Finkulturen har blivit en låtsasfiende

Visst har den senaste debatten om hög och låg kultur präglats av upprepningar, men vet ni varför? De där upprepningarna som alla suckar över – och i det här landet räknas en sådan suck som ett debattinlägg värt att publicera – beror på att ingen vill lära sig de tre-fyra enkla grejer som krävs för att lyfta diskussionen till en intressantare nivå.

Kring det höga, det låga, det svåra, det populära, det traditionella och det provocerande har vi vävt ihop en härva av krampaktiga lojaliteter och låsningar. Det var inte meningen att modernismen skulle sluta med en total neuros kring dessa begrepp, tvärtom, avsikten var ju att befria oss från sådant, men hundra år senare kan man fråga sig om våra föreställningar om konstnärlig kvalitet, om vad man bör och inte bör säga, är ett dugg mindre neurotiska än den viktorianska tidens.

Påståendet att en bok är intressantare eller når djupare än en annan antas vara ett uttryck för samma över- och underordning som delar upp mänskligheten i förtryckare och förtryckta. Försvarar man den första värdeskalan har man också gjort sig misstänkt för att sympatisera med den andra, som om alla värdeskalor gick att reducera till samma skala av dominans och underkastelse. En tanke som blir särskilt absurd när den tillämpas på litteraturen, eftersom litteraturen alltid har försvarat den sensibilitet och den inlevelseförmåga som är nödvändig för att vi ska kunna känna igen orättvisor, även när de inte pekas ut åt oss. Så länge vi vägrar släppa den tanken kommer debatten inte att nå längre än den har nått nu, hur många gånger vi än börjar om.

Det konstiga med det här är att vi egentligen inte har något problem med normer, auktoriteter och hierarkier, människan är tvärtom alltför förtjust i dem. Överallt uppskattar vi kunskap och skicklighet, det är bara på kulturens område vi känner oss tvungna att omge kunskapen – den egna och andras – med nervösa förbehåll. Den som har känsla för språk måste be om ursäkt för det genom att kalla sig själv ”grammar nazi”; den som förstår sig på belgiska ölsorter lyssnar vi till, tacksamma över att ha träffat en riktig auktoritet. Den lilla bilden är att vi inte tål något som påminner om värdehierarkier på kulturens område, den stora bilden är att vi accepterar dem alltför gärna överallt annars. I förhållande till den stora bilden blir den lilla bildens undantag en aning märkligt. Här har vi ett ämne vi skulle kunna diskutera, om det var diskussioner vi ville ha.

Det finns en tydlig tendens att styra in samtalet i falska positioner: föredrar man Adornos Minima moralia framför Filip & Fredrik måste man ta på sig rollen som en kulturkonservativ Kapten Stofil, och spelar man den bra kan man få en klapp på huvudet av media. Jag kan inte tänka mig något mindre stofilaktigt än att vilja utforska hela den ocean av mer än 2 500 års kultur som är tillgänglig för oss – inget kunde vara mer befriande och mer utvidgande. Det obehagliga är att vi håller på att överge den uppfattningen.

Bakom debattens upprepningar kan man höra en pågående historieförfalskning, som i Rasmus Malms artikel ”När amatörerna tar över scenen” (Göteborgs-Posten 6 aug.). Den kultur som tillhör hela mänskligheten, och som kan göra oss rikare och vuxnare, kallas elitistisk. Vi ska lära oss förakta den, vi ska luras att känna att den inte är till för oss, så att vi inte saknar den när den försvinner. Folkbildarna, som i början av 1900-talet ville göra världslitteraturen tillgänglig för hela folket, beskylls för att vara auktoritära och odemokratiska. De som vill se till att hela denna ocean av kultur förblir levande och tillgänglig även i framtiden kallas reaktionära och konservativa.

Spännande och radikalt är det däremot att slåss mot en låtsasfiende som inte haft någon verklig makt på ett par generationer. Man skrämmer folk med en straffande, mäktig och förtryckande ”finkultur” som den såg ut i de gamla monarkiernas Europa före 1914, och fast floden av kommersiellt skräp når folk upp till halsen är de fortfarande mest rädda för detta spöke. Ni klagar över att debatten inte når någonstans, men hur långt kan en debatt nå när den utgår från så många falska premisser?

Den här begreppsförfalskningen är viktigare än frågan om tidningarna ska blanda högt och lågt på sina kultursidor. Det ska de förstås, men en vass kultursida uppstår inte bara för att man blandar Proust med melodifestivalen, den uppstår först när man har något självständigt och intelligent att säga.

Artiklar som Malms driver utvecklingen i samma riktning som politikerna och medieföretagen (visst är det vackert att se alla dra åt samma håll): allt mindre kvalificerad kultur ser ut att bli tillgänglig i framtiden, en förlust som ska vägas upp av att alla kan skriva gratis på nätet på sin fritid. Vi luras att välja sida i en falsk konflikt mellan amatörernas frihet på nätet och den kvalificerade kulturens existensberättigande. Att vi har rätt till båda är det inte meningen att vi ska förstå.

HÅKAN LINDGREN