Stöd nyskaparna

Grunden för all kultur är de traderande institutionerna. Museerna, orkestrarna, de stora teatrarna och de humanistiska fakulteterna vid universiteten. Om de inte fungerar är allt annat kulturliv dödfött. De tycks inte akut hotade just nu, även om överdrivna sparkrav, kortsiktiga omorganisationer och trendiga ideologiska ingrepp regelbundet tycks vara ute efter underminera deras stabilitet, och därmed deras förmåga att föra vidare det kulturarv som är allas angelägenhet. Självständiga, starka institutioner med välmeriterade chefer som utses på rent meritokratiska grunder, där de bästa oavsett bakgrund alltid bör komma först och prioriteras högst borde vara en självklarhet. Att detta kräver offentligt stöd är något som torde vara bortom diskussion. Den som tror att marknadskrafterna räcker för att bevara Nationalmuseum eller upprätthålla kvaliteten i Radiosymfonikerna misstar sig grundligt. Lyckligtvis tycks alla riksdagspartier och de flesta politiker överens om det.

Men det finns ett annat område där stödsystemen är mera bekymmersamma. Det är när det gäller de nyskapande verken. De där som testar gränserna, som inte är trogna någon genre eller där tekniska lösningar, som inte kunde förutses för 100 eller 200 år sedan, låser oss än idag. De som är friast är konstnärerna, i ordets traditionella bemärkelse, som kan arbeta med bild, skulptur, ord, video, film, på teaterscener, som artister och ja strängt taget i alla existerande tekniker, och som samtidigt kan bidra till att driva den tekniska utvecklingen. De kan luta sig mot en kombination av offentliga institutioner, privata gallerier och stora samlare/mecenater, som tillsammans bidrar till att möjliggöra nyskapande fortlöpande på ett sätt som tycks mig svårare i de andra konstarterna.

Till de mest konservativa hör min egen konstform, den skönlitterära prosan. Den är fortfarande uppdelad i former och genrer som strängt taget hör historien till. En ung författare idag tvingas ännu i hög grad att stöpa sina verk i givna former som roman, novell, kortroman, dramatik och så vidare. Bokhandlarna vill ha tydligt etiketterade böcker, så de vet vilken hylla de ska ställa dem på. Bokförlagen likaså, inte minst marknadsavdelningarna, som har svårt att sälja in sådant som de inte kan presentera med ett tydligt handtag: ”Detta är en roman som handlar om relationer”, eller ”I denna novellsamling åskådliggörs mångkulturalismens rika möjligheter”. Blandformerna har svårt att ta sig ut, och över allt, alltså även de konventionella prosaverk som ligger tryggt i de givna formerna, ligger en noppig heltäckningsmatta av deckare och skräck, som är det enda som ännu säljer så bra att det bär sig själv.

Den öppning och innovationslust som ändå finns i prosan tycks i allt högre grad söka sig till de mindre förlagen. Troligen kommer också egenpublicering att bli större i Sverige i framtiden – i USA har både avantgardeprosan och de senaste stora bästsäljarna i hög grad flyttat från de traditionella förlagen till egenpublicering på nätet och liknande. Samtidigt är dagstidningarnas kultursidor, i den mån de ännu recenserar ny svensk prosa, nästan helt inriktade på de etablerade förlagens kändaste namn. Något som i sin tur förstärks av stödsystem, stipendienämnders prioriteringar och så vidare.

Den viktigaste frågan är alltså kort sagt denna: givet att grunden är stabil så handlar det om hur nyskapande kan tas till vara och stimuleras, via offentligt stöd såväl som alternativa kanaler. Något som blir allt svårare då både formerna och teknikerna förändras, såväl konstnärligt som distributionsmässigt. Lika viktigt som det är att institutionerna stabilt bevarar och traderar det av historien givna är det att friheten är maximal för såväl unga som äldre begåvningar att utvecklas konstnärligt och intellektuellt, utan att vara låsta av stelnade former och gångna årtiondens tekniska lösningar. Idag tycks risken lite för stor att det gamla fasas ut, samtidigt som det nya inte kan få plats, och kvar blir bara det medelmåttiga mittemellan. Bättre kan vi!

Torbjörn Elensky är författare och kritiker.