Den omstridde skriftställaren

Få offentliga personer har varit lika polariserande som den nyligen avlidne författaren Jan Myrdal (1927–2020). En del, till exempel kretsen kring tidskriften FIB/Kulturfront, bedrev närmast en kult av honom. Även hans mest bisarra eller motsägelsefulla utspel uppfattades som en högre form av visdom.

Under Jan Myrdals livstid startades också ett sällskap till hans ära. Litterära sällskap brukar annars grundas en tid efter en författares död. (Ett undantag är Vilhelm Ekelund-samfundet, men det bildades för att stödja utgivningen av den fattige författarens skrifter.) Myrdal vore väl inte Myrdal om han inte hade hamnat i konflikt med sin egen fanklubb.

I sin självbiografi Ordets makt och vanmakt (2009) beskriver Jan Guillou den avgörande betydelse Myrdal hade för honom:

”Ingen författare har någonsin påverkat mig mer än han. Åtminstone inte i vuxen ålder. Läsningen av Jan Myrdal varje söndag betydde att jag snabbt fick lära mig varför man måste bekämpa Förenta staternas imperialism i Sydostasien. Det var inte enbart för att kriget var ondskefullt och drabbade miljoner oskyldiga människor, alltså det argument som borde räcka gott för en kristdemokrat. Det var än mer för att kriget var en logisk följd av ett politiskt system och ett bestämt tankemönster. Myrdal var sannerligen inte kristdemokrat, han var marxist-leninist-­stalinist. Men han var en exceptionellt analytisk och välartikulerad marxist-leninist-stalinist.”

En del borgerliga skribenter har å andra sidan reducerat Myrdal till att endast vara en person med avskyvärda åsikter, en försvarare av Stalin, Mao och Pol Pot. Då blir hans inflytande obegripligt och hans många artiklar i de stora dagstidningarna en skandal. I en understreckare i Svenska Dagbladet 1987 med rubriken ”Myrdal och massmedias moral” skrev Kay Glans om det för ”den svenska mediavärlden så vanhedrande” att Myrdal aldrig tidigare har haft så stora publiceringsmöjligheter som nu. Glans konstaterade att det berodde på att väns­terns uppgörelse med kommunismens brott hade varit bristfällig. Men han menade att det också hängde samman med en kris i vår relation till språket. Vi har svårt att föreställa oss de realiteter Myrdal skriver om. Och i Vänstern och tyranniet (1994) skriver Per Ahlmark att Myrdals medverkan i till exempel Svenska Dagbladet och Månadsjournalen visar på den ”indiskreta skamlösheten inom delar av svensk borgerlighet”.

Ahlmark och Glans har gjort viktiga insatser genom att dokumentera olika skribenters medlöperi med kommunistiska regimer. Deras syn på Myrdal är naturligtvis på många sätt förståelig, han var osedvanligt ståndaktig i sitt försvar för olika diktatorer. Andra personer som vurmade för Mao eller Pol Pot på 1970-talet gjorde senare avbön eller försökte sopa igen spåren. Myrdal höll däremot fast vid sina åsikter. Han kallade sig ”maoist” livet ut och kunde kokettera med sin närhet till ledarna för röda khmererna. Så här skrev han 1999:

”Jag har träffat Pol Pot men känner Ieng Sary – fast Gun och jag är mycket närmare vänner med hans hustru Ieng Thirith. Khieu Samphan är inte bara sedan decennier en god vän – som vi senast mötte och diskuterade med bara för något år sedan när Gun och jag var över i hans basområde – utan också en som i likhet med Malcolm Caldwell intellektuellt betytt mycket för min syn på de verkliga utvecklingsproblemen i Tredje världen.”

Vill man förstå Myrdals periodvis stora inflytande över svensk debatt, och inte bara kritisera det, måste man dock inse att han var mycket mer än bara en politisk skribent. Han var också en lysande stilist. Det visade han till exempel i sin svit av ”jagböcker” – med titlar som Barndom (1982), En annan värld (1984) och Maj. En kärlek (1998). Myrdal ville hellre beskriva dessa verk som ”jagböcker” – ett uttryck han hade hämtat från den japanska litteraturen – än som ”memoarer” eller ”självbiografier”. Han underströk att det var litterära texter och inga ”polisprotokoll”, även om de handlade om verkliga personer.

”Vill man förstå Myrdals periodvis stora inflytande över svensk debatt, och inte bara kritisera det, måste man dock inse att han var mycket mer än bara en politisk skribent.”

Barndomsböckerna väckte rabalder på 1980-talet på grund av den mörka bild författaren gav av sina berömda föräldrar Alva och Gunnar Myrdal. Men de flesta torde vara ense om deras konstnärliga kvaliteter. Senare gav Jan Myrdals syster Kaj Fölster ut en självbiografisk bok, med ett starkt negativt porträtt av sin storebror.

En illojal europés bekännelser (på engelska 1968, i svensk översättning 1983) är kanske dock litterärt intressantare än barndomsböckerna genom att inte vara kronologiskt upplagd. Myrdal befinner sig i ett nu och tänker tillbaka. Han rannsakar sig själv, skriver och korrigerar det han har skrivit. Den fragmentariska, associativa formen passar Myrdal. Även om boken präglas av Myrdals hat mot västvärlden kan man uppskatta de många dråpliga anekdoterna ur hans eget liv.

Typiskt är den stora betydelse Myrdal tillmäter enstaka, privata upplevelser. År 1946 härjade den så kallade sabbatssabotören, en man som placerade sprängladdningar på olika platser i Stockholm. Myrdal blev misstänkt och förhörd av polisen, men under förhöret kom beskedet att man hade gripit den skyldige. Det får Myrdal att undra över hur många av dem som sitter i våra fängelser som verkligen är skyldiga.

En annan läsvärd Myrdaltext är hans efterord till Strindbergsantologin Ordet i min makt (1968). Myrdal är i stilistisk högform när han angriper etablissemangets bild av Strindberg, som han menar har alienerat vanliga människor från honom: ”Det etablerade samhället har alltid haft god hand med lik. De blir också så böjliga när den första stelheten gett sig. De stora döda kan knådas att fylla varje lämplig form. Strindberg utgör inget undantag. Han är så officiell som något lik kan bli.”

Myrdal tar upp August Strindbergs begravning, som Erik Hedén skildrar i sin biografi från 1921. Hedén skriver: ”Strindberg hade förordat att intet fick sjungas eller spelas vid jordfästningen. Man sjöng alltså blott unisont några psalmer vilka man visste att diktaren älskat.” Detta brott mot Strindbergs sista vilja blev symboliskt för hur eftervärlden sedan dess har behandlat honom. Myrdal vill däremot vara solidarisk med den store döde.

Efterordet till Ordet i min makt följdes av många andra texter om den stora förebilden. År 2000 kom det sammanfattande verket Johan August Strindberg.

Att säga att Myrdal var intresserad av Strindberg, att han gillade hans böcker, vore att använda fel uttryck. För Myrdal var Strindberg på största allvar, och det var ett skäl till hans ilska över litteraturvetarnas mer distanserade inställning. Strindberg hade, enligt Myrdal, livsavgörande betydelse för honom. Bland annat hjälpte diktaren honom att vid 16 års ålder sluta skolan för att få tid att läsa böcker. Också politiskt var Strindberg en ledstjärna, bland annat genom sina ord om att överklassen har bestämt själva tankelagarna. Myrdal påpekade dock att Strindberg aldrig var marxist.

Jan Myrdal var på många sätt motsägelsefull. Det fanns en upprorisk, anarkistisk sida hos honom. (”Refraktär” var ett ord han själv använde.) Men han hade också ett behov av att underkasta sig auktoriteter. Det gällde inte bara utländska diktatorer utan också i lika hög grad Strindberg. Ibland blev det för mycket av idoldyrkan. Samtidigt var det personliga engagemanget uppfriskande, inte minst som kontrast till en del anemiska texter producerade av litteraturvetare.

”Vänsterskribenter som Myrdal, Lagercrantz, Palm och Sven Lindqvist förenades inte bara i sin avsky för västvärlden och sitt försvar för Maos Kina. De ansåg också att Förintelsen hade fått ett för stort utrymme i historieskrivningen.”

Överhuvudtaget var Myrdals stora kärlek till litteraturen, hans betydande lärdom, ett försonande inslag hos honom. Enligt egen uppgift läste han två böcker om dagen och kunde i efterhand komma ihåg på vilka sidor han hade gjort understrykningar. (Ibland hade det nog varit bra med lite mer långsam och eftertänksam läsning. Alla läsefrukter kändes inte helt smälta. En del Myrdal-­texter svämmar över av hänvisningar och långa citat, vars relevans inte är glasklar.)

Vid sidan av Strindberg var Honoré de Balzac nog den författare som Myrdal oftast skrev om. Balzac har varit ett problem för vänstern eftersom hans åsikter har uppfattats som reaktionära. Den marxistiske litteraturhistorikern och filosofen Georg Lukács lanserade en lösning som han kal­lade ”realismens triumf”, som i korthet går ut på att Balzac var reaktionär som privatperson men radikal som romanförfattare.

Denna fråga engagerade Myrdal, han skrev ett antal artiklar i ämnet som han samlade i volymen Strindberg och Balzac (1981). Han underkände helt Lukács resonemang. ”Balzac mot sin vilja?” är den sarkastiska titeln på en av hans Lukácskritiska essäer. Jan Myrdal menade att Balzac hade samma åsikter när han skrev romaner som när han skrev privatbrev, han var samtidigt en stor och en reaktionär författare.

Precis som när det gäller Strindberg fanns det ett tydligt personligt inslag i Myrdals Balzactexter: ”För litteraturhistoriker och litteraturkritiker kan det kanske vara ’intellektuellt spännande’ att utgå från att det är möjligt att i omedvetenhet eller hyckleri skriva Den mänskliga komedin […] För mig som yrkesförfattare och medvetet ordarbetande människa är frågorna djupt personliga och mycket allvarliga.”

För Myrdal var det viktigt att Balzac var medveten om vad han gjorde. Och ”medvetenhet” var överhuvudtaget ett centralt begrepp för honom. Det framgår också, på ett lite paradoxalt sätt, i En illojal europés bekännelser. I slutet av boken går Myrdal till ett svavelosande angrepp mot västerländska intellektuella, som han kallar ”förnuftets fnask”. De intellektuella analyserar krigen, svälten och tortyren, men förhindrar dem inte: ”Den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen – den europeiska – och för den vidare, vi har svikit med vetskap, insikt och medvetande.”

Jan Myrdal ville gärna beskriva sig medveten och rationell, en samtida europeisk intellektuell. Han kallade sig ”skriftställare” för att understryka att han inte var någon skönskrivande författare, någon estet. ”Skönhet och själsliv fördummar”, påstod han. Ända var han betydligt mer framstående som stilist och berättare än som analytiker.

År 1986 skrev filosofen och neurofysiologen Germund Hesslow en intressant understreckare om Myrdals essäsamling Ord och avsikt. Hesslow uttryckte beundran för verket, som han beskrev som ”oerhört stimulerande och spännande”, och för författarskapet överhuvudtaget. Han konstaterade samtidigt att Myrdals mångordiga tal om medvetande och tydliggörande fungerar som ”rituella besvärjelser” för att dölja den grundläggande oklarheten hos honom: ”Myrdal är mer ett orakel än en politisk teoretiker. Den grundläggande avsikten med en uppsats framgår bara som vaga antydningar i bisatser, och det bärande resonemanget drunknar i den flod av detaljupplysningar och citat som upptar huvuddelen av textvolymen.”

Någon större självinsikt hade Myrdal inte. Men han älskade att skriva om sig själv, kommentera sitt arbete och definiera sin position. Han nådde sina främsta litterära framgångar när han skildrade sitt eget liv. Också en beundrare och meningsfrände som Olof Lagercrantz beskrev honom som ”självupptagen till galenskap”.

I den typiska Jan Myrdal-texten är han själv huvudperson. Därför är den uppmärksammade Rapport från kinesisk by (1963) – som också blev en internationell framgång – egentligen en ganska omyrdalsk bok, eftersom författaren håller sig i bakgrunden. Dock är den naturligtvis typisk genom hans okritiska inställning till den maoistiska propagandan. (Myrdal behärskade inte kinesiska och var beroende av tolkar vid sina besök.)

I motsats till invånarna i en del av de länder som Myrdal hyllade hade han själv privilegiet att få leva i ett fredligt, demokratiskt land med såväl yttrandefrihet som utvecklad sjukvård. Han fick därför ett långt liv, och han kunde fortsätta att uttrycka åsikter om det mesta. Med tiden gick han allt mer i otakt med tidsandan, det politiskt korrekta och den övriga vänstern. Någon förespråkare för feminism eller homosexuellas rättigheter var han inte.

Det är lätt att avfärda honom som en isolerad stolle, som inte representerade något annat än sig själv. Men han var periodvis i takt med tiden, och hans världsbild liknande en del andra uppburna vänsterförfattares. Också Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz reste till Kina och hyllade Mao. Även P O Enquist hyllade röda khmererna. Jan Guillou har, som vi sett, understrukit Myrdals stora betydelse för honom. (Det handlade dock främst om synen på världspolitik, inte om intresset för litteraturhistoria.)

Göran Palms En orättvis betraktelse (1966) var mycket inflytelserik på 1960-talet, med en världsbild som i huvudsak överensstämde med Myrdals. Palm förklarar där att det inte existerar några demokratier, det finns bara bra och dåliga diktaturer. Till den förra kategorier räknade han Kina och Nordkorea.

När skillnaden mellan demokratier och diktaturer hade avfärdats blev istället konflikten mellan väst och tredje världen avgörande. I sin bok om Afghanistan, Kulturers korsväg (1960), skriver Myrdal: ”Vår kultur har ingen framtid. Den blir en flottfläck på världskartan.”

I En illojal europés bekännelser skildrar Myrdal hur han träffar en tysk man i Herat i Afghanistan. Mannen litar på Myrdal för att han är europé och anförtror sig därför åt honom. Myrdal misstänker att tysken sysslar med något slags spioneri och anger honom för de afghanska myndigheterna. Händelsen har en tydlig symbolik, Myrdal står på tredje världens sida mot Västerlandet: ”Det var i Herat jag blev medveten om att jag var illojal mot Europa. Att mina värderingar hade förändrats och att jag kände lojalitet mot Europa som ett brott.”

I samma anda förklarade Olof Lagercrantz i Färd med Mörkrets hjärta (1987): ”Den vita rasens högmod och den vita färgens gynnade ställning i politik och kultur har förvridit våra huvuden och förgiftat vårt blod till den grad att omedvetna förolämpningar mot det som är svart eller brunt inte går att förhindra. När en gång vår makt inte längre håller sanningen tillbaka kommer en storm av välförtjänt hat mot oss att bryta lös.”

Vänsterskribenter som Myrdal, Lagercrantz, Palm och Sven Lindqvist förenades inte bara i sin avsky för västvärlden och sitt försvar för Maos Kina. De ansåg också att Förintelsen hade fått ett för stort utrymme i historieskrivningen. Det som drabbade det judiska folket var inte värre än det som hade drabbat offren för kolonialismen. Det är så här västerlänningar brukar bete sig, menade de. Myrdal skrev att Adolf Hitler ”inte var ett undantag. Han gjorde blott mot européer vad liberala britter gjort mot asiater.” Ett liknande budskap finns i till exempel Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (1992).

I förlängningen ledde detta synsätt till att Myrdal försvarade den franske Förintelseförnekaren Robert Faurisson och mot slutet av sitt liv medverkade i det högerextrema organet Nya tider. Och att Olof Lagercrantz försvarade den fängelsedömde antisemiten Ahmed Rami.

Av någon anledning har Lagercrantz dömts betydligt mildare än Myrdal. Per Ahlmark kritiserade förvisso Lagercrantz i Vänstern och tyranniet. Men han hade inga problem att också erkänna Lagercrantz stilistiska förmåga eller kvaliteterna i hans författarmonografier. Ahlmarks bedömning av Myrdal var betydligt mer ensidig. Dagens Nyheter delar ut en utmärkelse vid namn Lagercrantzen, men det är svårt att tro att tidningen skulle kunna instifta ett pris till Jan Myrdals minne.

Myrdal och Lagercrantz är långt ifrån ensamma i att förena stor litterär förmåga och bildning med stöd till totalitära regimer. Knut Hamsun var Norges främsta romanförfattare, fick Nobelpriset och blev senare landsförrädare under den tyska ockupationen. En annan Nobelpristagare, Pablo Neruda, skrev en hyllningsdikt till Josef Stalin. Ezra Pound var en stor poet, som även gjorde viktiga insatser för att hjälpa T S Eliot, James Joyce och Ernest Hemingway. Men han var också fascist och antisemit. Litteraturprofessorn och författaren Fredrik Böök skrev 1935 en fin artikel i Bonniers Litterära Magasin om sitt stora bibliotek. Två år tidigare hade han hyllat bokbålen i Tyskland.

Det finns otaliga liknande exempel. Och det kan finnas skäl att överhuvudtaget problematisera skönlitterära författares deltagande i den politiska debatten. Naturligtvis har de yttrandefrihet, precis som alla andra. En del diktare har förvisso gjort väsentliga insatser för demokratin. Men man bör vara medveten om att författare ofta får sitt inflytande genom stilistisk förmåga snarare än politisk sakkunskap.

Att en författare är en politisk idiot är dock inte ett skäl att sluta läsa honom eller henne. Detta förtjänar att påpekas inte minst i en tid då det ställs krav på ”trygga rum” och utrensningar av misshaglig äldre litteratur. Flera av Jan Myrdals verk tillhör den svenska litteraturhistorien. Och det vore förödande om vi bara läste böcker av moraliskt högtstående personer.