Utanför åsiktskorridoren

Tage Lindbom är nog okänd för de flesta, trots att han gav ut en strid ström av böcker. Nu har sonen Tomas Lindbom utkommit med en biografi över honom, I otakt med tidsandan (TLR Förlag).

Tage Lindbom föddes 1909 i Malmö. Han adopterades bort till en arbetarfamilj i Göteborg strax efter sin födsel. När han var 18 månader gammal lämnades han åter bort till en familj i Hudiksvall, något han kom att beskriva som ett svek.

I den nya lägre medelklassfamilj som Tage växte upp i hade han en känslomässigt komplicerad relation till sin fostermor vilken i viss mån kompenserades av relationen till fosterfadern. I tonåren kom familjen på ekonomiskt obestånd. Den unge Tage upprördes över de socia­la orättvisorna som han såg på nära håll och blev socialist. Under en tid var han medlem i det svenska kommunistpartiet. Han genomgick senare psykoterapi och beskrev hur detta löste upp hans ”känslomässiga nedfrysning”. Detta resulterade bland annat i att han lämnade sitt medlemskap i kommunistpartiet och blev socialdemokrat.

”Hans samhällssyn byggde på en stark kritik av det moderna samhällets sekularisering.”

Tage Lindbom disputerade 1938 på en avhandling om den svenska fackförenings­rörelsens tidiga historia, med Herbert Tingsten som handledare. Samma år blev Lindbom chef för Arbetarrörelsens arkiv, en tjänst han innehade till 1965. Han var nu en ledande intellektuell i partiet och spåddes en lysande framtid.

Men något börjar hända i slutet av 1940-talet. Med boken Efter Atlantis från 1951 kritiserar han socialdemokratin för dess centralism, materialism och byråkratiska tendenser. Boken leder till att Lindbom kom att ställas utanför dåtidens åsiktskorridor. Själv beskriver han att den tystnad som sänktes runt honom inte var till större besvär. Den gav honom ett slags arbetsro. Han inledde en lång period­ av självstudier av idéhistoriska klassiker. Sonen skildrar dock hur han som ung märkte av faderns ökade sociala utanförskap.

Mot slutet av 1950-talet hade Lindbom en religiös upplevelse, vilken han skildrat i boken Omvändelse från 1983. Konverteringen till islam, närmare bestämt sufismen, ägde rum redan i början av 1960-talet men hölls länge hemlig eftersom han befarade att han skulle betraktas som alltför udda i dåtidens Sverige. Sonen fick förhållningsorder om att inte avslöja faderns regelbundna bönestunder i arbetsrummet.

Genom Sancho Panzas väderkvarnar som utkom 1962 bröt Tage Lindbom med socialdemokratin och intog en klart konservativ syn på samhället. Tomas Lindbom har förtjänstfullt nu givit ut nya upplagor av denna bok och Efter Atlantis.

Tage Lindbom sökte sig nu till nya miljöer­ där han kunde möta uppskattning. I biografin beskrivs några möten med en samling äldre starkt konservativa officerare. Men inte heller det borgerliga Sverige mottog Lindbom med öppna armar. Hans samhällssyn byggde på stark kritik av det moderna samhällets sekularisering. Han var även till exempel kritisk till Burkes konservatism som var alltför präglad av framstegstänkande i upplysningstidens anda. Ideologiskt var Lindbom mer besläktad med Joseph de Maistres konservatism, som av många ses som ett reaktionärt tankegods. Det är också betecknande att han överhuvudtaget inte behandlas i Jakob E:son Söderbaums omfattande översiktsverk Modern Konservatism (2020). Men även om Lindboms tänkande delvis kan uppfattas som apart var han också tidig i oron för hur vi handskas med vår miljö.

Tage Lindbom, som dog 2001, var publicistiskt verksam långt upp i åren. Den sista boken kom ut när han hade fyllt 90. Han var över 80 då han samlade en skara yngre beundrare till privata föreläsningar, så kallade Tagesittningar.

I biografin skildrar Tomas Lindbom en ömsint relation. Far och son besöker boxningsklubbar tillsammans. Fadern hade ett starkt idrottsintresse och var en hygglig pianist. Det var dock svårt för den unge Tomas att nå fram i politiska diskussioner. Det jag kan sakna med denna biografi är ett bildmaterial som ännu mer hade levandegjort Tage Lindboms sammanhang.