Landet som klev ut i kylan

I själva verket är det första gången sedan midsommarkrisen 1941 som svensk utrikespolitik handlar om akuta hot mot rikets säkerhet och existens. Omedelbart efter andra världskriget var minnet av detta existentiella hot levande, och den socialdemokratiska ledningen ville därför skapa en nordisk försvarsunion. När Danmark och England istället valde Nato valde Sverige neutralitet. Ett viktigt motiv var hänsynen till Finland, vars situation allvarligt skulle försämras vid ett svenskt Natomedlemskap.

Men den svenska neutralitetspolitiken byggde på en lögn – i själva verket bedrev regeringen ett dubbelspel genom ett hemligt säkerhetssamarbete med USA. Under Olof Palmes tid utvecklades detta dubbelspel till fulländning: Samtidigt som han offentligt angrep amerikansk utrikespolitik, säkerställde han att ÖB upprätthöll det nära samarbetet med USA.

När minnet från andra världskriget hade tynat bort, och då kalla kriget inte längre var så kallt, upphörde dubbelspelet. Några allvarliga säkerhets- eller försvarspolitiska hänsynstaganden behövdes inte längre. Nu kunde svensk utrikespolitik helt koncentreras på att förkunna för världen hur olika problem skulle hanteras. Ju längre bort från Sverige, ett land låg, desto mer bestämda åsikter hade vi.

Svensk utrikespolitik blev närmast parodisk i samband med öststatskommunismens fall för drygt 30 år sedan. Detta kunde ha medfört allvarliga säkerhetsproblem för Sverige, om Sovjetledningen hade satt hårt mot hårt, och en massflyktssituation hade uppstått på Östersjön med förföljande sovjetiska krigsfartyg. Vad sysslade UD-ledningen med under det dramatiska året 1989?

Departementet skickade ut närmare 90 pressmeddelanden med uttalanden av statsråden Sten Andersson, Lena Hjelm-Wallén­ eller kabinettssekreteraren Pierre Schori. Inget handlade om konflikterna inom Sovjetunionen eller om utvecklingen i Öst- och Centraleuropa. Däremot sades en hel del om inbördeskriget i Etiopien. Kabinetts­sekreterare Schori – han som enligt Per Ahlmark hade klippkort på flyget till ­Havanna – ­hyllade istället kung Birendras förslag om en fredszon i NepaI och utrikesministern gjorde ett kraftfullt uttalande efter störtandet av Alfredo Stroessner i Paraguay.

Sveriges mest överskattade politiker, Margot Wallström, var som klippt och skuren för att bli utrikesminister i ett land som aldrig behövde bekymra sig över allvarliga säkerhetsfrågor. Hennes livsluft var att mingla på internationella konferenser som antog resolutioner med många ord och liten betydelse. Wallström lyckades nästan genomdriva en svensk anslutning till FN-resolutionen om förbud mot kärnvapen, vilket hade inneburit ett allvarligt hinder för svenskt Nato-medlemskap.

Kontrasten mellan svensk och finländsk utrikespolitik är pinsamt tydlig. För Finland har utrikes- och säkerhetspolitiken alltid varit på allvar, ända sedan landet blev självständigt. Finland har varit väl förberett, och agerat mycket professionellt i Natofrågan. Sverige hade en vapenvägrare som försvarsminister och en utrikesminister som hade meriterat sig som genom att ansvara för Socialdemokratiernas internationella relationer. Inga förberedelser gjordes när Putin blev alltmer aggressiv. Det var först när Finland agerade, som en omprövning inleddes inom svensk socialdemokrati. Inledningsvis lades allt krut på att få med sig Rörelsen.