Sökes: globala balanskonstnärer

Wall Streets Napoleon, bankmannen JP Morgan, lär ha haft en graverad skylt i arbetsrummet där det stod: ”Pense moult, parle peu, ecris rien”. Tänk mycket, tala lite, skriv inget.

Att verka men inte synas, som man säger i Sverige. Genom nära-döden-upplevelsen 2008-09 är finansbranschen på väg tillbaka från kreditexpansionens extravaganser till detta diskreta motto. Bankväsendet kommer inte att bli sig likt igen under vår livstid, och inte världen heller.

År 1971 hade investmentbanken Morgan Stanley 3 500 anställda och Goldman Sachs ungefär 1 300. På toppen av kapitalismens galna kvartssekel, 2006, var motsvarande siffror 55 000 respektive 30 000; en armé av finansiella rådgivare till regeringar, stiftelser, bolag och förmögna privatpersoner, en armé som i sina djärvaste stunder genererade en tiondel av USA:s BNP och nästan hälften av dess företagsvinster.

Höga löner och bonusar gjorde att branschen lockade till sig gräddan av den amerikanska arbetskraften. The best and the brightest ur ett par generationer använde sin kreativitet för att skapa nya finansiella instrument och affärsidéer, alltmer sofistikerade, i syfte att tjäna pengar på pengar genom offensiv kreditgivning och finurlig paketering av risk.
USA föll offer för sin egen, unika innovationskraft. De amerikanska konsumenterna föll offer för sin obotliga optimism.

Nu är det slut på alkemin för den här gången. Åter till en mera traditionell roll för finansindustrin, och till den konservativa 3-6-3-regeln för bankerna: låna in till tre procents ränta, låna ut till sex mot god säkerhet och lämna kontoret för golfbanan klockan 15.
John Pierpont Morgan räddade personligen det finansiella systemet vid två tillfällen, 1895 och 1907. Han skulle inte kunna göra om samma bravad 2009, därtill är smittan alltför spridd, men innan han dog 1913 skickade han ett ord på vägen till dem som försöker:
”No problem can be solved until it is reduced to some simple form. The changing of a vague difficulty into a specific, concrete form is a very essential element in thinking.”

Utmaningen i dag är just att hitta en enkel formel, ett kirurgiskt verktyg, för att lokalisera de dåliga fordringarna med upphov i den amerikanska bostadssektorn. Så länge de flyter omkring under ytan på den globala finansmarknaden, kryptiskt förpackade, kommer krediten att vara strypt, oavsett vilka stödpaket politikerna lanserar.

Det nya och skrämmande med 2009 är att denna finansiella rigor mortis omfattar hela jordklotet, och sammanfaller med ett fritt fall i efterfrågan och investeringar.
Kriser och krascher är annars lika regelbundna teman i världsekonomin som lågtryck i klimatet. Men det finns tecken på att de kommer allt tätare, och på att globaliseringen ger dem större och snabbare spridning än förr.

Mellan 1973 och 1997 registrerades 139 finansiella kriser i världen, mot 38 mellan 1945 och 1971. Enligt ekonomiforskarna är nu kriser av denna typ dubbelt så vanliga som de var före 1914.

Gemensamt för krisande ekonomier är att räddningen brukar komma utifrån, i form av lån, bistånd eller efterfrågan. När Mexico gick i konkurs 1994 plockade USA upp notan. När Japan hamnade i en deflationsspiral med fallande priser under 1990-talet hade landet draghjälp av en stark exportmarknad utomlands, precis som Sydkorea efter krisförloppet 1997-98.

Men vem ska rädda USA?
Det vi bevittnat kan vara crescendot på en historisk cykel av globalisering. Risken för ökad protektionism och åternationalisering av ekonomierna är uppenbar. Vi har redan sett mönstret i bank- och bilbranschen.

När G 20-ländernas representanter åkt hem från mötet i Washington i november, där de svurit att värna frihandeln, tog det mindre än 36 timmar innan Ryssland införde högre tullar på fordon. Snart följde Indien, Brasilien och Argentina efter, kanske inspirerade av den amerikanska presidentvalskampanjen där protektionistisk retorik flödade, framför allt på den demokratiska sidan.

Förra gången denna onda cirkel snurrade iväg, för 70 år sedan, fick det vådliga konsekvenser. Skillnaden mot 1930-talet är att världen nu har tre gånger så många invånare, med mångdubbelt högre förväntningar på växande välstånd. En kontraherande global ekonomi skulle störta många utvecklingsländer i politisk kris, och rubba de strategiska maktförhållandena sedan nästan ett sekel tillbaka med USA som världspolis och världsbank.

På World Economic Forum i Davos liknar stämningen en begravning i lutheransk stil. Inställda lyxmiddagar, uppgivenhet om konjunkturen, gnagande oro om krisens politiska konsekvenser, ren och skär panik beträffande det stelfrusna kreditsystem där 2 200 miljarder dollar fattades senaste gången någon vågade räkna (händelsevis en summa av samma storlek som den kinesiska valutareserven). I november 2008 var samma siffra 1 400 miljarder dollar, och den amerikanska bostadsmarknaden visar inga tecken på att vända.

Både 2006 och 2007 lovade expertpanelerna i Davos ännu ett ”Guldlocksår”, med gröt som varken skulle vara för varm eller för kall. I januari 2008 var tonen förändrad. Insiktsfulla bedömare som den amerikanske ekonomen Nouriel Roubini förutspådde det finansiella systemets kollaps. Miljardären George Soros samlade en grupp chefredaktörer omkring sig till en överdådig lunch vid foten av alpmassivet och proklamerade slutet på 60 års kreditexpansion, den värsta smällen sedan andra världskriget.

Det skulle dröja ett halvår, sedan fick olyckskorparna rätt. Spänningarna mellan västerländska underskott och asiatiska överskott hade byggts upp under decennier, liksom den av krediter underblåsta konsumtions- och bostadsbubblan. Till sist räckte ett prisfall på 20 procent för att korthuset skulle rasa.

Krisåret 2009 har förutsättningar att gå till historien som ett nytt 1914 eller 1929. Enligt den internationella arbetstagarorganisationen ILO:s prognoser kastas 50 miljoner människor ut i arbetslöshet. IMF spår en global tillväxt på max 0,5 procent, när världen vant sig vid 5. Investeringsströmmen till utvecklingsländerna faller från 900 miljarder dollar om året ner mot noll, med oöverskådliga följder i länder som Turkiet, Indonesien, Mexico, Brasilien.
Vi upplever nu ”den perfekta stormen”, som premiärminister Vladimir Putin kallar de multipla kriserna ovanpå varandra. Han borde själv vara orolig över Rysslands ekonomiska läge till följd av det rasande oljepriset, men än så länge tycks skadeglädjen dominera i Moskva.

Om kapitalismens högmässa i Schweiz är någon barometer kan vi vänta oss en knäck för den anglosaxiska dominansen i världen, och därmed för de anglosaxiska idéerna. Vinnaren, om det finns någon, heter Kina.

Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao håller ett optimistiskt och synnerligen väl strukturerat anförande i Davos. Han beskriver ett nationellt krispaket som gått igenom ”vetenskapliga tester”. Hans prognos för Kina är 8 procents ekonomisk tillväxt under 2009, och hans underliggande budskap att det nu är asiaternas tur.

Wen Jiabao håller i kranen till de pengar som USA under åratal framåt blir beroende av när gigantiska stimulanspaket, ännu större lån, ska dopa ekonomin. Han håller också i trådarna till ett auktoritärt system som vinner mark när det öppna samhället misskrediteras.
Kina står redo att ta över rollen som top dog. Frågan är bara om landet är tillräckligt stabilt för att klara åtagandet, och vad det kommer att innebära för världen.

Vi tycks stå inför ett skifte, från marknad till politik och från väst till öst. I Davos symboliseras det av att antalet stats- och regeringschefer är över 40 stycken, dubbelt så många som 2008, och av att aktörerna med högst profil är just Vladimir Putin och Wen Jiabao.

Ett tredje strategiskt skifte är det ifrån globalisering till protektionism. Alla ledare talar fagert om frihandel och koordinerad krisbekämpning, en ny överstatlig arkitektur, men eftersom politiken fortfarande är nationell agerar de i verkligheten tvärtom.
Storbritanniens premiärminister Gordon Brown fördömer passionerat samma finansiella protektionism som han just har tillämpat på hemmaplan. Chefredaktören Martin Wolf på Financial Times kallar honom hypocrite-in-chief, förste hycklare.

JP Morgan myntade ett talesätt också om detta fenomen:
”A man always has two reasons for doing something. A good reason and a real reason.”
Gordon Browns goda skäl för att sjunga frihandelns lov på World Economic Forum är att världen behöver ledare som ser till det globala allmänintresset. Hans verkliga syfte är att ta politiska poäng, att vinna tid, kanske att övertyga några andra till det internationella ansvarstagande som han själv inte är mäktig i det brutalt krisdrabbade Storbritannien.
Allting är nu upp och ner. Frihandelns ivrigaste vänner kör med slagord som ”Buy American” och tillämpar en kapitalprotektionism som tvingar bankerna att dra sig tillbaka till den nationella arenan.

Storbritannien och USA förstatligar kreditinstitut och bilindustri just när de gamla kommunistländerna har privatiserat. De konfucianer som enligt Max Weber inte dög till strävsamma kapitalister visade sig vara just detta, medan Webers gnetiga lutheraner har spenderat lånade pengar som druckna sjömän.

Socialism, dekadens och irrationalitet i väst – målmedveten dygd och vetenskapligt kalibrerad politik i öst. De värderingar om arbete, sparande, utbildning, familj och fosterland som lyfte USA till supermaktspositionen under 1900-talets första hälft är nu tydligare företrädda av Kina. Det ser inte alls bra ut för den fria världen.

”When the house is on fire, good girls have to get out as well as the bad ones”, sade JP Morgan. När den globala ekonomin tar eld rusar alla mot samma utgång, och det blir tydligt hur beroende vi blivit av varandra, hur allting hänger ihop.

Somliga ekonomer daterar den nuvarande krisens upphov till 1997-98, när krascherna i Asien lärde kineserna en dyrköpt läxa. För att vara skyddat mot plötsliga utflöden av valuta måste ett utvecklingsland, även det största, gå med rejäla överskott. Alltså samlade den kinesiska staten pengar på hög och exporterade så fabrikerna glödde med hjälp av en undervärderad valuta – samtidigt som Chang och Ching regelmässigt sparade 40 procent av sin inkomst.

Ett tips framöver är att hålla utkik i den amerikanska populärkulturen, för snart kommer detta smygande kinesiska maktövertagande via gammal hederlig flit att omsättas i underhållning. Kom ihåg Hollywoods våg av mystifierande Japanskildringar på 1980-talet när det dynamiska öriket köpte Rockefeller Center i New York och tycktes ekonomiskt oövervinneligt, långfilmer i stil med ”Blodröd sol” och ”Black Rain”. Minns skildringarna av det iskalla, hjärntvättade, supereffektiva Sovjetunionen under kalla kriget, ofta i allegorisk form som ”Världsrymden anfaller”, eller för den delen alla porträtt av mordiska araber i spåren efter den 11 september 2001.

Nu är turen kommen till Kina. Man behöver inte vara paranoid för att tolka det senaste kvartsseklets kinesiska export- och valutapolitik som en språngbräda mot global dominans – det räcker bra att vara oansvarig och självupptagen.

När USA:s nye finansminister Timothy Geithner anklagar Kina för att mixtra med valutan är det en försmak av vad som komma skall. Det var ingen som tvingade amerikanerna att utnyttja de asiatiska överskotten, och de låga räntor som blev följden, till att pantsätta sin framtid för ett extra hus och en extra jeep med båt på släp, specialutrustad för bass-fishing och med inbyggd grill och teve.

Pimp My Ride är ett roligt program på MTV, men som näringspolitik var det inte lyckat. Om USA i stället hade fortsatt att spara och investera i produktiv verksamhet, snarare än finansiell voodoo, skulle Kina ha tvingats till en annan politik.

Hur man än vänder och vrider på situationen kommer USA att vara beroende av långivare utomlands under lång tid framöver. Kina är det enda land som kan matcha denna dammsugare av kapital, vid sidan av några andra länder med strukturella överskott, som Singapore, de arabiska gulfstaterna och Tyskland.

Den stora depressionen efter börskraschen 1929 har åberopats flitigt på senare tid. Vad många glömmer är att det inte var president Roosevelts New Deal som definitivt bröt den nedåtgående spiralen under 1930-talet, utan andra världskriget.

Till en början fungerade den keynsianska stimulanspolitiken – mellan 1933 och 1935 sjönk den amerikanska arbetslösheten från 25 procent till 14 – men 1937 hade den stigit till 19 procent igen. USA fick en depression i depressionen, därför att regeringen och centralbanken stramade åt för tidigt då oron för underskott och inflation blev övermäktig.
Lärdomen är att man måste ta i rejält från början, och sedan ta i ännu mer ända tills den ekonomiska tillväxten är säkrad. Det pikanta är förstås att USA därmed förvärrar ett strukturellt problem som låg bakom 2000-talets haveri: landets skuldsättning. Av alla till buds stående optioner tycks ändå stimulansvägen vara den minst smärtsamma. Först stoppa blödningen, sedan bygga upp samhällskroppen i robustare form.

Att för överskådlig tid befästa denna obalans gentemot Asien på en ännu högre nivå är dock inte riskfritt. Dels kommer USA att dra på sig vreden från utvecklingsländer som blir utan investeringar och krediter när de globala valutaströmmarna sugs mot Washington, dels får Kina ett strategiskt övertag på områden där USA vant sig vid att dominera.

Det kan gälla kapplöpningen om råvaror och strategiska partners. Det kan gälla inflytande i internationella organisationer, eller tolkningsföreträde om grundläggande värderingar.
Kina må vara en obehaglig polisstat och enpartidiktatur utan rättssäkerhet och personlig frihet. Landet har dock inte orsakat något som liknar 2009 års globala finanskris, vilken uppenbarligen startade i USA. Att skylla skevheten i valuta- och varuflödena på de arbetsamma kineserna är som att skylla våldtäkten på den lättklädda flickan.

Minnesgoda asiater kommer nog ihåg vilka krav IMF ställde på till exempel Sydkorea under krisen 1998: håll räntan hög, strama åt budgeten och undvik att rädda misslyckade banker. När västvärlden själv hamnade i trubbel ordinerades visst inte den beska medicinen längre.
USA har historiskt varit en källa till kapital för resten av världen, liksom landet har varit en ovärderlig källa till frihetliga idéer. Nu har denna kapitalström vänt. Finanskrisen innebär också ett episkt bakslag för den anglosaxiska ideologin om kapitalism, frihandel och öppenhet. Inte för att den är förbrukad i konkurrens med något bättre, utan för att den åker med på köpet när hela det liberala paketet förlorar attraktionskraft.

Om barnet är marknadsekonomin så är badvattnet sjabblet på finansmarknaden. Ifall 50 miljoner människor förlorar jobbet till följd av detta sammanbrott finns risk för allmän spolning av hela baljan. För den som blir friställd stiger ju inte arbetslösheten från fem procent till tio, utan till hundra procent.

Socialism, protektionism, merkantilism, islamism och andra tråkiga ismer kan komma att göra sig breda på nytt. Kanske borde man varken tala om dessa spöken från det förflutna eller om risken för långvarig depression och deflation i världen, ty JP Morgan hade något väsentligt att säga även om detta:
”When you expect things to happen – strangely enough – they do happen.”