Almqvist, Bellman och Hamilton bjuder på kärlek, komplotter och troll

Ett problem med att införa en nationell litteraturkanon är att en sådan redan finns, fast inte officiellt sanktionerad, ej heller evigt giltig utan lyckligtvis i ständig förändring. Den består av levande svenska klassiker som många faktiskt ännu läser hemma eller i skolan, sjunger, lånar på bibliotek, hör på radio, studerar, ser på teatern, biografen eller på tv. Verk som Bellmans Fredmans epistlar, Carl Johan Love Almqvists Det går an, Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar, August Strindbergs Fröken Julie, Vilhelm Mobergs Utvandrarna, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och en hel del annat.

Att kronstämpla sådana verk genom att föra upp dem på en av myndigheter fastställd kanonlista tror jag inte gör dem mer populära, särskilt inte om de i uppfostrande syfte påtvingas ovilliga ungdomar som skyggar vid åsynen av en bok. Älskade och levande klassiker klarar sig bra ändå. De behöver knappast heller mina rekommendationer för att nå ut till sin rätta publik, det vill säga till folk som faktiskt läser och älskar böcker.

Däremot står jag gärna sådana läsare till tjänst med en alternativ kanonlista, det vill säga en lista på litterära mästerverk som blivit bortglömda men förtjänar att upptäckas på nytt, inte för att de är uppfostrande men därför att de är upplivande, konstnärligt berikande och en fröjd att läsa.

Jag vill då börja med ett verk av Carl Johan Love Almqvist, en av våra största diktare, men jag väljer inte det enda av hans verk som ännu faktiskt läses och rekommenderas av många lärare, nämligen Det går an, en i och för sig förträfflig kortroman som på sin tid väckte skandal genom att visa att det går an för en man och en kvinna att leva ihop utan att vara gifta. Numera hyllas den boken av alla och envar, och särskilt av feminister, eftersom den skildrar ett jämställt samboförhållande utan äktenskap som möjligt och rentav förebildligt. Därmed ingår verket redan i vår kanon, så jag väljer istället ett mer bortglömt Almqvistverk som är mindre uppbyggligt men konstnärligt vassare: Drottningens juvelsmycke från 1831.

Till skillnad från präktiga Det går an är detta en romantisk och mysteriös roman som Almqvist i Lord Byrons förföriska efterföljd kallade ”romaunt”. Den utspelar sig vid tiden för mordet på Gustav III 1792 och kan beskrivas som ett hemlighetsfullt maskeradspel med dolda identiteter. Till stor del består den av kärleksintriger och politiska konspirationer som på ett eller annat sätt är förbundna med den maskeradbal där kungen miste livet. I händelsernas centrum befinner sig en fascinerande ung kvinna vid namn Tintomara som är ”queer” och androgyn såtillvida att hon väcker åtrå hos både män och kvinnor men själv förblir ett oskuldsfullt animal coeleste eller ”himmelskt djur”. Där hon drar fram uppväcker hon olycklig kärlek, svartsjuka, rivalitet mellan vänner. Utan att mena det lockar hon också kungen till maskeraden där han mördas, men själv blir hon till slut efter många förvecklingar arkebuserad. En förtrollande mystifik bok, lätt demonisk och oavlåtligt spännande med många poetiska inslag, där­ibland Tintomaras sång ”Mig finner ingen, ingen jag finner./ Alm, hägg och hassel blomstra för vind” och hennes mors gåtfulla, ofta citerade sentens: ”Två ting äro vita – oskuld och arsenik.” Läs och rys av fasa och vällust!

Av Carl Michael Bellman väljer jag inte Fredmans epistlar, som tack vare trubadurer, sånglärare och körledare redan ingår i vår kanon. I stället väljer jag hans mest ambitiösa diktverk, sångspelet Bacchi Tempel, som han själv gav ut i bokform 1784 med musikaliska noter och vackra illustrationer av bröderna Elias och Johan Fredrik Martin. Detta sångspel har såvitt jag vet aldrig blivit uppfört på en scen och nästan aldrig läst under de senaste 200 åren, trots att några av dess sångnummer blivit vittberömda, häribland körerna ”Vem är som ej vår broder minns?” och ”Bort allt vad oro gör”.

Handlingen är enkel: gamle Movitz är död och en minnesfest till hans ära arrangeras på en tropisk ö i vinguden Bacchus tempel av sörjande bröder i Bacchi ordenssällskap, häribland korpral Mollberg och ordenstalaren Janke Jensen. Bland de sörjande befinner sig även Ulla Winblad, kärleksgudinnan Fröjas präs­tinna och Movitz tidigare älskarinna, som nu väntar hans barn. När festen genomförts efter högtidstal, sånger och och diverse uppträden föder Ulla en ny liten Movitz och sorgehögtiden övergår i jubel och glädjefest.

Det som gör detta sångspel till ett enastående diktverk är framförallt sångerna, häribland den musikaliskt undersköna trion ”Böljan sig mindre rör” med sina gåtfulla rader om ”fjäriln i guld och grönt” som ”glimmar på blomman skönt”, varvid ”masken snart krääääälar ur sitt grus”. Förunderligt vackra är också de poetiska monologer och dialoger där den omgivande naturen och de sörjandes minnen av forna nöjen utmålas på flödande alexandrinsk vers. Längden på dessa alexandrinavsnitt är sannolikt huvudskälet till att sångspelet hittills aldrig uppförts, men något förkortade, dramatiskt framförda och omväxlande med musik och dans borde de ha alla chanser att göra succé på scenen och i tv. En höjdpunkt är Ulla Winblads minnen av sina kärleksmöten i en skogsdunge med den döde älskaren:

Det fostret som jag bär, till liv och ljus så nära,
blev under denna ek en pant av Movitz ära,
inlindad i min famn mot denna rad av trän,,
emot varenda stam vi böjde våra knän [—]
Vad vällust, ömma vän, i nattens svala sköte,
på basviol’n en drill var tecknet till vårt möte,
och stundom blott ett rop från någon okänd stråt,
då allt vad vällust känt förentes i vår gråt.
Men blott att jag ett nej utur hans ögon läste,
en kallsvett i min barm och kring hans panna jäste,
jag kom…jag sprang…jag flög…så snällt som en zephir
med fräckt utslaget hår och stubb av silverskir.

Visst låter väl detta upplivande nog för att vara med i vår svenska litteraturkanon? Att göra Bacchi Tempel till av H.M. Konungen och regeringen kronstämplad skolbok vill jag dock inte rekommendera, där­emot att verket snarast sätts upp på Drottningholms slottsteater och därefter visas på tv.

Mitt tredje val för min alternativa kanon bör vara en klassisk barnbok, och då måste jag tyvärr gå förbi Astrid Lindgren, Tove Jansson och Elsa Beskow, eftersom i stort sett alla deras verk redan ingår i vår nutida kanon och älskas av de flesta barn. Detsamma gäller Ivar Arosenius Kattresan, som många kan recitera utantill. Här tillåter jag mig att istället välja ett genialt mästerverk som är en ofta citerad klassiker i min egen släkt, men tämligen bortglömd för övrigt. Jag syftar på För barn och barnbarn (1925), senare utgiven med titeln Hej hopperi hoppa, en bilderbok med nonsensvers och lustiga trollbilder. Den är skriven och illu­strerad av min mammas morfar Hugo Hamilton, (1849–1928), högerpolitiker och talman i första kammaren. Vid sidan av sin politiska gärning var han en bohemnatur som inte hade något emot att hans barn och barnbarn var lika antiauktoritära som trollen. Hans mest berömda och citerade trollvers, illustrerad med ett elakt litet troll som rider på en stor loppa, lyder så här:

Hej hopperi hoppa! /jag rider själv på min loppa, /Jag rider att bita / båd svarta och vita, / jag rider att plåga /båd höga och låga, /Båd gosse och flicka /jag ämnar att sticka,/ ja, självaste kungen / skall kanske bli tvungen / att klia sin nådiga kropp / det finns ingen gräns för mitt hopp. / Hej hopperi hoppa! / Jag rider själv på min loppa.

Att Hugo Hamiltons barn och barnbarn, häribland Olof Lagercrantz, med tiden blev tämligen uppstudsiga mot kung och fosterland är kanske inte att undra på. Men där fanns också mer romantiska och gåtfulla trollverser som den här, illustrerad med några nakna småtroll som sitter vid stranden och blickar ut över havet där solen håller på att gå ned: 

När havet sig lägger i loj, loj, loj / och solen i simmerisi, / då bliva små trollen så voj, voj, voj, /och fåglarna vimmerivi. / O, fjärrelimé, korrimistig! /– Begriper du det är du listig!

Av sådana verser lärde sig Hugo Hamiltons ättlingar att poesi inte behövde vara begriplig eller uppfostrande för att fungera som ledstjärnor genom livet. Sådana dikter blir då en del av ens egen personliga och alternativa kanon. Kronstämplad av kung och regering lär den inte bli. Men oumbärlig.