Makten framför allt

Nordkorea har alltid varit ett undantag. Östasien har gått som tåget sedan decennier tillbaka, men Nordkorea har rört sig i motsatt riktning. I dess norra grannland, Kina, har 500 miljoner människor lyfts ur fattigdom sedan landet introducerade marknadstillvända reformer 1978. Kontrasten mot Nordkoreas södra granne är ännu starkare. Sydkorea har gått från fattigare än två tredjedelar av Afrika söder om Sahara 1950, till en inkomst per capita högre än Spanien 2013.

Att just Nordkorea som enda land vid sidan av Kuba lyckades undvika att falla då världens andra socialistiska länder gjorde det under 1990-talet är på många sätt ett mysterium. Med tanke på Nordkoreas förutsättningar vid den tiden verkade det bara som en tidsfråga innan regimen skulle falla: ekonomin hade sedan länge gått i stå och var helt beroende av stöd från Kina och Sovjetunionen. Stödet från Sovjetunionen försvann då staten själv imploderade, och Kinas stöd minskade drastiskt vid 1990-talets början.

Hur Nordkorea klarat sig mot alla odds – hundratusentals invånare dog av svält under 1990-talet, men regimen har förblivit stabil – har förbryllat forskare världen över. En del av svaret står att finna i att Nordkorea inte enkelt lämpar sig för en jämförelse med de socialistiska länder som föll. Trots epitetet som socialistisk stat var Nordkorea aldrig en del av den globala kommunismen på samma sätt som de länder som tydligt befann sig i Sovjetunionens och Kinas intressesfärer. Man har alltid gått sin egen väg och av princip vägrat att inordna sig som ett kommunistland i mängden. Just detta faktum utövade en viss attraktionskraft under en kort period, främst i tredje världen, på 1970-talet. Detta trots att många drag i Nordkorea uppfattades som bisarra även av många bland landets allierade i Öst- och Centraleuropa.

Mönstret började redan på 1950-talet, efter Koreakriget, då kommunistländer från världens alla hörn – Kina, Sovjetunionen, Mongoliet och länder från det europeiska östblocket – tillsammans offrade enorma resurser för att bygga upp det sargade Nordkorea. I boken Tyranny of the Weak visar historikern Charles K Armstrong, med hjälp av diplomatiska arkiv från tidigare kommuniststater, den misstro som redan då rådde mot omvärlden från nordkoreanskt håll till och med gentemot landets allierade.

Det förtroende som diplomater från samarbetsländer räknade med i kommunistiska broderländer fanns inte i Nordkorea. Enligt rapporter från den östtyska ambassaden var det betydligt svårare även för sovjetiska diplomater att arbeta i Nordkorea än i andra ”folkdemokratier”. När Östtyskland hjälpte till att bygga upp den nordkoreanska östkuststaden Hamhung efter Koreakriget var kontakten mellan nordkoreaner och östtyskar hårt reglerad, och östtyskar på plats vittnade om att livet i Nordkorea nästan var som att leva på fientlig mark. Redan då fanns en nordkoreansk rädsla för vad influenser från omvärlden skulle kunna betyda.

Till skillnad från andra länder höll vägrade den nordkoreanska regimen ofta att diskutera politiska utrensningar och interna partiangelägenheter med representanter från allierade kommunistländer. Under ett möte med Arbetarpartiets centralkommitté i augusti 1956 mötte den nordkoreanske ledaren Kim Il-sung stark kritik för sin ekonomiska politik och för den starka centraliseringen av den politiska makten kring honom själv. Många av kritikerna hade starka band till både de kinesiska och sovjetiska regimerna. Efter mötet blev läget så spänt att de två kommunistiska rivalerna skickade delegationer för att förmå Kim att behålla kritikerna vid makten, men två år senare gick Kim tvärtemot båda stormakternas vilja, och rensade ut de som vågat utmana honom offentligt.

Nordkoreas ledning gjorde sig aldrig beroende av sovjetisk backning för sin politiska legitimitet, och regimen räknade aldrig på samma sätt som andra kommunistiska styren med att någon av de socialistiska stormakterna skulle komma till dess undsättning mot interna protester och uppror. Den politiska kontrollapparaten har alltid bara räknat med sin egen kapacitet, och detta är troligen en viktig förklaring till att Nordkorea överlevt utmaningar som dess kommunistiska broderländer inte klarade.

Då rumäner lyssnade på radiosändningar från grannlandet Ungern var nordkoreaner fortfarande begränsade till det egna landets propagandakanaler – inte ens kinesiska medier har någonsin fått flöda fritt i landet. Den kedjereaktion som startades genom upproren i Östblocket kunde aldrig nå Nordkorea. Nordkoreas isolering är ett försvar, och landet var varken lydstat åt Peking eller Moskva.

Nordkorea gjorde detta tydligt och klart redan genom sin första ekonomiska plan efter Koreakriget, då man genom flera satsningar gick emot starka råd och protester från Sovjetunionen. Till skillnad från länder som Mongoliet, Vietnam och Kuba vägrade Nordkorea medlemskap i den Sovjetstyrda ekonomiska samarbetsorganisationen Comecon. Nordkorea skulle nå total ekonomiskt oberoende och bli ett självförsörjande land.

Detta är kärnan i den hemmasnickrade statsideologin Juche. Första gången Juche nämndes offentligt var i ett tal av Kim Il-sung 1955. Den röda tråden är tydlig: Nordkorea skulle bli ett land fritt från utländska influenser. Linjetalet är en svavelosande attack mot kulturella inslag i landet, och han hämtar inspiration från besök på nordkoreanska skolor och arbetsplatser där han sett porträtt på utlänningar som Pusjkin och Majakovskij, och porträttbilder från den siberiska stäppen.

I Jucheideologin finns en viktig förklaring till hur Nordkorea lyckats överleva mot alla odds: kombinationen av den kommunistiska samhällsstrukturen och traditionella koreanska värderingar passade helt enkelt Nordkorea väldigt väl. Misstro mot omvärlden är en djupt rotad del av Koreahalvöns historiska identitet, sprungen ur åratal av invasioner och bugande inför grannlandet Kina. Före Nordkoreas grundande var Koreahalvön en japansk koloni i 35 år, och Koreakrigets brutalitet var viktig draghjälp för den nationalistiska nordkoreanska regimen.

Än idag befinner sig Nordkorea i ett veritabelt krigstillstånd. Statens propaganda göder ständigt bilden av Nordkorea som en liten och hotad ö mitt i en stormig ocean, och det koreanska folkets enda trygghet är Kim Jong-un, som till stor del framställs som en reinkarnation av farfadern Kim Il-sung, Koreas befriare. Ända sedan statens grundande har Nordkoreas ledare gjort det aktiva valet att, åtminstone utåt sett, endast lita till sig själva och aldrig lyda under något annat land. Att man samtidigt varit starkt beroende av stöd från Kina och Sovjetunionen har inte varit något problem, för starkare broderländer har, enligt den nordkoreanska världsbilden, en skyldighet att hjälpa de svagare.

Detta är logiken bakom en stor del av Nordkoreas förhållande till Kina även idag. Alliansen med Kina är gjuten i blod genom de koreanska soldater som ställde upp bakom Mao Zedong i det kinesiska inbördeskriget å ena sidan, och de kinesiska frivilligsoldaternas hjälp till Nordkorea under Koreakriget å andra sidan. Samtidigt har relationerna tidvis varit mycket spända.

Under kulturrevolutionen gav sig rödgardisterna på Kim Il-sung direkt och utnämnde honom till ”den feta revisionisten”, och i nordkoreansk press kunde man finna liknande attacker mot det kinesiska ledarskapet. Nordkorea förblir än idag beroende av kinesiskt bistånd, samtidigt som regimen verkar nästan opåverkad av Kinas offentliga kritik mot nordkoreanska kärnvapenprover och andra hot.

Det må vara svårt att förstå när man ser på dagens Nordkorea, men landet var en gång i tiden en inspirationskälla för länder främst i tredje världen. Framförallt under 1970-talet försökte Nordkorea göra sig själv, sin Jucheideologi och sin statsmodell till en förebild för andra forna kolonier, som inte ville lyda under någon pådyvlad internationell världsordning. Kim Il-sung kämpade aktivt för att skapa sig en ledande roll inom Alliansfria rörelsen, den sammansättning av stater, främst i tredje världen, som under kalla kriget varken ville alliera sig med väst eller öst.

Nordkorea gav militärt och civilt stöd åt Zimbabwe, Zaire, Idi Amins Uganda, Centralafrikanska republiken med flera. Ledare för länder som Guyana och Etiopien inspirerades av Nordkoreas disciplin och av personkulten kring Kim Il-sung.

Nordkorea nådde aldrig samma grad av inspiration för västerländska revolutionärer som Kina och Sovjetunionen. Troligtvis var den oerhört starka personkulten en avskräckande faktor. Jucheideologins och Nordkoreas extrema nationalism var nog också ett hinder för samma stöd som andra kommunistiska länder fick från vänsterrörelser runtom i världen. Ideologin bygger på så många vis på koreanska erfarenheter, och åtskilliga av de viktigaste ideologiska skrifterna är starkt centrerade till just koreanska förhållanden.

Men i västvärlden etablerades ändå ett antal vänskapsföreningar, ofta med direkt nordkoreanskt stöd. Då jag reste till Pyongyang 2008 fanns fortfarande en plakett i botten av stadens högsta monument, Juchetornet, från den svenska studiegruppen för Jucheideologin. Än idag finns en svensk-koreansk vänskapsförening, som ibland håller torgmöten där någon av föreningens fåtaliga aktivister läser upp ett tal som låter som en dåligt översatt propagandaappell från Pyongyang.

Idag har Nordkorea föga attraktionskraft som statsmodell, särskilt i kontrast mot Sydkorea. Det bryr sig regimen nog inte mycket om. Dess främsta fokus har alltid varit hemlandet, och det yttersta ideologiska målet har alltid varit att bevara den egna statsbildningen. Man har lyckats stå emot fler globala förändringar och hot än många hade räknat med för bara några decennier sedan.

Men de främsta förändringar som påverkar Nordkorea idag är inte externa, utan interna. Sedan landets ekonomi kollapsade i början av 1990-talet har många nordkoreaner kommit att bli beroende av sin egen förmåga, snarare än statens resurser, och en betydande del av vad dagens nordkoreaner konsumerar kommer från andra källor än från det offentliga systemet. Detta system står relativt starkt och ohotat, men frågan om hur den nordkoreanska regimen ska försäkra medborgarnas lojalitet inför framtiden borde hålla varje nordkoreansk ledare vaken om natten.

Benjamin Katzeff Silberstein studerar vid Johns Hopkins School of Advanced International Studies i Washington.