Tingens diktare

Kanske kan man tala om en svensk Rilkefeber på senare tid. Inte så märkligt, förstås, med tanke på att Rainer Maria Rilke hör till den moderna västerländska litteraturens mest framstående och gåtfulla lyriker. Men periodvis också till de mer kryptiska och svårgenomträngliga, vilket gör den ihållande populariteten desto mer anmärkningsvärd – och angenämt överraskande. Bara de senaste fem, sex åren har det getts ut ett tiotal böcker av och om Rilke i svensk översättning, och sedan förra hösten har ytterligare tre titlar publicerats.

Mycket av Rilkes berömmelse vilar på de två större diktcyklerna Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus, båda utgivna 1923. De här två kanoniserade diktverken finns tillgängliga i flera svenska tolkningar, och Malte Perssons översättningsvolym Valda dikter (Ellerströms) innehåller förvisso också en handfull utdrag ur Orfeussonetternas andra del. Men Persson har här framförallt inriktat sig på Rilkes något tidigare diktning, företrädesvis från förs­ta och andra delen av Nya dikter (utgivna 1907 resp. 1908), som är mer sparsamt överförda till svenska. Det är under alla omständigheter en gedigen och tolkningsmässigt förträfflig samling med ett femtiotal dikter ur olika samlingar, många av dem tidigare oöversatta. Därtill finns kommentarer och ett fylligt efterord med kloka tankar om översättarkonstens våndor och möjligheter, Persson beskriver också Rilkes olika diktarfaser och estetiska ideal.

Det är ingen lätt sak att tolka Rilke, eller formbunden lyrik överlag. Meter och rim måste överensstämma, och själva ordalydelsen får förstås inte avvika alltför mycket från originalet. Lägg därtill tyskans annorlunda ordföljd, och plötsligt tycks man stå där inför cirkelns kvadratur. En och annan oundviklig kompromiss bland rimflätningarna, eller ett av nöden konstlat ordval för att inte våldföra sig på den jambiska rytmen i en sonett, hör till jobbet. Och i det avseendet behöver Persson inte alls skämmas för sig.

Det roar mig särskilt att han i efterordets resonemang om sitt eget hantverk våndas en smula över att vid ett tillfälle ha tvingats lägga till en stavelse, för att dikten ”ska snurra smidigt genom versfötterna”. Och det som här snurrar är ”Karusellen”, som av både litterära och rent privata skäl råkar vara min egen absoluta Rilkefavorit, och där också jag före läsningen av efterordet reagerade på att karusellens vita elefant (ein weißer Elefant) här blivit ”snövit”. Men, som sagt, takten framför­allt, och Perssons lösning är dessutom alldeles lysande, där det tillagda förledet ”snö-” rentav berikar den inre visualiseringen av dikten med ett än ljusare skimmer. För övrigt är ju inte ens Rilke själv vid närmare påseende så noga med diktningens formalia alla gånger, åtminstone inte med par- och korsrimmens i övrigt strikt logiska regim.

”Karusellen” hör – liksom välkända och i den här samlingen upptagna poem som ”Pantern”, ”Bollen” och ”Romersk fontän” – till de så kallade ”tingdikterna”, som de flesta verserna i Nya dikter brukar benämnas, och som uppgår till ungefär hälften av det översatta materialet. Persson skriver uttryckligen att han här har velat lyfta fram ”modernisten, storstadsbon, Rodin-lärjungen och den disciplinerade hantverkaren” Rilke. Tingdiktningen utgör Rilkes mellanperiod, som infaller efter det ungdomliga skaldandets ofta romantiskt expressiva innerlighet med poetens inre i brännpunkten, och före den sena periodens mer abstrusa och metafysiskt komplexa språkvärldar, främst representerade av Duino- och Orfeuscyklerna.

I och med tingdikterna riktades blicken istället mot just föremål och objekt, vilka han med sin poesi och liksom medkännande fantasi ”lever sig in i” (einfühlen). Det handlar här om att skärpa sitt seende, att ”fördjupa sig i tingen, i deras gåtfulla närvaro och vara”, för att citera filosofen Sven-Olov Wallenstein, som kopplar denna strävan till Edmund Husserls fenomenologi som utvecklades och fick stort inflytande på filosofin och konsten i början av förra seklet. Citatet är från Wallensteins efterord till Rodin (Bokförlaget Faethon), där ett antal av Rilkes texter om den mästerlige bildhuggaren Auguste Rodin har samlats och översatts av Ulf Claësson.

Ett par år före utgivningen av Nya dikter hade Rilke varit verksam som Rodins privatsekreterare i Paris, och bildkonstnärens estetiska påverkan på den tyske poeten är uppenbar i den monografi och det föredrag som utgör huvudinnehållet i Rodin. Som Wallenstein konstaterar innebar Husserls idéer att konsten måste ”utesluta alla influenser från intellektet och viljan, liksom varje ’tendens’, det vill säga varje politisk inriktning”. Det var i just den andan som Rilke stimulerades till att omsider utveckla en egen ”seendets poetik”.

I Rilkes lyriska Rodinmonografi från 1902 framstår konstnären närmast som en Pygmaliongestalt, som lyckas blåsa liv i sitt stenblock och få ”tingets väsen” att liksom uppenbaras, ”skild från slumpen och från tiden”. Som den lyriker han är formligen diktar Rilke fram den store skulptörens liv – tämligen fritt, vad det verkar – och kastar sig ut i långa sinnliga utvikningar om Rodins enskilda verk: en Tänkaren, Kyssen eller Borgarna i Calais. Allt skrivet i ett slags språklig samklang med den Rodinska bildhuggarkonstens betagande plasticitet.

I den därpå följande texten Ett föredrag (1907) tar sig poeten friheten att mer utförligt filosofera över tingens ontologiska status: ”Hur är över huvud taget ting besläktade med oss? Vilken är deras historia?” Spekulerandet kapitulerar slutligen inför tanken att allt urskiljbart bara är yta, och att den som konstnärligt vill förhålla sig till denna yta måste nöja sig med det konkreta och gripbara, till tingens form. Denna inställning illustrerar Rilke avslutningsvis i en förtjusande bild av Rodin i aktion i ateljén: ”Det är mycket vackert att se honom arbeta. Sambandet mellan hans öga och leran. Man tycker sig se att alla hans blickars vägar, de säkra, snabba, bildar ett nät i luften, som tinget mer och mer snärjer in sig i.”

Valda dikter och Rodin lämpar sig väl för parallelläsning, där den senare kanske kan vidga förståelsen för Rilkes tingdiktning och litterära transformeringar av Rodins metoder. Eller hans ”vändningar och omkastningar av innervärld och yttervärld”, för att tala med Wallenstein.

För den som inte är alltför bekant med Rilkes liv och diktarskap, kan man till de två nämnda utgåvorna lägga Katarina O’Nils Frankes Den tidlöse resenären Rainer Maria Rilke (Carlsson Bokförlag). Det är en mer allmän och personligt skriven liten introduktionsbok som tar upp såväl biografi som textanalys, såväl kvinnorna och resorna som frihets- och dödstematiken. Volymen är dessutom i ett behändigt fickformat och får plats i resrocken under pilgrimsfärderna till Paris, München, Prag och Trieste. Och med avseende på Rilkes tingdiktning har O’Nils Franke hittat ett citat som kanske bättre än något annat ringar in diktarens förhållande till världen (ur Brev till en ung poet): ”Om du inte känner någon gemenskap med människorna, försök då att vara nära tingen, som inte kommer att överge dig.”