Alla dessa mästranden

Det här förhållningssättet, att beteende­förändringar bäst uppnås genom amper ordergivning och tillrättavisningar, verkade under en period vara på väg ur modet. Klyftigare och mer skonsamma metoder blev vanligare. Så kallad ”nudging” handlar om att genom smärre förändringar i miljön göra det enklare och naturligare för folk att agera på önskvärt vis, motionera mer eller uträtta sina behov utan att skvätta. Stadsbyggnads­begreppet ”desire paths” går ut på att det fiffigaste sättet att till exempel anlägga en gångväg genom en park är att först vänta och se vilka stigar som uppstår spontant när man låter folk fritt välja rutt genom terrängen, och sedan anlägga gångarna i enlighet med resultatet. Man tar reda på hur människor funkar och anpassar regelverket efter det.

Sedan kom covid-19.

I ett slag var alla beteendevetenskapliga erfarenheter bortglömda och vi dränktes av en paternalistisk flodvåg av ukaser och kollektiva uppsträckningar. Lena Hallengren uttryckte sin bestörtning över vår bristande regelefterföljelse (jag minns inte om det gällde att bära eller inte bära munskydd) och förklarade att de stackars anställda inom vården faktiskt var människor och de orkade inte mer nu – en upplysning som gissningsvis fick miljoner svenskar att börja sprita dörrhandtagen.

Stefan Löfven fräste med faderlig ilska att det fick vara slutfestat nu. I radions Studio Ett kunde man i våras höra två professorer unisont och på fullt allvar fastslå att de svenska coronareglerna var alldeles utmärkta, felet låg i människornas underlåtenhet att följa dem. Vilket är ungefär lika skarpsinnigt som att hävda att Choklad-Zingo var en fulländad affärsidé, det var konsumenterna som var dumma i huvudet.

Coronan verkar ju vara i dalande men förmaningsepidemin grasserar vidare och börjar likna en samhällsanda. Låt oss ka­lla fenomenet nyförnumstigheten. Jag fann mig nyligen stå framför en reklampelare där Stockholms stad på övre halvan berättade för mig att jag inte skulle kasta snus, fimpar och skräp i naturen och på nedre hal­van omständligt förklarade varför. Den senaste som talade till mig i den tonen var fröken Gerd på kyrkans barntimmar. Det var inte så här vuxna människor pratade med varandra för ett par år sedan.

Kanske är det en väntad utveckling. När de verkliga samhällsproblemen ter sig alltmer överväldigande och opåverkbara känns det skönare för en makthavare att mästra och korrigera en lydig medelklass som gör vad den kan för att hjälpa till. Kavla upp, säger man och spänner blicken i just de medborgare som aldrig skulle drömma om att hoppa över vaccinationen.

Jag tror det här kan bli outhärdligt.