Förhistorien färgas av nutiden

Det var en gång en tid när vi viss­te varifrån vi härstammade. Allt började med Adam och Eva och platsen var Edens lustträdgård. Egentligen är det inte så många hundra år sedan tanken övergavs. Och fortfarande lär skapelseberättelsen utgöra rättesnöre för vissa kristna fundamentalister.

Idag vet vi emellertid mer än någonsin om mänsklighetens ursprung: maten de åt, religiösa ritualer, social organisation. Dna och nya arkeologiska fynd har vänt upp och ned på tidigare uppfattningar och avslöjat nya sanningar. En skalle i en ravin på en indonesisk ö, fotavtryck av hominider på en flodbädd i Mexiko. Människoliknande varelser lär ha existerat i ungefär fem miljoner år och de skilde sig ursprungligen från sina närmaste släktingar aporna genom sin upprätta gång. Händerna blev fria, vilket gjorde det möjligt att använda redskap, vilket i sin tur stimulerade uppfinningsförmåga och hjärnverksamhet.

Tanken att människan hade en historia, långt tidigare än det fanns skriftliga källor, uppstod egentligen först med upplysningen kring 1750. Tidens omvälvande tänkande gav näring åt idéer och fantasier om en värld före civilisationen. Frågan om människans ursprung fascinerade, och nya arkeologiska fynd sporrade spekulationerna. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Hur uppstod vi?

Under de senaste snart 300 åren har forskare försökt besvara frågorna, som fortfarande kittlar och upplevs som angelägna. Men historieprofessorn Stefanos Geroulanos ser i sin nya bok The Invention of Prehistory. Empire, Violence,­ and Our Obsession with Human Origins inte förhistorien som särskilt intressant i sig. Istället är utgångspunkten att berättelserna om människans ursprung egentligen aldrig har handlat om det förflutna utan om samtiden de skrevs i. Filosofer och vetenskapsmän som har försökt klarlägga ett fjärran förflutet har främst varit intresserade av att förstå sin egen tids civilisation. Än idag formas bilden av ett fjärran förflutet i samklang med det nutida och fungerar som projektionsyta för vår tid. Geroulanos vill komma underfund med hur och varför vi har tänkt och fortfarande tänker om förhistorisk tid.

Under upplysningen och fram till mitten av 1800-talet betraktades samtida ursprungsbefolkningar runt om i världen som levande representanter för de första människorna på jorden. Primitiva, vidskepliga och barbariska. Det var en tid när västvärlden definierade moderniteten och förhistorien betraktades som synonym med de efterblivna, religiöst outvecklade icke-europeiska kontinenterna. En sådan historieskrivning utmejslade självbilder av den egna nationen som symbol för civilisation och framsteg.

Andra hälften av 1800-talet var i flera avseende en omtumlande epok. Italien enades, britterna segrade i Krimkriget mot ryssarna liksom i konflikter i Kina och Indien och Preussen vann tre krig. Industrialiseringen accelererade, kapitalismen stärktes och proletariseringen av stora delar av arbetarklassen ökade. Amerikanerna utkämpade ett inbördeskrig och fortsatte kriget mot ursprungsbefolkningen. Geroulanos ser en tid där frågan om civilisationens utveckling blev central och flera försökte förklara varför vissa samhällen hade utvecklats mer än andra. Nu föddes ämnet ”Prehistory”, ”Vor­geschichte” eller ”Préhistorie” och discipliner som geologi, biologi, antropologi och lingvistik involverades. Teckningar av apmänniskor och grottmänni­skor med grova anletsdrag skapade stereotypa föreställningar som överlevde i mer än hundra år. Hade mänskligheten ett och samma ursprung blev en fråga i tiden.

Även jämförelser mellan samtida ursprungsbefolkningar och förhi­sto­riens människor levde kvar och ifrågasattes egentligen först på 1930-talet. Den amerikanska antropologen Ruth Benedict menade att alla människor hade en lika lång förhistoria och tvivlade på att nutida ursprungsbefolkningar var primitiva. Några stammar hade möjligen hållit fast vid gamla vanor, men det var enligt henne mer en gissning.

Benedicts ambition att göra världen ”safe for human differences” blev än mer aktuell efter Tredje rikets fall. Nationalsocialismen hade krossat civilisationens historia och hyllat tänkandet om rasistiska hierarkier, vilket bidrog till att frågan om människans ursprung hamnade högt på dagordningen. Social­antropologer försökte etablera en ny tankevärld: mänskligheten uppstod som en ras, inte olika. Andra världskrigets brutalitet innebar också en förändring i synen på förhistorisk tid. Om Europa var kapabel till så ett så barbariskt krig kunde det knappast göra anspråk på att representera civilisationen.

Under efterkrigstiden hävdade några att förhistoriens människor alltid låg i krig, levde ett liv genomsyrat av våldstänkande. Väpnade konflikter utvecklades med mänskligheten men kunde tack vare den moderna västvärldens humanism övervinnas. Civilisationen tämjde våldet och utstakade en väg mot bättre och fredligare tider. I blickfånget likställdes de primitivas krigsbenägenhet i förhistorisk tid med samtida antikoloniala gruppers kamp bland annat i Algeriet, Östra Afrika, Vietnam och Afghanistan.

Andra argumenterade omvänt och menade att krig var en modern företeelse, fundamentalt annorlunda än det tillfälliga våldet i förhistoriska samhällen. Väpnade konflikter sågs som en konsekvens av alltmer hierarkiska samhällen som följde i civilisationens spår. Striderna i förhistorisk tid uppfattades inte heller lika förödande som de moderna. Och även om samtida ursprungsbefolkningar i kolonier var krigiska, kunde deras våld inte jämföras med stormakternas. Bland annat konstaterades att den amerikans­ka ursprungsbefolkningen från början levde fridfullt i samklang med naturen, men att lugnet förstördes av den amerikanska statens expansion västerut. Sammantaget var argumentationen enligt Geroulanos en produkt av en tid med icke-våldsaktiviteter, studentrevolter, besvikelser över Sovjetunionens utveckling och motstånd mot Vietnamkriget.

Frågan om kvinnans roll i förhistorisk tid aktualiserades också under 1970-talet. Studier av perioden hade länge handlat om mannen. Jägaren var alltid en han. Men när jämlikhet mellan könen hamnade högt på den politiska agendan började kvinnliga antropologer och arkeologer ställa nya frågor: Hur långt tillbaka i tiden sträckte sig patriarka­tet? Vad gjorde kvinnorna och barnen när männen jagade? Uppgiften blev att nedmontera föreställningar om mannen på jakt och kvinnan som samlare, stereotyper som ansågs förmedla traditionella könsroller istället för mångtydigheter i förhistoriens sociala strukturer.

I dagens debatt likställs flyktingar och immigranter många gånger vid horder som översvämmar rika länder. I Europa talar extremhögern om asiatiska horder som likt vattenmassor flödar in i deras länder. Metaforen behöver förstås inte vara inspirerad av förhistorisk tid utan kan självklart betraktas som en enkel form av rasism. Men Geroulanos pekar på att precis som primitiva nomader så stör flyktingar moderniteten, inkräktar både som en annorlunda ras och som vildar från en förfluten tid. Hotbilden är att barbariet återvänder.

Neandertalare har också genomgått metamorfoser. Under 1800-talets senare del fungerade de som en metafor för befolkningen i kolonierna, och därmed som vittnesbörd om de vitas framgång i kampen för överlevnad. Bara för 30–40 år sedan betraktades neander­talare fortfarande som skrämmande varelser, vilda bestar som endast stod ett steg över gorillor i utvecklingen.

Idag är bilden ganska annorlunda. Neandertalare framställs som tankfulla, ibland rödhåriga och ibland även blonda, blåögda och ljushyade, klädda i skinn och med redskap i handen. Samtidigt har den glanslösa blicken försvunnit. Förvandlingen reser enligt Geroulanos frågor om vad det är i vår tid som har skapat en mer positiv bild. Har neandertalarna blivit smarta eftersom de inte längre framställs som mörkhyade? Eller beror det på att de blivit blonda och vita därför att de nu uppfattas som intelligenta? Eller är orsaken insikten om att Homo sapiens även har gener från neandertalare?

I boken Sapiens betraktar historikern Yuval Noah Harari kreativitet som en unik mänsklig egenskap, ser den hos forntida hominider som lekte på savannen, byggde verktyg, var skapande och idérika i allmänhet. Och vem uppskattar inte en teori som definierar mänskligt med kreativitet?

Fortfarande råder oenighet om huruvida forntida människor var fredliga och samhällena patriarkaliska. Men oberoende av hur förhistoriens människor framställs handlar dagens bilder om ett samspel mellan historien­ och nuet. Visserligen är all historieskrivning mer eller mindre en produkt av tiden den skrivs i. Vid studier av det nära förflutna finns också en tydlig medvetenhet om risker för det nutidas intervention i berättelserna. Men studier av förhistorien tycks inte upplevas som lika problematiska. Allt är så fjärran och så mycket annorlunda. Bilden av ett avlägset förflutet kan alltid kompletteras med spekulationer. Förhistorisk tid är som ett okänt landskap, där man navigerar med hjälp av arkeologiska fynd som ger stort tolkningsutrymme. Det finns inga skriftliga källor som kan nyansera resonemangen, endast indiciekedjor som ger spelytor för samtida föreställningar.

Historien om vårt ursprung tenderar ofta att bli den moderna kunskapens självklara triumf över vidskepelse och sanningens segertåg över myter. Behovet av storslagna berättelser som börjar med de första männi­skorna tycks omättlig. De må vara vilseledande eller bedrägliga. Men Geroulanos anser att om det ska finnas någon framtid för mänskligheten måste vi se till att förhistorien, om än så förtrollande, inte idealiseras. Det är alltså dags att acceptera att vi har föga gemensamt med våra paleolitiska förfäder.

Förhistorien är en populär genre. The Invention of Prehistory ger också insikt i själva epoken. Men dess behållning är framförallt Geroulanos övertygande resonemang om hur tidsbunden denna kunskap är sett över tidsaxeln. Sida upp och sida ned av distinkta och välvalda exempel visar hur intrasslade dåtid och samtid är i varandra. Svårigheterna med att frikoppla den egna tidens tolkningsramar från det förflutna ger samtidigt en fascinerande inblick i hi­storiska tankeoperationer. Boken manar därför även mer generellt till eftertanke kring nuets inflytande på hi­storieskrivningen och inte minst till reflektioner kring våra egna bilder av det förgångna. Budskapet är dessutom­ entydigt. Det krävs varsamhet och uppmärksamhet i umgänget med det förflutna.