Eldig debatt om rökstenen

Det rasar en debatt mellan forskarna om inskriften på Rökstenen, världens mest monumentala, omfångsrika och svårtolkade runsten, rest på 800-talet i Östergötland av en fader vid namn Varin till ära för sin döde son Vämod, som fadern karakteriserar som ”dödsmärkt”, vilket sannolikt betyder att han var av ödet utvald att dö. Den rekordlånga runtexten är omsorgsfullt komponerad och sprängfylld av skönt formulerade poetiska gåtor, delvis dolda bakom hemlig chifferskrift. Att Varin var en mästare i runkonst med grandiosa planer är lätt att se, men vad menade han egentligen?

Fram till det senaste millennieskiftet fanns ett visst samförstånd mellan experterna. Enligt en sedan länge etablerad ”standardtolkning”, slutgiltigt formulerad 1958 av den kände filologen Elias Wessén, handlade texten om döda forntidshjältar och deras mytiska bravader. En vacker strof i fornnordiskt versmått och ett par av gåtorna ansågs behandla Theoderik den store, goternas härskare, besjungen i Eddan, fornnordiska sagor och germansk poesi som Tjodrek eller Didrik av Bern. Tydligen ville Varin hylla sonen genom att jämföra honom med denne frejdade forngermanske hjältekung och andra stormän inom nordisk mytologi.

Men så kom nordistprofessorn Bo Ralph 2007 med en ny läsning av inskriften där några runor tolkades annorlunda med påföljd att Theoderik plötsligt inte längre fanns med. Yngre forskare anammade Ralphs nya läsarter, och plötsligt var det som om en stormvind dragit fram i runologernas traditionella tankebyggnader. Nu var det dags att frigöra sig från den äldre forskningens otidsenliga, kanske rentav ”götiska” och allmänt nationalistiska vördnad för germanska hjältemyter.

Mer tidsenliga tolkningar kom. De så kallade ”fyras gäng” – nordisterna Per Holmberg och Henrik Williams, arkeologen Bo Gräslund och religionsforskaren Olof Sundqvist – publicerade en i medier ofta citerad artikel som förklarade att Rökstenen egentligen handlade om dåtidens klimatkris. Varin var sin tids Greta Thunberg, som ville varna för en kommande miljökatastrof. Senare kom Williams med en egen tolkning som spann vidare på de fyras teorier. Hans bok väckte entusiastisk uppmärksamhet, och fler fantasifulla idéer följde från såväl proffs som amatörer. Standardtolkningens gamla anhängare – Theoderiks vänner, till vilka jag räknar mig själv – skakade på huvudet men hade svårt att värja sig.

Bo Ralph publicerade till slut två tjocka band på sammanlagt 954 sidor och med den magistrala titeln Fadern, sonen och världsalltet (2021). På de flesta sidorna i detta mastodontverk går han med minutiös noggrannhet och imponerande lingvistisk kompetens igenom varje runa, ord och mening samt föreslår alternativa läsarter, i många fall rimliga och övertygande, i andra fall problematiska, eftersom de till stor del bygger på nykonstruerade ordformer och krystat allegoriska tolkningar av textens poetiska formuleringar.

När Ralph till sist presenterar ett förslag till helhetstolkning visar sig denna vara helt annorlunda än de fyras gängs. Hos Ralph handlar Rökstenen inte om klimatkatastrofer, ej heller om germanska myter. Dess inskrift är istället besläktad med Rigveda och andra fornindiska visdomsskrifter som i sakrala ordalag skildrar människans förhållande till världsalltet. Svårt är dock att se hur denna häpnadsväckande slutsats följer av de läsarter Ralph dessförinnan presenterat. Alternativen är alltför många, och Ralph har inte lyckats finna någon genomgående strukturell princip som styr hans urval av läsarter i riktning mot Rigveda. Hans ”helhetstolkning” verkar bygga på något slags visionär upplevelse, inte på strikt bevisföring utifrån hans tidigare analyser.

Nu har det dock äntligen kommit en vändning i den alltmer upphetsade och snåriga Rökstensdebatten. Jackie Nordström disputerade i Lund, men hon är numera verksam som universitetslektor i nordiska språk vid universitetet i Frankfurt am Main. Där befinner sig sedan många år redaktionen för den stora tyska Eddakommentar, ett gigantiskt utgivningsarbete som under ledning av den numera avlidne professorn Klaus von See och hans medarbetare resulterat i åtta monumentala volymer med vetenskapliga kommentarer till Den poetiska Eddan. Nordström har därmed haft tillgång till ett omfattande arkiv med två framstående experter på fornnordisk och forngermansk poesi vid namn Beatrice La Farge och Katja Schultz, liksom till det internationella, engelskspråkiga Skaldediktsprojektet, som också har resulterat i ett stort antal tjocka volymer. Dessutom har Nordström använt sig av högupplösta 3D-skanningsbilder av stenens runor för att lösa vissa tolkningsproblem.

Med hjälp av detta omfattande material har hon nu publicerat en omfattande ny – eller kanske snarare nygammal – tolkning i senaste numret av Arkiv för nordisk filologi (”Rökstenen som visdomsdikt. En vidareutveckling av standardtolkningen”). På engelska har hon också presenterat sin tolkning på Youtube, intervjuad av en amerikansk vetenskapsjournalist.

Hon börjar med att slå fast tio enkla men rimliga tolkningsprinciper. De fem viktigaste lyder:

1. Undvik att föreslå nya ord som inte har stöd i andra källor. 2. Undvik att föreslå nya kenningar som inte har paralleller i andra texter (en kenning är en poetisk metafor av typen ”havets häst” istället för ”skepp”). 3. Välj ett vanligt uttryck framför ett ovanligt. 4. Jämför i första hand med andra run­inskrifter från 600- till 1000-talet. 5. Om det inte finns belägg i andra runinskrifter kan man i andra hand jämföra med den äldre skaldediktningen och den äldre Eddadiktningen.

De återstående principerna handlar om att undvika så kallade ”emendationer”, det vill säga antaganden om att runmästaren råkat skriva fel och egentligen menat något annat än vad som faktiskt står i texten. Kan man inte språkvetenskapligt förklara något bör man lämna det som oförklarat.

Därefter går Nordström igenom inskriften rad för rad. De nya ord och kenningar som införts av Ralph och andra forskare underkännes eftersom de saknar paralleller i jämförelsemateria­let. Däremot återupprättas Theoderik som central gestalt, eftersom den poetiska strof där han enligt standardtolkningen omtalas visar sig ha ett stort antal paralleller i Eddadikt, skaldedikt och även i annan forngermansk poesi. Teorier om klimatkris och betraktelser om världsalltet avvisas, eftersom de läsarter som åberopats för sådana tolkningar saknar stöd i form av paralleller i jämförelsematerialet.

I stort sett innebär hennes egen tolkning en återgång till standardtolkningen, men hon har förbättrat denna på en viktig punkt. Den på flera ställen i texten upprepade frasen sakumukmini, som inleder flera gåtor, hade Wessén (och jag efter honom) läst som sagum mugminni, ”låt oss säga ett folkminne”. Men Nordström visar övertygande att det måste läsas som sagum ungmænni, det vill säga ”låt oss säga den unge mannen”. Den som här skall tilltalas är den döde sonen Vämod. Med hänvisning till flera mytologiska visdomsdikter i Eddan menar hon att inskriften som helhet är en visdomstävlan som Vämod måste vinna för att inte komma till dödsgudinnan Hels dystra boning utan istället få tillträde till Valhall, där fallna hjältar samlas till en behaglig tillvaro i Odens närhet med dryckesvaror, fläsk och sköna valkyrior. Gåtorna handlar just om sådana fallna hjältars öden. Varins önskan är att hans son skall följa i dessa hjältars spår.

Liknande tankar har tidigare framförts av den amerikanske forskaren Joseph Harris men inte fått större framgång i Sverige. Med hjälp av den tyska Eddakommentarens textsamlingar lyckas dock Nordström väl förankra sin tolkning. Själv är jag visserligen inte helt övertygad, eftersom varken Valhall eller Oden omnämns på Rökstenen. Däremot har jag blivit övertygad om att det faktiskt handlar om en visdomstävlan där ”den unge mannen” (sannolikt Vämod) åläggs att identifiera bravader som utförts av döda hjältar. Eventuellt kan man tänka sig att den ”unge man” som gåtorna vänder sig till inte bara skall uppfattas som Vämod utan vilken som helst ung man som är närvarande vid gravölet och aspirerar på att bli en framstående krigare.

En fullständig lösning på alla Rökstenens problem erbjuder kanske inte Jackie Nordström, men hon tycks mig vara den första som lyckats ge en någorlunda trovärdig förklaring på vad inskriften i stort sett går ut på. Förklaringen är förenlig med att denna runsten, liksom så många andra, faktiskt är rest för att hedra en död släkting. Ekvationen har gått ihop utan att tolkaren behövt tillgripa suspekta hjälpmedel som nykonstruerade ord, kenningar och ”emendationer”.

I början av november presenterar Nordström sin tolkning på ett internationellt språkhistoriskt seminarium i Uppsala, där också flera andra Rökstensforskare lägger fram sina teorier. Det ska bli intressant att se hur hon klarar sig. Belönas hon med jubelrop eller anklagas hon för att vara en av tiden passerad anhängare av nationalistiska myter? Jag tror att hon klarar sig bra.