Nationalismens dilemman

FÅ SOCIALA FENOMEN har av forskarvärlden behandlats lika styvmoderligt som nationen. Trots de nationella identiteternas anmärkningsvärda beständighet har identitetsforskningen varit totalt upptagen vid studiet av förändring. De nationalistiska idéernas har en exceptionell slagstyrka – få politiska idéer kan konkurrera vad gäller global genomslagskraft – ändå förvisas nationalismens idéhistoria alltjämt till utmarkerna. Återkommande har nationalismens dödförklarats och nationerna dekonstruerats – vilket visat sig vara ett uttryck av önsketänkande som vilar på bräcklig empirisk grund.

Idén om att nationalismen återkom i slutet av 1980-talet – reproducerad i mängder av boktitlar de senaste två decennierna – är mer än något annat ett uttryck för att samhällsvetarna sedan länge hade slutat att bry sig om ämnet. Under forskarnas radar skärptes samtidigt gränserna mellan de europeiska nationaliteterna, i såväl det kommunistiska öst som i det liberala väst. Den antinationalistiska retoriken på båda sidor järnridån motsvarades nämligen aldrig av någon verklig uppgörelse med de nationella institutionerna.

När intresset för etnicitet och nationella frågor exploderade efter murens fall kom nationalismforskningen att utvecklas till ett av de mest ideologiska och politiserade akademiska fälten. Så gott som alla inblandade delade samma världsbild: nationalismen var ond, dess idéer ohållbara och dess utövare farliga. Även de som bidrog till att komplicera denna förenklade, snarare än helt felaktiga, beskrivning tog genom sitt språkbruk tydligt avstånd från det studerade fenomenet. Socialpsykologen Michael Billig argumenterade övertygande för att fokus borde riktas bort från ytterkanternas extremism och istället in mot mitten för att belysa hur nationalismen dagligen reproducerades genom icke-politiska, vardagliga händelser och rutiner. Samtidigt var han ytterst noggrann med att påpeka att denna ”banala nationalism” inte alls var harmlös Banal Nationalism, (1995). De få pro-nationalistiska röster som hördes inom forskningen, exempelvis skotten Tom Nairn, kom undan genom att associera sig med historiskt förtryckta nationsbyggnadsprojekt, vanligen dessutom med en vänsterslagsida som tog udden av försvaret för nationalistiska principer.

Den postkommunistiska epoken har sett många utmaningar mot nationalismen: globaliseringen, Europaprojektet, uppvärderingen av minoritetsrättigheter och den ökande invandringen. Men resultaten så här långt talar snarare för att bokslutet blir till nationalismens fördel. Det handlar då inte främst om att nationalistiska partier vunnit obestridliga framgångar de senaste 20 åren, huvudsakligen genom att mobilisera mot EU, invandring och mångkultur. Inte heller handlar det om att Europaprojektets relativa misslyckande brutalt har blottlagt nationalstatsprincipens kvarstående överläge avseende legitimitet och demokratiska procedurer. Ännu viktigare är att globaliseringens, europeiseringens, invandringens och mångkulturalismens förespråkare i allt väsentligt har kommit att bekräfta nationalismens ideologiska grundvalar. Invandring och globaliseringens effekter försvaras med hänvisning till vilken nytta de har för den egna nationen. Mångkulturalismen, som i sin kollektivistiska variant handlar om att uppgradera etniska identiteter till semi-nationella institutioner, används i flera länder för att bekräfta den egna nationens godhet. I Sverige har denna självbild sedan länge internaliserats, vilket förklarar varför innehållslösa fraser som ”Vi gillar olika” har kunnat få en sådan slagkraft.

De nationella identiteternas styrka märks inte minst i de sociala medierna. Facebook och Twitter är verktyg som har stor potential att krympa världen men har snarare bidragit till att öka avstånden mellan nationella och sociala grupper. Förvisso har Twitter förtjänsten att ovärderlig information snabbt kan spridas från dramatiska händelser (hittills räknar Wikipedia in fyra ”Twitter-revolutioner”: Moldavien 2009, Iran 2009–10, Tunisien 2011 och Egypten 2011), men det väger tämligen lätt mot den dagliga reproduktionen av nationella gränser och skapandet av nya nationalistiska markörer.

VID SIDAN AV de naturliga gränser som språkliga och kulturella barriärer medför finns intressanta paralleller mellan dagens nya medielandskap och hur medier tidigare har samverkat med nationsbyggnadsprojekt. Dagstidningar, radio och tv har alltid utgjort omistliga inslag i den nationella infrastrukturen. Nationer fogades samman genom att individer från olika landsdelar och sociala klasser tog del av samma nyheter, underhållningsprogram och väderprognoser. En ofta förbisedd effekt av tv-monopolet var att det höll nationen samman, inte bara genom att skapa ett anpassat utbud som korsade ålders- och klassgränser, utan också genom att erbjuda en självklar inkörsport för invandrare in i det svenska samhället. Invandrare syntes visserligen sällan i rutan på 1960- och 1970-talen men för den som kom till Sverige och ville titta på tv fanns det inte mycket till alternativ. Ett land, en Hyland, en Stenmark.

Parabolantennerna utmanade den ordningen. Plötsligt blev det möjligt för diasporan att behålla, eller återknyta, kontakten med hemlandet på ett helt annat sätt än tidigare. Internet har egentligen inte tillfört något nytt, mer än att ytterligare förenkla möjligheten att leva i ett land, fysiskt, samtidigt som man mentalt kan befinna sig i ett annat.

På samma gång som Twitter och Facebook symboliserar en rakt igenom individualiserad mediekonsumtion – varje användare har sitt unika nätverk med allt vad det innebär för urvalet av information som förmedlas – är de också i högsta grad verktyg för ett kollektivt identitetsskapande. Händelser – storpolitiska eller triviala – delas omedelbart i en krets, vars pluralism kraftigt begränsas av att den gemensamma nämnaren är att man själv valt att följa eller vara vän med användarna i fråga.

DEN SVENSKA Twittergemenskapen är därför i högsta grad en svensk gemenskap. Det är svenska angelägenheter som diskuteras. Sällan refereras eller retweetas från andra länder. Influenser från dansk, norsk eller finsk debatt är lika sällsynta på Twitter som i den svenska bloggosfären. Det är den svenska majoritetsnormen som utgör den självklara referensramen, vilket inte minst var tydligt i samband med Twitterkampanjen #Prataomdet då få verkade drabbas av insikten att det i ett mångkulturellt samhälle borde vara problematiskt att referera till en specifik norm om sexuella gränser. Det pratas om, men sällan med, marginaliserade grupper. Förorten och landsbygden är helt undanskymda av storstadsperspektivet. Medan Twittergemenskapen med enkelhet rymmer en konflikt mellan vänster och höger – båda lagen finns representerade och respekterar varandra som jämbördiga motståndare – har den avsevärt svårare att hantera kulturella konflikter. Här finns också den för nationsbyggandet typiska skiljelinjen mellan den upplysta eliten med välutvecklad fingertoppskänsla för smak och moral och de oborstade kusinerna från landet, SD-minoriteten som härjar i hashtagen #SvPol. Som alla andra gemenskaper rymmer likväl den svenska Twittergemenskapen också en mindre trevlig baksida. Visserligen uttrycks sällan något direkt rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt hat, men det finns där ändå. Mot oliktänkande i jämställdhetsfrågor, mot finansmän, mot främlingsfientliga.

Twitter både illustrerar och bidrar till att upprätthålla nationsgränserna. Något annat vore svårt att tänka sig. Det finns inga gemenskaper utan gränser mot omvärlden och strävan efter likhet och bekräftelse är helt naturlig. Att reducera detta till en fråga om gott och ont är att helt missa poängen. Nationalistiska idéer både kan och bör kritiseras, men det förutsätter att vi börjar med att erkänna hur präglade vi alla är av dem.

Desto mer märklig är strävan efter att förneka nationens betydelse. Nationalismens ursprungliga symboler har visserligen sedan länge förpassats till museerna men de grundläggande idéerna står lika starka idag som någonsin tidigare. Alla nationsbyggande projekt har inte visat sig vara framgångsrika. Däremot finns inte ett enda exempel någonstans i världen på en nationell identitet som av efterföljande generationer har demonterats och upphört att vara betydelsefull. Väl skapade är nationer ytterst stabila sociala system, med en anmärkningsvärd förmåga att anpassas till nya tiders krav och behov. Vi kommer helt enkelt inte undan dem.

VÅR BRISTANDE KUNSKAP om de nationella identiteternas betydelse och kanske i synnerhet om den svenska identitetens särdrag är problematisk. Som samhällsdebattören Tove Lifvendahl och journalisten Per Brinkemo illustrerar i sina texter i denna Dossier blir följderna inte sällan direkt skadliga.Genom vårt ointresse för olikheter försvåras likabehandling och förmågan att tillvarata pluralismen undermineras. En annan negativ följd är den utbredda oförmågan att bemöta nationalistiska argument. Istället för att med självförtroende möta nationalistiska partier i en ideologisk debatt väljer de flesta i svensk politik alltjämt att reducera nationalismen och likställa den med främlingsfientlighet. Det är ett billigt debattknep som aldrig kan fungera i längden. I sitt bidrag till denna Dossier skriver statsvetaren Jonathan Laurence om de många goda erfarenheterna av integration av muslimer i Europa. Men från ett svenskt perspektiv är Laurences text oroväckande. Få i Sverige tycks inse att det är i en specifik svensk nation som nykomlingar förväntas integreras, med allt vad det innebär av behov av kunskaper om vilka egenskaper som utmärker denna nation. Kunskaper som ibland dessutom är grundare hos svenskar än hos dem som kommer till Sverige.