Vems hav är det?

Det finns en mängd olika sätt att se på geopolitiken i Norden och Baltikum, många av dem skulle kräva en beskrivning av vad varje land gjort sedan kalla krigets slut, då samarbetet inom regionen började stärkas. För översiktens skull har jag emellertid för avsikt att diskutera två allmänna geopolitiska förändringar – en som redan har inträffat och en annan som har börjat ske.

Låt mig dock börja med en förströelse – och kanske en förnyelse – i form av en rolig historia om geopolitik.

Alfred Thayer Mahan, Nicholas Spykman och Aleksandr Dugin (Vladimir Putins andlige rådgivare) kliver in på en bar. De beställer varsin drink och bartendern häller upp ett glas amerikansk whisky, ett glas genever och ett glas vodka. Efter en kort stunds pinsam tystnad bestämmer de sig för att spela ett sällskapsspel. Spykman föreslår Monopol eftersom han tror att Dugin kanske skulle uppskatta den fria marknadsekonomin som spelet simulerar. Men Dugin tackar nej med motiveringen att den maktfaktor som de allmännyttiga delarna (vatten, elektricitet, gas) utgör är vansinnigt undervärderade i spelet. Eftersom Mahan inbillar sig att han har överlägsen kunskap om världen föreslår han Trivial Pursuit. Spykman är med, men Dugin tackar återigen nej till förslaget. ”Hela premissen är falsk”, fräser han och sveper vodkan. ”Det finns inte någonting som kan kallas det enda korrekta svaret eller det enda sanna faktumet!” Därefter drar Dugin fram det sista spelet på hyllan: Risk. Mahan och Spykman nickar och Dugin utbrister: ”Det här gör mig verkligen glad, kamrater, för jag hade redan börjat tro att ingen i väst kunde spela det spelet längre!”

Det kan stämma att få i väst nuförtiden uppskattar grundprinciperna i Risk, men det är anmärkningsvärt att västmakterna återigen studerar geopolitiken som det huvudsakliga sättet att förstå världen omkring dem.

Det följande kommer dock inte att fokusera på geopolitiken som historia eller teori, trots hänvisningen till tänkarna i geopolitikens panteon i skämtet ovan. Det jag delar med det geopolitiska studiefacket är en förkärlek för kartor. Kartor berättar mer än man kan ana när man börjar studera dem från olika håll och vid olika tidpunkter. Nuförtiden kompliceras bilden ytterligare av elektroniska kartor, som snabbt förändras som svar på den politiska utvecklingen och modifieras för att anpassa sig efter användarens perspektiv. På en del av Googles kartor, till exempel, finns inte gränserna mellan Ukraina, Krim och Ryssland där man kunde förvänta sig. De som tillverkar elektroniska kartor kan presentera – och gör faktiskt också det – olika versioner av en region, exempelvis beroende på varifrån kundens telefon kommer: Ryssland eller Ukraina, Indien eller Pakistan. På så sätt visar de olika verkligheter för olika användare – och samtidigt förändrar de geopolitiken.

Norden och Baltikum är ett levande exempel på en mötesplats med konkurrerande geografiska uppfattningar. Än mer betecknande är det en region där två geografiska kärnområden nu överlappar varandra. För att se detta behöver man bara titta på kartan över de regioner som Ryssland har föreslagit skall omfattas av dess robotskyddssystem. Nästan hela Finland, Estland, Lettland och Litauen är med, liksom halva Sverige och stora delar av Norge och Polen.

Historiskt sett har Sverige, Ryssland, Tyskland och en del andra ”gäster” konkurrerat om den geografiska och ekonomiska kontrollen över detta territorium, men det som gör den nuvarande situationen unik är hur och varför det geopolitiska läget i Norden och Baltikum har förändrats två gånger under de senaste 25 åren, förändringar som i första hand tvingats fram av politiska orsaker och teknologiska landvinningar.

Historien börjar för nästan ett kvarts sekel sedan, med upplösningen av Sovjetunionen och slutet på kalla kriget. Kort därefter beslöt sig Sverige och Finland att söka medlemskap i det som skulle komma att bli EU och 1995 togs båda upp i gemenskapen. Fyra år senare innebar den första delen av Natoutvidgningen att Polen gick med i alliansen. Men även om dessa två utvidgningar symboliskt innebar dramatiska förändringar betydde det vid den tidpunkten inte att två geopolitiska kärnområden hade överlappat varandra.

När Estland, Lettland och Litauen år 2004 släpptes in i både EU och Nato blev dock den geopolitiska förändringsriktningen i Norden och Baltikum tydlig för alla. Finlands och Sveriges allt djupare samarbete med Nato och de betydligt mer djupgående säkerhetsåtaganden som fanns med i Lissabonfördraget 2009 befäste denna förändring. På ett årtionde hade geopolitiken i Norden och Baltikum förändrats i en utsträckning som inte setts sedan slutet på första världskriget, eller Kalmarunionen, eller kanske till och med Rysslands egentliga inträde i det nordiska och baltiska området under de första årtiondena på 1700-talet.

När västs ekonomiska, säkerhetsmässiga och värdebaserade institutioner bredde ut sig innebar det att Östersjön i själva verket blev ett mare nostrum för EU – och faktiskt ett mare Nato. Även om Finland och Sverige inte är medlemmar är det inte korrekt att säga att de ”står utanför” Nato. För att få en uppfattning om hur djupt samarbetet är mellan Nato, Sverige och Finland behöver man bara titta på organisationens senaste krishanteringsövning, där Sverige snabbt mobiliserade hela sin militär och gav Nato tillstånd att använda landets luftrum. När allt kommer omkring är den geopolitiska omvandlingen av Norden och Baltikum – ur västs synpunkt ¬– i stort sett fullbordad.

Denna omvandling innebär att två kärnområden nu inte bara har kommit i kontakt med varandra; numera överlappar de varandra. Enligt den traditionella geopolitiken borde man kunna vänta sig en konflikt i detta läge. Jag återkommer till detta. Först måste vi se vad denna utvidgning av EU och Nato har inneburit strategiskt och kort skildra de teknologiska landvinningar som har lagt grunden för Rysslands försök att omjustera den geopolitiska balansen i den nordiska och baltiska regionen.

Under det första årtiondet av denna post-sovjetiska omvandlingsperiod var Ryssland oförmöget att förhindra intrånget på det man ser som sitt geopolitiska område. Det är först nu som Ryssland återigen har börjat använda hela skalan av verktyg för att försöka motverka denna omvandling och omforma geopolitiken i regionen. Och det är viktigt att inse att ur Rysslands synvinkel är det inte bara före detta Sovjetrepublikers självständighet och utbredningen av demokratiska värderingar som innebär ett hot. Ur rent militär synvinkel har Ryssland förlorat strategiskt djup.

Om denna förlust ursprungligen hade politiska orsaker har de ryska försöken att återfå det strategiska fotfästet i Norden och Baltikum i första hand byggt på ekonomiska åtgärder och därefter på teknologiska landvinningar. Efter en inledande period med eftergifter på 1990-talet började Ryssland att mer aktivt använda sina energitillgångar som ett verktyg och, enligt mångas förmenande, som ett vapen. Detta utvecklades till ett alltmer sammanhängande slags geo-ekonomiskt tänkande. I slutet av 00-talet hade den ryska ledningen blivit allt skickligare på att utnyttja sina geo-ekonomiska resurser och skräddarsydde politiken efter vissa staters upplevda svagheter. Detta förbättrade Rysslands förmåga att, åtminstone inofficiellt, påverka politiken i länder man ansåg låg inom dess historiska intressesfär. Än viktigare, denna ekonomiska bearbetning kom Ryssland att se som väsentlig för hur man närmade sig konflikter.

Ett sådant ekonomiskt sätt att se på saker och ting kunde inte ersätta den fysiska förlusten av det strategiska djupet, något som gjorde två viktiga platser i Rysslands kärnområde – S:t Petersburg och Kolahalvön – sårbara för anfall. Om fruktan för ett Natoanfall mot dessa områden kan ses som rationell är tveksamt, med tanke på hur svårt det är för alliansens medlemmar att komma överens om specifika frågor. Icke desto mindre har Ryssland svarat på detta upplevda hot på två sätt.

För det första har Ryssland utövat påtryckningar för att se till att både Sverige och Finland stannar utanför Nato. Detta är något som fortfarande är framgångsrikt i Finland, där stödet för, eller motståndet mot, medlemskap i Nato ligger på samma nivå som det har gjort under de senaste två årtiondena. I Sverige, däremot, har stödet för medlemskap i Nato nu ökat till historiska nivåer. Rysslands försök att sätta stopp för den första vågen av geopolitiska förändringar från att nå sitt logiska resultat kan, med andra ord, bedömas ha varit delvis framgångsrika.

Den andra delen av det ryska svaret på hoten, oavsett om de är verkliga eller inbillade, innebär ett försök att minska förlusten av strategiskt djup genom användning av teknologiskt avancerade militära system. Säkerhetsexperter i väst beskriver detta som en A2AD-bubbla runt Kaliningrad-enklaven; eller, kanske, en militär utpost som på grund av sin strategiska betydelse har förvandlats till en A2AD-bastion. (A2AD är en förkortning för det engelska begreppet ”Anti-Access/Area Denial”, i svensk översättning någonting i stil med tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar.) Kärnan i denna bastion utgörs av Rysslands avancerade luftförsvars-, fartygsbekämpnings- och robotsystem.

Det som i allmänhet går förlorat i diskussionen – men som uppenbarligen är viktigt ur ett nordiskt och baltiskt perspektiv – är att för Ryssland är det viktigt i sak att kunna behålla och försvara Kaliningrad eftersom landet för första gången sedan det tidiga 1700-talet (med undantag för perioden 1918–1939) inte kontrollerar delar av södra Östersjökusten, vilket historiskt har varit en viktig brygga för Ryssland och alltjämt är den viktigaste transitpunkten för dess energiexport.

Kaliningrad är alltså viktigt i sig, men det utgör bara en del av bakgrunden till de två överlappande kärnområdena. Det A2AD-bastionen Kaliningrad gör är att tillåta Ryssland att återvinna det strategiska djup som man anser att landet behöver för att kunna försvara dess verkligt strategiska kärnområde, däribland S:t Petersburg och Kolahalvön – där de robotubåtar finns baserade som utgör dess förmåga att slå tillbaka med kärnvapen.

Ett andra lager i detta kärnförsvar ligger alldeles innanför de ryska gränserna, som längs en sträcka på runt 1 300 kilometer också råkar utgöra gränsen mellan Finland och Ryssland. Här återfinns de bästa integrerade luftförsvarssystemen i världen, med ständigt längre roboträckvidder och nya MIMO-radarnätverk (MIMO står för ”Multiple Input Multiple Output”). Till syvende och sist är dessa båda lager, ur nordiskt och baltiskt perspektiv, avsedda att skapa de militärt dominerande geografiska ytor som Ryssland anser sig ha förlorat politiskt.

En oundviklig fråga följer: finns det ett tredje steg i denna process, ett där Ryssland, de facto om än inte de jure, försöker vrida tillbaka den geopolitiska förvandlingen av Norden och Baltikum? Uttryckt på ett annat sätt, och för att återgå till min ursprungliga fråga – eftersom två kärnområden nu överlappar varandra, är det omöjligt att undvika en konflikt?

Förra årets Engelsbergsseminarium hade kriget som tema och i mitt avslutande anförande drog jag slutsatsen att vi återigen kan få se en ovälkommen gäst återvända till Norden och Baltikum i form av kriget. Medan Ryssland i allt större utsträckning utövar militär påverkan på sina sydliga gränser har denna råa taktik dock i det nordiska och baltiska området ersatts av att utnyttja rädsla, underförstådda hot om användning av våld och försök att på ett icke-fysiskt sätt ta kontroll över geopolitiska och geo-ekonomiska områden. Ett exempel är utnyttjandet av ”flyktingar” som brickor i spelet. Under en tremånadersperiod i början av 2015 visade de ryska myndigheterna att de när som helst kan skicka strömmar av människor – som i många fall officiellt hade bott i Ryssland i flera år – över den finsk-ryska gränsen. När man föreslog ett avtal såg Ryssland till att det förhindrade andra medborgare i EU och Norden att korsa de två gränsövergångarna längst norrut, samtidigt som man såg till att ryssar och vitryssar fick korsa dem. I ett smart drag hade Ryssland lyckats utverka ett bilateralt avtal med Finland som begränsade andra EU-medborgares rättigheter – och på så sätt öppnat för möjligheten att ytterligare splittra EU – samtidigt som man kom med antydningar till myndigheterna i EU och Finland att man kunde förvänta sig ännu större strömmar av ”flyktingar” om Rysslands intressen inte tillgodosågs.

Läxan vi kan lära från den traditionella geopolitiken är att när två kärnområden överlappar varandra kan vi förvänta oss en konflikt. Men det säger mycket lite om vilken form den konflikten kommer att ta. Vi kan dock få några indikationer från Rysslands nationella säkerhetsstrategi från 2015, i vilket författarna reflekterar kring hur stater kan ”utnyttja ekonomiska metoder och verktyg inom finans-, handels-, investerings- och teknologipolitik för att lösa sina egna geopolitiska uppgifter”. Det är värt att notera att i Rysslands fall omfattar dessa strategiska resurser militära åtgärder som är på gränsen till krig, såsom användande av militärövningar och trakasserier för att demonstrera sin dominans i regionen.

I en uppsats – ”Security in the Baltic Sea region: activation of risk potential” – som jag skrev tillsammans med min kollega Katri Pynnöniemi och som publicerades i juni 2016 beskriver vi det paradoxala i Rysslands taktik att använda ”hela skalan av verktyg”, i vilken man försöker tillfredsställa statens geopolitiska och geostrategiska intressen. Ryssland ser sådana åtgärder som ett medel att neutralisera hot mot dess viktigaste intressen och förhindra att en konflikt eskalerar. Men att använda dessa metoder innebär i själva verket att konflikten eskalerar.

Det verkar troligt att Ryssland är redo att intensifiera användandet av alla sådana ekonomiska, diplomatiska, informationsteknologiska och militära verktyg för att omintetgöra konsekvenserna av de geopolitiska förändringar som har skett i Norden och Baltikum under de senaste två årtiondena.

Charly Salonius-Pasternak är forskare vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.

Översättning: Martin Peterson.