Mänskliga rättigheter utmanar nationalstatens suveränitet

TANKEN PÅ MÄNSKLIGA rättigheter bygger på två fundamentala principer: att varje individ är bärare av vissa grundläggande fri- och rättigheter samt att dessa gäller universellt, det vill säga för alla människor utan undantag. Båda dessa principer står emellertid i konflikt med det institutionella ramverk som de facto har burit upp den historiska rörelsen mot jämlikhet, frihet och demokrati, nämligen den suveräna nationalstaten. Här står istället medborgarskapstanken i centrum, i sin tur kopplad till två centrala idéer: nationen som gemenskapsform och staten som suverän politisk och juridisk institutionell ordning.

Dessa ideal – medborgarskap och mänskliga rättigheter – har gemensamma historiska rötter. De utgör grundbultar i modern politisk teori där familjens, klanens och ståndets primat ersatts med liberala föreställningar om att alla individer har samma värde. Kopplingen mellan medborgerliga och mänskliga rättigheter fångas också tydligt i såväl franska som amerikanska revolutionens grunddokument. Den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 inleds sålunda med att de kända orden om att ”alla människor har skapats lika med okränkbara (oförytterliga) rättigheter”, bland vilka räknas rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.

I den franska ”deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” från 1789 kan man i samma anda redan i paragraf 1 och 2 läsa om att ”alla människor är födda och förblir fria och lika i rättigheter” samt att ”målet med alla politiska sammanslutningar är bevarandet av de naturliga och oförytterliga mänskliga rättigheterna”, vilken inkluderar ”frihet, ägande, säkerhet och motstånd mot förtryck”. Läser man dock sedan vidare så möts man redan i paragraf 3 av en viktig begränsande princip, nämligen tanken om nationen och dess suveränitet: ”All överhöghet (suveränitet) härstammar från nationen. Ingen sammanslutning eller individ kan utöva någon auktoritet som inte kommer direkt från nationen.”

Med andra ord, vi har här att göra med två trumfkort i den politiska retoriken. Frågan blir då i vilken mån som nationens suveränitet och individens oförytterliga rättigheter som människa förstärker eller hamnar i konflikt med varandra.

Här ska man för det första inte glömma att föreställningen om nationen var en radikal idé som omedelbart expanderade utrymmet för individens frihet bortom de stela och hierarkiska strukturer som kännetecknade feodala och klanbaserade samhällen. För det andra är det inte möjligt att separera nationen och nationalstaten från den moderna demokratins utveckling – för att inte tala om den senmoderna välfärdsstaten som vore omöjligt utan tanken om solidaritet inom nationen.

Men dessa vinster till trots uppstod omedelbart djupa konflikter som ytterst är rotade in i den ofullbordade rörelsen från familj, stam och blodsband till en universell gemenskap baserad på idéerna om människan och de mänskliga rättigheterna. Till del kom denna konflikt till uttryck inom de nya nationalstaterna i form av kampen för att utvidga medborgarskap och rättigheter från (vita) män till alla individer i nationen. Här utgjorde det utopiska talet om ”alla människor” en mäktig retorisk språngbräda för kvinnor, arbetare, religiösa, sexuella och etniska minoriteter som mynnade ut i historiskt sett framgångsrika medborgarrättsrörelser i de västerländska nationella demokratierna.

Samtidigt stod det också snabbt klart att visionen om att alla individer skulle tillhöra en nation och att alla nationer skulle ha en stat – samt att alla stater skulle omfatta bara en nation – bara stundtals sammanföll med den geografiska, empiriska verkligheten. Nationalismen som till en början var nära förbunden med liberala och demokratiska ideal kom att finna näring i rasistiska, socialdarwinistiska och koloniala tankegångar som slutade i imperialismens illdåd och Hitlers gaskammare.

SPÄNNINGEN MELLAN medborgerliga och mänskliga rättigheter har också i praktiken aktualiserats i krissituationer av två slag som är rotade i konflikten mellan nationalismens ideal och globaliseringens verklighet: å ena sidan den aggressiva etniska nationalismen, likt den tyska under Hitler, som riktar sig mot i någon mening avvikande medborgare i det egna landet (och i länder som har invaderats), och en ökad migration av individer i kontext av globalisering och skapandet av juridiska mellanformer som EU och FN där nationell suveränitet utmanats av tanken om ett gemensamt territorium – EU, världen – inom vilket individer har eller borde ha fri rörlighet.

Det var med denna insikt i åtanke som Hannah Arendt efter andra världskriget gjorde sina banbrytande iakttagelser om den moderna demokratins paradox och medborgarskapets centrala roll som ”rätten till rättigheter”. Och det är med denna paradox – att den nationella demokratin samtidigt är ett mäktigt instrument för inkludering, solidaritet och befrielse inom nationen och för dess medborgare och ett lika fundamentalt redskap för exkludering av dem som inte är nationens medborgare – som vi ännu lever. Paradoxen handlar om konflikten mellan moraliska ideal och handfast makt i form av rättsutövning. Den moraliska principen om alla människors lika värde ger näring åt en strävan. Men denna kan förverkligas bara om det juridiska rummet och den polisiära makten når bortom nationalstatens gränser. Och dit har vi inte kommit.

I denna Dossier kommer den moderna demokratins paradox att belysas från olika perspektiv. Vanessa Barker, sociolog vid Stockholms universitet, tar avstamp i Tribunal 12 som nyligen tog plats i Kulturhuset i Stockholm. De fiktiva åklagarna anklagade där de europeiska länderna för att ha iscensatt en systematisk misshandling av flyktingar, migranter och asylsökande. Barkers essä utgör ett försök att belysa hur och förstå varför de europeiska demokratierna, trots alla fina ord om mänskliga rättigheter, idag står delaktiga till tusentals människors död och hänger sig åt en rad exkluderande praktiker som frihetsberövande och deportation av såväl migranter som EU-medborgare, i synnerhet i individer som uppfattas som medlemmar i etniska minoriteter likt Roma.

Johan Karlsson Schaffer och Malcolm Langford, forskare vid Norsk Senter for Menneskerettigheter på Oslo universitet, diskuterar sedan varför de nordiska länderna, som tidigt var ivriga förespråkare för expanderingen av mänskliga rättigheter, nu intar en mer skeptisk hållning. Problemet tycks vara att man nu inser att om man verkligen skulle ta de fagra orden på allvar så får de konsekvenser även på hemmaplan. Detta rimmar illa inte minst med en politisk och juridisk tradition som har prioriterat statens roll över individernas rättigheter. I Sverige har vi alltså två problem: förutom att rättigheterna här likt i andra västerländska demokratier är knutna till medborgarskap och nationalstat, lever vi också med konsekvenserna av att den individuella rättighetstraditionen är så svag.

Joakim Nergelius, professor i juridik vid Örebro universitet, anlägger ett rättsvetenskapligt perspektiv där frågan om medborgarskapet i såväl svensk lagstiftning som på EU-nivå behandlas. Trots vissa tendenser till en uppluckring av kopplingen mellan rättigheter och nationellt medborgarskap inom EU, kvarstår det faktum att det nationella medborgarskapet är det centrala. Arendts poäng om att vägen mot att erkänna de rättigheter som utlovades av upplysningstidens filosofer går via den primära rättigheten – den till medborgarskap i en nationalstat – framstår som lika aktuell som någonsin.

DENNA DOSSIER avslutas med ett perspektiv bortom västvärlden i en essä av den libanesiske juridikprofessor Chibli Mallat, verksam dels som professor i Middle Eastern Law and Politics vid Utah-universitetet och som professor i European Law vid Saint-Joseph-universitetet i Beirut. Med utgångspunkt i den arabiska vårens tumult analyserar Mallat de speciella förutsättningar för en politisk kamp baserad på idén om mänskliga rättigheter som råder i Mellanöstern. Denna region tillhör en kulturkrets där lagen av hävd har sin legitimitetskälla i religion och religiös identitet snarare än sekulära och territoriella politiska och juridiska föreställningar och system. Det innebär att i den mån som den politiska kampen förs i juridiska termer så kompliceras läget av att olika aktörer knyter an till väsensskilda juridiska och moraliska logiker.