Modern terrorism är ofta en manifestation av sådana kollektiva känslor och ambitioner, nära förknippad med de medel för masskommunikation som såg dagens ljus efter 1914.

Världskriget var den första mediedrivna konflikten. I jakten på högre upplaga förstärkte massmedier skräcken och de nationella motsättningarna. I pjäsen Die letzten Tage der Menschheit beskriver den österrikiske satirikern Karl Kraus hur pressen behandlade kriget som den ultimata berättelsen. Tidningarna formade främlingsfientliga fyllon till en patriotisk massa, redo att ta värvning för fosterlandet.

Liknande iakttagelser har gjorts i samband med kriget mot terrorismen. Antisemitismen och konspirationsteorierna i den arabiska pressen är ett exempel, överdrifterna i amerikanska tidningar inför invasionen i Irak ett annat. Storbritanniens medverkan i Irakkriget hade varit politiskt omöjlig utan stöd från tidningar som The Sun och Times.

Ett genomgående drag i första världskriget var propagandan om ofelbara ledare. Joffre var ”den oslagbare”, Hindenburg ”faderlandets räddare”, Kitchener ”segerns organisatör”. Samtidigt förbjöd censuren allt som liknade kritik. Mönstret återkom i USA efter den 11 september. Att ifrågasätta strategin i kriget mot terrorismen blev opatriotiskt. Först 2006 släppte detta politiska tabu, med resultatet att demokraterna återerövrade majoriteten i kongressen.

Ett av 1900-talets stora industriella projekt var att producera soldater. De värnpliktiga tillbringade sina första vuxna år i armébaracker. Efter muck återvände de ofta till årliga repetitionsövningar. Resultatet blev en subkultur av våld, lydnad och hierarki i det civila samhället.

Första världskriget manifesterade klyftan mellan löftet om ära och skyttegravskrigets realitet, vilket undergrävde traditionella auktoriteter. Slagfältets desillusion välte den gamla ordningen över ända. Nazism och fascism blev det extrema resultatet. Den militanta islamismen framstår ofta som en parallell, med sitt förakt för konsumtionskultur, sin kult av ungdomlig handling, känslor, våld och död på bekostnad av upplysning och kompromisser. Besvikelsens ögonblick finns beskrivet i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt:
”I våra sinnen var deras (lärarnas) auktoritet förbunden med djupare kunskap och insikt. Inför anblicken av den första döda soldaten krossades denna övertygelse. Vi kände att vår generation var hederligare än deras.”

Det industriella dödandet ärrade psykena hos dem som upplevde det, men satte också kollektiva spår. I sociologen Maurice Halbwachs La mémoire collective kopplas det individuella traumat med det gemensamma. Det organiserade, industriella kriget – modernitetens bärsärkagång – skapade enorm förvirring. Minnet av denna smärtsamma paradox finns kvar under Europas yta nittio år senare. 

I La Grande Guerre från 1969 beskriver Marc Ferro de förändringar i Europa som föregick 1914:
”Traditionella auktoriteter som monark, präst, lag, familj och officer hade fått sällskap av nya, anonyma och okontrollerbara herrar. Dessa krafter var ansvariga för depressionen inom det europeiska jordbruket och utarmningen av landsbygden, och för den oförutsägbara konjunkturcykeln. I denna underliga, föränderliga värld hade traditionella livsmönster inte längre någon mening.”

I en så rörig värld tycktes krig för många människor som en återkoppling till begripliga dygder. Ingen har uttryckt denna känsla lika levande som Ernst Jünger i ögonvittnesskildringen I stålstormen:
”Uppvuxna i en tid av säkerhet delade vi en längtan efter det farliga, det extraordinära. Vi gav oss iväg i ett hav av blommor, i en berusad atmosfär av blod och rosor. Kriget skulle säkerligen ge oss det vi önskade: den stora, den överväldigande, skräckinjagande upplevelsen. Vi betraktade det som manligt, en munter duell på blommande, blodbestänkta ängar.”
En annan som klagade över bristen på mening var Adolf Hitler, i Mein Kampf:
”Inget grämde mig så mycket i min vilda ungdom som att jag fötts i denna tid, när äreminnen bara restes över affärsidkare och tjänstemän. Historiens vågor verkade rulla så smidigt att framtiden bara lovade en fredlig tävlan mellan nationer. Med andra ord – en mysig, ömsesidig match i svindleri utan möjligheter till våldsamt motstånd.”

Som en reaktion på mysigheten var Europa fångat i nietzscheanska stämningar. Gud är död! I juli 1914 skrev Winston Churchill till sin fru:
”Allting pekar mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, uppvarvad och lycklig.”
Socialdarwinister hävdade att nationers förmåga till överlevnad hängde på deras medlemmars vilja att offra livet. Även en amerikan som Theodore Roosevelt ansåg att ”Ingen fredens triumf kan vara riktigt så storslagen som krigets triumf. Alla de stora raserna har varit krigarraser.”

Detta västerländska tankespår har sin motsvarighet i det muslimska konceptet asabiya, så som det beskrivs av historikern Ibn Khaldun: gruppen med starkast sammanhållning kommer att segra, tills den i sin tur mjuknar.

Första världskriget var ett svar på tidens förvirring. De psykologiska parallellerna till 2000-talets islamistiska terrorism är uppenbara: en våldsam reaktion på moderniteten, kult av offervilja och död, artikulerad av intellektuella med anspråk på att agera i massans intresse. De länder som kaparna den 11 september kom ifrån, Egypten och Saudiarabien, går igenom en partiell modernisering jämförbar med Europas före första världskriget.

Efter krig följer demobilisering. Vinnarna som hälsas med jubel vid hemkomsten har relativt lätt att återanpassa sig. För tydliga förlorare, som tyskar och japaner efter andra världskriget eller amerikaner efter Vietnam, förstärks krigets emotionella trauma. Ett tvetydigt krigsslut, som 1918, lämnar ännu mer komplicerade ärr.

Man kan hävda, som historikerna Stephane Audoin-Rouzeau och Anette Becker, att den tyska armén aldrig demobiliserades efter första världskriget. Det politiska våldet i 1920-talets Tyskland, nazismen och Förintelsen har kopplingar till skyttegravskrigets brutalisering. Även om Tyskland de facto var på väg att förlora kriget 1918 kände många veteraner att de hade vunnit den moraliska segern men fått en dolkstöt i ryggen.

Diskrepansen mellan den verkliga och inbillade utgången av krig spelar också en roll i islamistisk terrorism. Nätverket al-Qaida uppstod som en biprodukt av kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan. Islamisterna stod som segrare när det sovjetiska imperiet säckade ihop. Framgången skrevs dock inte på islams konto utan på liberalismens och USA:s – fenomen som islamisterna avskydde ännu mer än kommunismen. Kampen i de afghanska bergen resulterade inte heller i någon våg av islamisk väckelse i Mellanöstern. Terrorhandlingar mot USA och Saudiarabien – den afghanska motståndskampens huvudsponsorer – blev en fortsättning av krigsansträngningarna, inte olikt den politiska terrorismen i mellankrigstidens Tyskland i fråga om psykologisk bakgrund, totalitära anspråk och kombination av idealism och nihilism.

Den arabiska revolten mot osmanerna var en annan framgångsrik krigsansträngning som inte gav det politiska resultat kämparna hade tänkt sig. Brittiska statsmän utnyttjade araberna som ett vapen vilket som helst. Arabisk självständighet var ett sätt att försvaga Turkiet snarare än ett mål i sig själv. Följaktligen uppstod en känsla av svek. T.E. Lawrence själv kallade sitt ledarskap för revolten i öknen en ”bedrägeriets mantel”.

För att driva ut Ryssland ur första världskriget hjälpte Tyskland Lenin att göra comeback i hemlandet, enligt Winston Churchill ”på samma sätt som man skulle skicka en tyfusodling eller slå kolera i dricksvattnet till en storstad”. Bolsjevismen var bara den första av dessa krigsburna epidemier.

Konceptet ”Weltkrieg” var också en produkt av första världskriget, där särskilt Tyskland strävade efter att sprida konflikten bortom Europa. Framför allt ledde kriget till att det isolationistiska USA tvingades in i den internationella politikens centrum.
I och med den amerikanska mobiliseringen vändes propagandan där 180 grader. 
 
Antikrigsrörelsen möttes plötsligt av fientlighet. Rektorn vid University of Minnesota hävdade att ”krig är inte rätt tillfälle att gräla om konstitutionella rättigheter och garantier”. En patriotisk deklaration inte olik de som skulle komma efter den 11 september 2001.
USA:s inträde avgjorde krigets utgång. Efter fyra års strider hade tyskarna krossat den ryska krigsmakten, demoraliserat fransmännen och hindrat den brittiska armén från att nå några avgörande framgångar. Men Tyskland saknade resurser att utmana USA.
Krigsslutet kom när de tyska ledarna beslutade att närma sig de allierade med utgångspunkt från president Woodrow Wilsons ”14 punkter”. Även afrikaner och asiater tog fasta på Wilsons program och krävde självständighet. I det långa perspektivet visade sig Wilson vara en mera framgångsrik revolutionär än Lenin.

”Självstyre är inte bara en fras”, sade Wilson till kongressen. ”Det är en princip som kräver aktiv handling.” Redan från början insåg försiktiga amerikaner sprängkraften i denna filosofi. I dagboksanteckningar 1918 skriver utrikesminister Robert Lansing att löftet ”kommer att väcka förhoppningar som aldrig kan infrias. Det kommer, fruktar jag, att kosta tusentals liv.”

Som historikern Niall Ferguson har påpekat led wilsonismen av tre svagheter:
Den var hycklande mot bakgrund av USA:s inblandning i Latinamerika. Den skulle leda till ett ännu större Tyskland med tanke på den etniska kartan i Europa. Framför allt gick den inte att sälja till en skeptisk amerikansk kongress.

Resultatet blev att Wilsons tankar implementerades till hälften. Krigets vinnare, som hävdade att de kämpat just för nationellt självstyre, införde det bara där det passade deras egna intressen. Sudetentyskarna fördes till Tjeckoslovakien, ungrarna i Transsylvanien till Rumänien. Mellanösterns karta formades av rena tillfälligheter, i skarp kontrast till Wilsons tolfte punkt:
”De övriga nationaliteter som nu är under turkiskt styre ska tillerkännas säkerhet och en absolut oantastlig möjlighet till självständig utveckling.”

Skiftet i amerikansk utrikespolitik 1914-1917 upprepades efter den 11 september. Borta var den tidigare betoningen på realpolitik och isolationism. I sitt tal i FN i september 2002 slöt president Bush de historiska cirklarna genom att koppla Irak/Mesopotamien till det nya hotet:
”Vår största skräck är att terrorister ska finna en genväg till sina galna ambitioner när en skurkstat förser dem med teknologin för att döda i massiv skala.”

Förutom dessa geopolitiska, kulturella och ideologiska kopplingar mellan första världskriget och kriget mot terrorismen finns det också en taktisk och teknisk länk. Det stora kriget må ha varit en väntad urladdning av strukturella skäl, men det utlöstes de facto av en terrorhandling.

Mordet på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo 1914 var irrationell från serbnationalistiska utgångspunkter, eftersom ärkehertigen representerade den mjuka linjen i Österrike-Ungerns statsledning. Till och med Adolf Hitler noterade det motsägelsefulla i attentatet: ”Slavernas störste vän hade fallit för en slavisk fanatikers kula.”

Om syftet med mordet däremot var att skapa fruktan och kaos blev gärningsmännen osannolikt framgångsrika. Fem år efter Gavrilo Princips skott hade tio miljoner människor dött och Europas karta ritats om

Terrordåden den 11 september var 2000-talets skott i Sarajevo. I bägge fallen demonstrerades potentialen för politisk terrorism i en öppen värld. I bägge fallen fick enskilda individers våldsdåd episka konsekvenser.

En annan taktisk koppling mellan första världskriget och den moderna terrorismen är bombdådet mot King David Hotel i Jerusalem 1946, som dödade 91 människor. Dådet utfördes av den judiska organisationen Irgun, som bekämpade den brittiska administrationen eftersom den hindrade offer för Förintelsen att komma till Palestina. Restriktionerna på invandringen var en del i britternas försök att blidka araberna. Flera aspekter av detta terrordåd kan spåras tillbaka till världskriget: den europeiska judeutrotningen, det brittiska mandatet Palestina, det komplicerade brittiska förhållandet till såväl araber som sionister.

Precis som den tidigare serbiska terrorismen och den senare palestinska terrorismen måste Irguns aktiviteter beskrivas som framgångsrika, utifrån gärningsmännens utgångspunkter. Detsamma kan sägas om al Qaida efter 11 september: USA:s invasion i Irak har gett islamisterna PR-framgångar och destabiliserat Mellanöstern.

Tysklands beslut om oinskränkt ubåtskrig 1917 blev startskottet för en ny typ av krigföring med element av terror. Det är ett klassiskt exempel på hur ett nytt vapensystem skapar sina egna incitament, en teknisk lösning på ett politiskt problem, i grunden irrationellt, på samma sätt som planen att invadera Frankrike genom Belgien 1914, eller USA:s kryssningsmissiler mot Irak 1998.

Stridsgas användes för första gången av tyskarna på västfronten 1915. Liksom eldkastare bidrog gasen till slagfältets industriella terror men kunde inte bryta dödläget. Användandet av gas symboliserade en övergång från strid till utrotning. Liksom stridsvagnar och tungt artilleri krävde det en stor industriell bas, och tog därmed våldet till en ny nivå. Vid sidan av bombraider med zeppelinare var första världskrigets mest utstuderade terrorvapen den så kallade Pariskanonen. Den utvecklades av Krupp och skulle skicka ballistiska granater över tio mil från västfronten till den franska huvudstaden. Allt som allt dödade den 260 civila.

Det hämningslösa industriella kriget står i kontrast till traditionell återhållsamhet i konflikter. I The Seven Pillars of Wisdom beskriver T.E. Lawrence de arabiska krigarnas uppförandekod, i motsats till stormakternas:
”Den första regeln i arabisk krigföring var att kvinnor inte fick röras, den andra att barns liv och heder skulle respekteras, den tredje att egendom som inte kunde bäras bort skulle lämnas oskadd.”

I filmen Lawrence av Arabien från 1962 romantiseras denna kontrast mellan orientaliskt och västerländskt tänkande i följande ordväxling:
”Gud hjälpe dem som är fångna under sådan beskjutning”, säger Omar Sharif i rollen som arabhövdningen.
”Men de är turkar”, säger Peter O’Toole som Lawrence.
”Gud hjälpe dem ändå”, svarar Sharif.

 NIKLAS EKDAL  är författare, kolumnist i Dagens Nyheter och programledare i Axess TV.