Antielitismens höga pris

Det fanns en tid då ”det lilla ordet lagom” gärna serverades som förklaring till Sveriges blomstring. Det var inte bara vårt språk som i denna svåröversättliga term besatt en unik resurs. Själva lagomheten var vår livsluft, ett tempererat rum där exportnoteringar och välfärdsindex sköt i höjden som bönstjälkar. Sverige var en oas av måttlighet i en värld av irrationella, skjutande och vilt gestikulerande utlänningar.

Idag ter sig detta lika antikverat som någon av Jules Vernes framtidsvisioner. Men det var inte alldeles osant. Svenskarna gjorde ett antal kloka val under 1900-talet. Visst överdrevs vår förträfflighet av välfärdens apostlar. Andra européer demokratiserade sjukvård och utbildningssystem efter liknande recept och mycket av det vi inbillade oss var unikt fanns på andra håll, minus de ideologiska fanfarerna. Idag hör man sällan den trivsamt belåtna lagom-förklaringen. Efter det öppna, rimliga och framtidsglada 1900-talet är Sverige tillbaka i 1800-talet, ett alltmer statiskt privilegiesamhälle där intolerans och förbenad konformism präglar huvudstadens åsiktsliv.

Lagomheten är inte det nya rikets ledstjärna. Nyckeln till Sverige heter återigen rättrogenhet. Positionerna har skiftat, men den hunsade och strykrädda uppslutningen kring de rådande budorden är prima 1800-tal. Några exempel på galenskaper som går igen – ställda på sitt huvud: Experimenterande bildkonst ansågs samhällsfarlig i det gamla Sverige. Dess utövare trakasserades. Idag spottar och fräser konstpåvarna med samma frenesi över den föreställande konsten! 

Ett profant ord om Jesus renderade syndaren åtal och bannlysning. Idag går biskopar och präster gladeligen med på att kalla Jesus för bög eller revolutionär för att behaga konvenansen. För ett praktexempel, se tidningen Metro, 3/1 -10, under rubriken ”Teolog: Jesus var bög!”. Den förvirrade artikeln innehåller inga bevis alls – det fi nns ju inga – men ett par skräckslagna teologer, inklusive ärkebiskopen, försöker vara till lags: ”Jo, det kan mycket väl ha varit så!” 

Sexualskräcken och pryderiet i det gamla Sverige närmade sig det sjukliga. Nakenbilder och kärleksdikter ledde till åtal och utstötning. Skolor och militärförläggningar spred skräckpropaganda mot sinnlig kärlek. Och så lappkastet, på en generation, till våra dagars lika feberaktiga sexfi xering. Hur den kommer att forma familjeliv och emotionell outlook för morgondagens tonåringar är kanske för tidigt att säga, men nog rör det sig om en rubbning. 

Den svenska fördomsfullheten och avogheten visavi främmande personer och kulturer var grundmurad. Dagens paniska skräck för att alls resonera kring invandringens utmaningar är naturligtvis inte den gamla rasismens sunda motsats, utan dess komplexfyllda maskering. 

Oscar Levertins berömda dikt ”Folket i Nifelhem” handlade om svenskarnas blyghet, om ett uppdämt kontakt- och ömhetsbehov som sällan fi ck utlopp. Behovet av närhet hölls i schack av ängslan för att göra bort sig och dra skvaller på sig. Idag får man freda sig mot alla kletiga bekännelser och fabricerade bikter från krönikörer, medie- och showbiz-fi gurer. Politiker som ryggar för att duka fram hjärta och njurar till allmänt beskådande får hjälp av coacher att övervinna skruplerna och ”visa sårbarhet”. Från ordknapp stolthet till döds till ett off entligt liv renons på all värdighet – i ett enda kliv.

Samma kusliga kast mellan extremer präglar vår syn på eliter; på prestige-, rang- och maktrelationer mellan samhällsgrupper. Den gamla svenska titelsjukan fi ck främlingar att slita sitt hår. Myriader petiga distinktioner upprätthölls också i talspråk mellan förste, andre och tredje tillförordnade, biträdande, ställföreträdande, extra ordinarie och vice kanslister, amanuenser och underlydande i byråer, verk, kontor, skolor, skrån och privata företag. I varje skifte skulle rangrullan fram, så att det blev klart vem som kunde göra anspråk på den andres underdånighetet och lyfta hatten i rätt vinkel. Men den sunda reaktionen slog – återigen – över i en absurd saltomortal. Från det rimliga upproret mot titelfjäsk och bördsmarkeringar i samhällslivet halkade vi i ett dokrinärt förnekande av faktiska olikheter. Efterhand blev det kontroversiellt – på sina håll förbjudet – att alls resonera kring olikheter i begåvning, duktighet, böjelser och kön.

I vår gymnasielärobok – kring 1970 – fanns en artikel om meritokrati. Detta möjliga framtidstillstånd skisserades med stor oro, för att inte säga bävan. Efter att de orättfärdiga klassprivilegierna jämnats ut krusade redan nya ojämnheter den släta ytan. De duktiga, befriade från klassamhällets skrankor, skulle rent av kunna ta makten! Den science fi ction-artade oron för detta nya elitvälde fi ck genomslag i en rad reformer som i sinom tid skulle lemlästa våra utbildningssystem och – med en H C Andersensk sensmoral – öka klasskillnaderna.

I ett samhälle som ristat anti-elitismen på sitt banér är alla a priori lika snälla eller lika duktiga. Eventuella olikheter i beteende och prestanda skrivs på omgivningens konto. För den som lever under sådana stjärnor är det lika missriktat att premiera duktighet som att bestraff a våld och lättja. Pedagogiska fi askon måste kostymeras om till sociala missförhållanden. Ånger, samvete och personligt ansvar, dessa urmodiga hävstänger som fått så många ostadiga människoliv på rätt köl, sätts ur spel. Det var när de mekanismerna bannlystes som skolan miste sin roll, unik i världen under 1950- och 60-talen, som fordon för social rörlighet.

”Eliter” är en besvärlig term. Numera, och inte bara i Sverige, rymmer den ofta bimeningar av fientlighet och ironi. De som säger ”eliter” talar sällan om de duktiga, kloka, framstående och kreativa, utan om orättmätig makt. I sociologin refererar ”eliter” numera nästan bara till infl ytande, inte till kompetens. En elit är en faktor i en maktkonstellation, blott och bart.

Det stockholmska kultur- och åsiktsetablissemang som bringat eliterna i vanrykte är själv en elit i denna sociologiska mening. Dess gemensamma nämnare är inte vissa kunskaper eller färdigheter, utan en handfull åsikter, bland vilka det refl exmässiga agget mot eliter intar en central position. Ute i landet och utanför medievärlden förhåller man sig mycket vanvördigt till detta synsätt. Svenskar i gemen bejakar mästersnickare, benådade lärare och skickliga läkare. De vill förstås inte – lika litet som de anti-elitistiska huvudstadsdebattörerna – att deras barn skall bli medelmåttor på sina yrkesområden.

Visst fluktuerar attityderna. I Skåne och Småland kan man notera en mer nordamerikansk inställning till den ekonomiska framgången och dess frukter: Njut dem med nöje! I Dalarna finns en påtaglig skepsis till akademiska titlar, medan Uppsala värderar sådana lagrar högt. Men överlag fi nns ingen folklig aversion mot duktighet. Om vi haft folkomröstningar om de nedrivande, anti-elitistiska skolreformerna skulle Sverige fortfarande varit ett framtidsland.

Det glödhett kontroversiella elementet i fråga om eliter är tävlan. Att tävla är mänskligt, i synnerhet tävlan med sig själv. Hos oss har tävlan kommit att uppfattas som ett brott mot det gemensamhetspatos som genomsyrar vår politiska jargong. Det är väl från början ett rent tankefel, kanske ett analogislut från idrotten. Min sporre är ju inte att kunna tyska bättre än tyskarna, utan bättre än jag kunde förut. Sådan nyttig strävan har sällan med rivalitet att göra. De som verkligen ligger i för att bli bättre på att snickra, skriva eller forska drivs inte av utsikten att överglänsa. Impulsen är att spänna den egna bågen, att se vad man går för. När anti-elitismen rör ihop ävlan efter kvalitet med ävlan efter makt missar den det väsentliga.

I sin nyårsreflexion i New York Times satt min favoritkrönikör Garrison Keillor på ett strandkafé i Florida, mätt på lojt badliv: ”Människan är bäst till mods i sin heroiska strävan mot ett mål – om det nu är sanning, kärlek, litterär storhet, en oslagbar hand i poker, en tennispokal eller den perfekta salladen. För mycket avkoppling blir avtrubbning. Eftersom vi är jägare. Så snart vi i fällt hjorten, rostat den och proppat oss fulla blir vi genast dästare och dummare.”

Detta från en person med solid hemvist inom the liberal left, USA:s vänster! Lovsången till människan som stövare, bäst när hon hålls alert och hungrig, vore otänkbar på en svensk ledarsida.

Att förneka duktigheten och dess betydelse för samhällets utvecklingsmöjligheter är särskilt fatalt för ett land som byggts på duktighet. Duktighet är inte IQ. Det är en annan sak, som svenskar varit bra på; att skjuta upp belöningen och jobba på för ett mål som inte är givet: att plugga vidare, att investera vinsten i företaget, att sätta in pengarna på banken. Det berömda marshmallow-experimentet visade hur fundamental denna form av tålamod är. Små barn lämnades ensamma med en godsak och blev tillsagda: ”Du får äta upp den. Men om du väntar med att äta upp den tills jag kommer tillbaka skall du få två istället för en.” Korrelationen mellan barnens resultat och deras resultat på högskoleprov femton år senare var starkare än sambandet mellan deras IQ och högskoleprovet!

Den mest avancerade form av marshmallow-stoicism jag känner till är de svenska proletärförfattarnas lärotid. Det fi nns i Eyvind Johnsons, Ivar Lo-Johanssons och Harry Martinsons tidiga alster knappt något som varslar om litterär storhet. Men de går hellre hungriga än överger sina drömmar. De önskar klassamhället all världens väg, men inte ens i sina mörkaste stunder förfaller de till antielitism i vår form. De har givit sig tusan på att de skall ha med sig ombord de grekiska gudarna, de franska verben och hela litteraturhistorien – allt det vi vräkt i sjön för att segla lättare. Talibanerna sprängde inte Buddhastatyerna i Bamyan därför att buddhismen utmanade deras religiösa monopol. De gjorde det för att utplåna innehållsförteckningen över rikare kulturer. Sveriges myndigheter utförde ännu svårare illdåd, av samma skäl, under reformationen. Kalkmålningar tjärades eller kalkades över och ciselerade reliefer hackades bort med slägga.

Det fanns ingen tvingande religiös logik i detta. Holland reformerade sin tro utan bärsärkagång. Vi gjorde det igen för ett par decennier sedan, då delar av Stockholm och många provinskärnor förfulades av en klick ideologer. Ursäkten för illdåden var, som alltid, anti-elitistisk. Förövarna nöjde sig inte med att riva ned, de ville också asfaltera framtiden och hindra variationerna att spira i nästa släktled. Det som inte gick med betongdekret fi ck göras med läroplaner. Det är denna påvra framtid som är vår lott idag.