Våld för våldets egen skull

Det finns en fråga kring fotbollshuliganismen som mer än någon annan pockar på ett svar: vad är det egentligen som gör att dessa unga – och i en del fall också medelålders – män finner ett nöje i att slåss? Är det kärleken till och lojaliteten med deras lag som driver dem till det? Eller ligger förklaringen till huliganvåldet i att det så gott som utan undantag utövas av män? Och har de brödraskap som organiserar sig i form av fotbollsfirmor något att göra med klass, utbildning, etnicitet eller urbanitet? Samspelar detta i sin tur med något som hör till själva fotbollen som spel eller publiksport?

Det går givetvis inte att bortse ifrån att faktorer av den här typen är viktiga när det gäller att förstå huliganismen, men de förklarar knappast varför huliganer slåss. Visst, män utövar generellt sett mer våld än kvinnor, och har gjort så i alla tider. Men nöjer man sig med detta som förklaring till huliganismen underbygger man lätt en fadd essentialism i synen på män, där våldet uppfattas som en del av deras väsen eller ett slags instinktivt beteende. Detta öppnar i sin tur för den moraliserande syn på genus som länge dominerat den svenska jämställdhetsdebatten, där män framställs som ”onda” och kvinnor som ”goda”, vilket framför allt bidrar till att dölja att våld också är ett marginellt eller avvikande beteende bland män.

Därmed inte sagt att det våld som utövas av huliganer inte har att göra med genus eller kön, utan bara att våld inte hör till dagens påbjudna eller hegemoniska mansideal. Som våldsutövare utgör fotbollshuliganerna en minoritet också inom mans-, fotbolls- och supportervärlden, vilket emellertid inte hindrar att det också finns kopplingar mellan huliganernas värld och de senare världarna. Huliganismen framstår exempelvis som en extrem utlöpare av en rad av de drag som överlag återfinns inom fotbollens mansdominerade supporterkulturer, men framtonar å andra sidan också som ett slags protest eller motkultur gentemot dem. Ur denna synvinkel kan huliganismen förstås som ett slags försvar eller en tillbakaträngd bastion för ett förlegat och våldsfixerat mansideal. Men även om det förmodligen ligger en hel del sanning i det så förklarar det knappast varför våldet utgör själva kärnan i huliganismen.

Fotboll är idag en mångfacetterad och brokig populär- och ungdomskultur. Huliganerna utgör en del av den. Det framgår inte minst av Ian Houghs insiderskildring i Perry Boys. Boken beskriver den huliganism som på 1970- och 80-talen växte fram i Liverpool och Manchester och snabbt spred sig till London och de flesta större städer i Storbritannien. Kännetecknande var den så kallade casualstilen, ett slags modebetonat och ledigt sätt att klä sig, där jeans, polotröjor, gympaskor, sportkläder och T-shirts utgjorde basplaggen. Ordet ”casual”, som både kan syfta på en ”diversearbetare” eller något som är hopplockat av ”diverse” olika saker, är idag synonymt med ”football hooligan” i engelskan, men refererar då också förutom själva huliganismen till ett specifikt sätt att klä sig och en vurm för en viss typ av musik.

Casualstilen har förändrats ett flertal gånger sedan 1980-talet och utgjorde inte heller huliganismens begynnelse. Däremot förde den på ett tydligare sätt än tidigare in huliganismen i ett subkulturellt sammanhang där vurmen för fotboll förenades med influenser och stiluttryck från andra håll i form av exempelvis kläder och musik. Som har framhållits av fotbollshistoriker och andra är våld, kravaller och upplopp i samband med fotbollsmatcher inget nytt eller sentida fenomen. Det finns exempelvis rapporter om läktarvåld och supporterslagsmål i samband med fotbollsmatcher i Sverige redan från början av 1900-talet. I England, där fotbollen har sin moderna vagga och under 1860-talet utvecklades ur ett betydligt mer våldspräglat och hårdfört rugbyliknande bollspel, finns det ännu tidigare rapporter om fotbollsrelaterade våldsincidenter och slagsmål.

Sådana rapporter bekräftar kanske mer att fotboll ända sedan spelets begynnelse har haft en publik vars känslor lätt svallar över än att den alltid har omgärdats av huliganproblem. Själva ordet ”huligan” härrör visserligen från sent 1800-tal, men kopplas inte på något mer tydligt sätt samman med fotbolls- eller läktarvåld förrän under övergången från 1960- till 70-talet. Många fotbollshistoriker har också lokaliserat den sentida fotbollshuliganismens framväxt till just det senare decenniet.

Detta förefaller också stämma i den bemärkelse att våldet ökade både på och utanför de engelska fotbollsarenorna, vilket emellertid måste ses i ljuset av att det fotbollsrelaterade våldet blev ovanligare efter andra världskriget ända fram till mot slutet av 1960-talet. Antalet rapporterade våldsincidenter i samband med fotbollsmatcher säger dock långt ifrån allt om de senaste decenniernas huliganism. Diskussioner om huliganismen fastnar lätt i den standardmodell som medierna håller sig till när olika typer av brottslighet diskuteras och där det mesta – för att inte säga allt – kretsar kring frågan om en viss typ av brott har ”ökat” eller ”minskat”. Styrs blicken av denna standardmodell faller givetvis kvalitativa förändringar – eller vad som i vissa fall framstår som kvalitativa språng – i huliganismens utveckling bort ur synfältet.

Nutidens fotbollsvåld uppvisar olika ansikten. Mycket talar också för att det fotbollsrelaterade våldet historiskt sett har förändrats på ett sätt som gör det svårt att likställa dagens fotbollsvåld med det från svunna tider. Det är i denna mening som 1970- och 80-talen markerar ett kvalitativt språng i fotbollshuliganismens utveckling. Effekterna av detta språng beskrevs redan 1991 i boken Among the Thugs (i svensk översättning: Bland huliganerna) av journalisten Bill Buford, som mot slutet av 1980-talet deltog i engelska huliganers härjningståg i Europa och hemlandet.

Senhösten 1970 framstår också som en vändpunkt i det svenska fotbollsvåldets historia. Det var då som supportrar till IFK Göteborg stormade in på planen på Eyravallen i Örebro för att stoppa den match som gick mot sitt slut i ett fåfängt försök att förhindra att deras lag föll ur Allsvenskan. Retrospektivt framstår dock denna händelse snarast som ett slags embryo till den fotbollshuliganism som blev alltmer omdiskuterad i Sverige under 1980- och 90-talen, då också själva ordet ”fotbollshuligan” började användas i medierna och som en allmän beteckning på de våldsinriktade supportergrupperna.

Under dessa decennier övergick våldet till att bli alltmer planerat och organiserat, både i England och på andra håll, inklusive Sverige. Organiseringen påbörjades redan under 1970-talet när engelska huligangäng formerade sig som så kallade firmor, men blev påtaglig först under de efterföljande två decennierna när den nya casualstilen blev till ett signum för en ny generation fotbollshuliganer.

Med firmorna förlorade fotbollsvåldet till stor del sin spontana karaktär och antog alltmer planerade och organiserade former. Själva ordet ”firma” ger uttryck åt denna tilltagande grad av organisering och planering. Ordet har inte valts av en slump, lika lite som de militära metaforer av typen ”Red Army” eller ”Black Army” som våldsinriktade supportergrupper har använt sig av under de senaste decennierna för att beteckna sina egna sammanslutningar. Beteckningen ”firma” bär på en mångfacetterad metaforik, som får huligangängen att framstå som ett slags handelsrörelser, som det är möjligt att registrera i ”handelsregistret” (läs: att vinna erkännande som huliganfirma) och som man arbetar för och vars firmanamn eller varumärke man slår vakt om och vårdar. Men till denna metaforik, som har hämtats från affärs- och industrivärlden, hör också att en firma producerar någonting.

Den affärsmetaforik som dagens huliganer använder framstår som konsekvent i ljuset av fotbollens integrering i en mer omfattande upplevelseekonomi under de senaste decennierna. Produktionen av säljbara upplevelser utgör själva kärnan i denna ekonomi, samtidigt som dess upplevelseorientering har färgat av sig på produktionen och konsumtionen av varor i sin helhet. Tydligast märks detta i reklamen, som flödat över av upplevelsebaserade försäljningsargument under senare år – också när det gäller produkter eller tjänster som befinner sig långt ifrån upplevelseekonomins kärnbranscher, som exempelvis turism- och mediebranschen. Dessa hör för övrigt till just de branscher som fotbollen har integrerats i – och när det gäller den senare också blivit ekonomiskt beroende av – sedan 1960- och 70-talen, samtidigt som den har internationaliserats alltmer på klubbnivå, vilket bland annat bekräftas av den mångfald av europeiska mästartitlar för klubblag som det spelas om idag.

Myntandet av ordet ”upplevelseekonomi”, som hör hemma i övergången från 1980- till 90-talet, har fört med sig villfarelsen att det som ordet refererar till också är något helt nytt. Det är det inte, men dagens upplevelseekonomi skiljer sig från den som tog form mot slutet av 1880-talet, inte minst med avseende på graden av medialisering och globalisering.
Som evenemangskultur markerar fotbollen sitt inträde i den globala upplevelseekonomin med 1930 års Fotbolls-VM i Montevideo. Till följd av fotbollens stigande popularitet och globala spridning blev Fotbolls-VM snabbt till en världshändelse inom sporten i paritet med OS. Med tillkomsten av europeiska mästartitlar för klubb- och landslag intog fotbollen under 1960- och 70-talen tätplatsen i anordnandet av årligen återkommande storskaliga internationella evenemang, såväl inom sportens värld som utanför den.

Som massfenomen är det bara OS som utgör en verklig konkurrent till fotbollen inom dagens upplevelseekonomi, speciellt som det tycks som om tiden för gigantiska rock- och stadionkonserter går mot sitt slut. Det är också från massan – eller rättare sagt det massbeteende som hör till fotbollen – som fotbollshuliganismen hämtar sin kraft.

Det är en kraft som var och en som besökt en någorlunda betydelsefull fotbollsmatch är bekant med och som manifesterar sig i kollektivt samordnade kroppsrörelser, unisona hejaramsor och unison sång, glädjeyttringar, burop eller aggressioner. Som manifestationer av känslor framstår dessa beteenden inte bara som en form av katharsis, utan också som känsloyttringar som är oacceptabla utanför sportens värld. Det förnuft som i vanliga fall styr våra känslor och lägger band på dem frånsäger vi oss i samma stund som vi blir en del av massan på en fotbollsmatch. På en fotbollsstadion styrs vårt beteende av känslor och det rör sig till stor del om känslor som det är oacceptabelt att leva ut på samma sätt i andra sammanhang, som till exempel ocensurerade nationalistiska eller lokalpatriotiska känsloyttringar.

De känsloyttringar som hör till fotbollen bygger på emotionella investeringar som i regel har grundlagts tidigt i livet. Speciellt i storstäder där fotbollen har en stark ställning fångar den i tidiga år upp och blir till ett uttryck för rivaliteten mellan olika bostadsområden och stadsdelar och gentemot andra städer. Varje distinktion mellan ”vi” och ”dom” bär på detta sätt på fröet till en känslomässig anknytning till och identifikation med ett fotbollslag, oavsett om denna distinktion bottnar i territoriella avgränsningar, klass-, etniska eller andra sociala skillnader.

Huliganernas emotionella investeringar i fotbollen skiljer sig inte på något väsensskilt sätt från dem som ligger till grund för de ”vanliga” eller ”skötsamma” fotbollssupportrarnas engagemang. Erfarenheten av att växa upp i fattiga storstadsområden och med en känsla av att inte höra till ”samhället” kan visserligen, som Ian Hough ger en bild av i Perry Boys, lägga grunden till en frustration och revanschlusta som får sitt utlopp i huligankravaller. Men rivaliteten är i princip densamma, om än starkare, mellan olika huligangäng som den mellan olika lags ”vanliga” supportrar. Däremot bryter huliganerna med den ”sportmannaanda” som gör att de senare supportergruppernas rivalitet blandas med tolerans och som utesluter själva tanken på våld mellan dem.

De starka känslor och den rivalitet som fotbollen alstrar framstår på många sätt som paradoxal om man ser till själva spelet. Jämför man fotboll med andra spel, som till exempel ishockey, amerikansk fotboll och rugby, förefaller förekomsten av huligan- och läktarbråk stå i omvänd proportion till hur våldsamma eller hårdföra spelen är. Handgemäng och våld mellan spelare förekommer förvisso inom fotbollen, liksom hårt och ojuste spel, men är mindre vanligt än inom exempelvis ishockeyn.

Däremot vilar det ett teatraliskt drag över fotbollen som saknas i de flesta andra bollspel och som manifesterar sig genom att spelare överdriver effekterna av att de utsätts för ojuste spel eller helt enkelt simulerar – eller ”filmar”. Detta teatraliska drag, som i vissa fall påminner om den blandning av sport och teater som kallas wrestling, hämmar våldet på planen, men dämpar knappast publikens känslor eller indignation, antingen över att en spelare simulerar eller spelar ojuste. Publikens ritualiserade sätt att svara på de skådespel som på detta sätt spelas upp på planen visar dock att den spelar med i dem och att det inte är fråga om känslor som håller på att svalla över, utan snarare manifesterar sig på ett väl inövat och regisserat sätt.

Överlag är det svårt att se något samband mellan fotbollen som spel och den huliganism som är knuten till den. Förklaringen till huliganismen ligger snarare i de känslor som kanaliseras via fotbollen och som uttrycks tydligast i rivaliteten mellan olika lag. Men också denna förklaring har sina begränsningar, framför allt när det gäller att förklara varför denna rivalitet övergår i våld bland vissa supportrar men inte bland andra. Förklaringen framstår dessutom som mer trovärdig när det gäller det spontana fotbollsvåldet än det planerade och organiserade.

Det är lätt att se fotbollens emotionella laddningar och rivaliteten mellan olika supportergrupper som orsaken till allt fotbollsvåld. Denna typ av förklaring får också stöd av huliganernas bedyranden om den kärlek och lojalitet de känner för sina lag, men motsägs av den officiella fotbollsvärlden och andra supportergrupper som beskyller dem för att de bara vill ställa till med bråk eller vara ute efter att slåss. Sanningen ligger, tror jag, någonstans mittemellan dessa båda synsätt.

Det finns ingen anledning att betvivla att det är uppgörelserna och slagsmålen med rivaliserande huligangäng som utgör själva syftet med de så kallade fotbollsfirmorna. Däremot finns det skäl att tvivla på att det är det ömsesidiga hatet mellan dem och deras starka kärlek till den egna klubben som utgör roten till huliganproblemet. Vänder man istället på det hela framstår det ömsesidiga hatet mellan huliganerna som själva förutsättningen för det som de gemensamt eftersträvar: våldet, sammandrabbningen och den ”kick” eller känsla av eufori detta ger dem.

Det är på många sätt lättare att förklara vad huliganernas kärlek till sina klubbar bottnar i än deras våldsutövande. I firmornas regi framtonar detta våldsutövande som våld för våldets egen skull. En sådan för-sin-egen-skull-logik är inte ovanlig i upplevelseekonomin, där det är upplevelserna i sig som utgör det primära medan det som möjliggör eller förmedlar dem framstår som sekundärt. Denna betoning av någots egenvärde är vi sedan länge bekanta med från konstens värld, där devisen ”konst för konstens egen skull” inte bara banade väg för den moderna konsten utan också har etablerat sig som själva grunden för upplevelsen av den.

Denna logik framstår som absurd när den tillämpas på våld och gör anspråk på att vi ska betrakta våldet ur icke-moralisk synvinkel. Det är lätt att värja sig för själva tanken på att våld kan ha ett egenvärde och därmed också blunda för att detta utgör en sida av huliganvåldet.

Det är dock lika svårt att bortse ifrån att våld fascinerar och till och med skänker vällust om man ser till det fiktiva våld som genomsyrar underhållningsindustrin och som har spridit sig till allt fler mediegenrer med den digitalt baserade upplevelseekonomi som vuxit fram under de senaste decennierna. Men när det gäller fotbollshuliganismen tycks den mer stå i samklang med den allmänna upplevelseorientering som kännetecknar dagens varu- och tjänsteproduktion än med det fiktiva underhållningsvåldet i sig. Ur denna synvinkel framstår det till och med som befogat att hävda att dagens huliganism bygger på upptäckten att upplevelsen av verkligt våld överträffar den som det fiktiva våldet kan erbjuda.

Det är upplevelsen av verkligt våld som fotbollsfirmorna producerar. Och det är fråga om en produktion som förutsätter planering och organisation. Men samtidigt syftar den till att nå den punkt där allt, som Buford uttryckte det i boken Among the Thugs, ”brakar loss” och övergår i kaos, vilket gör att det många gånger är svårt att skilja mellan vad som är planerat och vad som har en mer spontan karaktär. I det som Buford betecknade som att det ”brakar loss” ligger också den euforiska men svårgripbara upplevelse han själv erfor och skildrade som ett tillstånd av upprymdhet, där sinnena skärps, adrenalinet pumpar och tiden går i slow motion.

I ljuset av dagens upplevelseekonomi framstår fotbollshuliganismen som gatans upplevelseekonomi. Som sådan kan den både beskrivas som en med- och motkultur till den upplevelseorientering som genomsyrar dagens konsumtion av varor och tjänster. Samtidigt som den ger uttryck för denna upplevelseorientering spränger den gränserna för den. Och den gör det på ett sätt som – får vi hoppas – alltid kommer att ligga utanför upplevelseekonomins ramar och där det fiktiva våldet övergår i verkligt våld.

Den gatans upplevelseekonomi som förkroppsligas av fotbollshuliganismen framstår som verklighetens förlaga till den fiktiva värld som skildras i filmen Fight Club, där våldet framställs som den enda vägen till en intensifierad livskänsla för unga män – eller till en ”nära-livet-upplevelse”, som filmens schizofrene protagonist formulerar det i en av filmens centrala scener. Det är knappast en tillfällighet att verklighetens Fight Club framför allt hör hemma i fotbollens värld, med dess emotionella laddningar, rivalitet och de massor som dras till den. Och inte heller att denna Fight Club har utvecklats hand i hand med att fotbollen har befäst sin ställning som sportens flaggskepp i upplevelseekonomin.