Islamismens glömda historia

NAZI PROPAGANDA FOR THE ARAB WORLD
JEFFREY HERF
Yale University Press 2009

HALVMÅNE OG HAGEKORS
DET TREDJE RIGE,
ARABERNE OG PALÆSTINA
KLAUS-MICHAEL MALLMANN
MARTIN CÜPPERS
Informations Forlag 2008

Sedan terrordåden i New York den elfte september 2001 har de västliga samhällena varit intensivt upptagna av frågor som rör islam och islamismen. Egentligen framträdde islamismen redan åren efter andra världskriget, men den fick sitt internationella genombrott med revolutionen i Iran 1979. Denna omvälvning tog inte bara västliga politiker, utan än mer den etablerade samhällsvetenskapen i väst, fullständigt på sängen. I årtionden hade ledande samhällsforskare och i synnerhet vänsterradikala intellektuella fastslagit att religionen var överspelad som politisk kraft. Dessutom hade de hävdat att sekulariseringen var en integrerad del av det moderna samhället.

Dessa tankar låg – och ligger – helt i linje med en utbredd vanföreställning i västvärlden, nämligen att religiösa idéer inte har någon självständig status, utan alltid är uttryck för något annat, något bakomliggande, som exempelvis ojämlikhet, förtryck eller diskriminering. Jag menar naturligtvis inte att fattigdom och ofrihet inte kan vara anledning till politiskt handlande. Människan är dock inte en pavlovsk hund som mekaniskt reagerar på vissa omständigheter.

Det är alltid hennes tolkning eller kognitiva förståelse av en händelse eller en utveckling som ligger till grund för hennes handlande.

När sekulära ideologier som kommunism, nationalism och nazism under 1900-talet blev till mäktiga rörelser var det just i kraft av de analyser de gjorde av människans livsvillkor, de moraliska värden de appellerade till och de förändringar de ställde i utsikt. Inget annat än fördomar utesluter att religiösa läror kan fungera som drivkraft till politiskt agerande. Avgörande också här är givetvis hur de förklarar verkligheten, vilka dominerande föreställningar de anknyter till och vad de utlovar för framtiden. Det utmärkande för sekulära ideologier är att sociala kategorier som individen, klassen, folket eller nationen står i fokus för analysen. Den samhälleliga verkligheten beskrivs och bedöms med utgångspunkt från i vilken utsträckning den står i överensstämmelse med de värden eller intressen som tillskrivs dessa olika kategorier.

Annorlunda förhåller det sig med islamismen, som söker förstå den materiella verkligheten i teologiska termer. Den franske islamforskaren Gilles Kepel har i boken The Roots of Radical Islam (1984/2005) analyserat den islamska väckelsens bakgrund och urkunder. Som Kepel framhäver är islamismen inte identisk med islam som religion, men den kan heller inte skiljas från den, istället utgör den en radikal och militant tolkning av islam. Dessutom understryker han att det inte fi nns en utan flera olika och inbördes konkurrerande islamismer. De har dock alla vissa gemensamma drag, som enligt Kepel bäst har uttryckts av den egyptiske tänkaren och författaren Sayyid Qutb.

Qutb som tillhörde det Muslimska brödraskapet publicerade 1964, två år innan han avrättades av Nasser, sitt mest kända verk, Signposts. I detta, som Kepel kallar islamismens Vad bör göras, inleder Qutb med att konstatera att den muslimska världen i allmänhet och västvärlden i synnerhet befinner sig i ett tillstånd av djupt förfall. Under intryck av såväl liberalism som socialistisk materialism har den moderna människan förkastat Guds styre och ersatt det med sekulära ideologier som hävdar individens frihet och folkets rätt att stifta egna lagar. Hon har ersatt Guds suveränitet med folkets suveränitet, den gudomliga rätten med mänsklig rätt och hon dyrkar inte längre Gud utan sig själv, sin kropp och sin sexualitet. Bara en pånyttfödelse av islam och en autentisk läsning av Koranen kan lösa de problem som mänskligheten idag står inför.

Qutb utpekade judarna som islams värsta fi ender, därefter de kristna – korsfararna – kommunismen och sekulariseringen. Han uppfattade att islam var underminerat inifrån av korrupta härskare och hotat utifrån av västlig kolonialism. Dessa hot kunde bara mötas genom kamp under ledning av ett avantgarde av religiösa ledare som rätt förstod Guds budskap sådant detta är formulerat i Koranen. Särskilt underströk Qutb, precis som Marx en gång, att det inte räckte att passivt ta till sig den rätta islamska läran, de troende måste också förändra världen genom aktivt handlande – jihad.

Islamismen i Sayyid Qutbs utgåva kan, enligt min mening, inte avvisas som enbart irrationell och anakronistisk. Qutb har helt rätt i att de liberala samhällena har ersatt Gud med människan som alltings måttstock och att den kyrkliga rätten helt och hållet har trängts undan av en sekulär och positiv rätt grundad på mänsklig vilja.

Skulle en motsvarande utveckling äga rum i de muslimska länderna vore detta otvivelaktigt, precis som Qutb menar, slutet för islams dominans. Som Kepel visar är inte heller en sekularisering i vilken islam hänvisas till privatsfären, medan sekulära principer ligger till grund för det offentliga livet, överhuvud acceptabel för islamismen. I den islamska läran finns nämligen inte, i varje fall inte idealtypiskt sett, någon åtskillnad mellan religion och politik.

Här anses Guds suveränitet råda inte bara i relationen mellan människan och Gud, utan i lika hög grad i förhållandet mellan människan och staten. Därför är ett liberalt samhällsliv som bygger på individernas lika rätt och fria vilja, som exempelvis kvinnans frigörelse gör, och som reducerar religionen till en privat fråga, inte ett mindre hot mot islams överhöghet än idén om folkstyre. Det är knappast heller riktigt att betrakta islamismen som uteslutande antimodern och bakåtsträvande. Tvärtom drömmer den om en ny storhetstid för den islamska civilisationen och inser att detta kräver avancerad teknologi och ekonomi, men hävdar att förutsättningen är en äkta och sann islamsk tro- och livsform, en religiös reformation. Den accepterar kort sagt den moderna tekniken men vill förena det med ett reaktionärt samhällsliv.

Det är rimligt att betrakta islamismens framgångar de senaste tre årtiondena i ljuset av de stora ideologiernas kris. Liberalismen i arabvärlden komprometterades tidigt av kolonialismen, den panarabiska nationalismen åstadkom aldrig något varaktigt resultat och socialismen har överallt varit ett fi asko. Revolutionen i Iran 1979 gav däremot den islamska radikalismen nytt hopp. Även om islamismen ser västvärlden som roten till de problem som präglar de muslimska länderna är den ändå i första hand riktad mot de inhemska regimerna.

Det är de sittande härskarna som anses bära ansvaret för tillbakagången – inte därför att deras styre är odemokratiskt utan därför att det inte vilar på Koranens principer och den gudomliga rätten. Om islamismen således på fl era punkter kan anses stå för idéer som är begripliga och delvis adekvata är den i ett avseende både oresonlig och obegriplig, nämligen i sitt passionerade hat mot judar, judendomen och Israel.

Två böcker belyser den islamistiska antisemitismen och dess rötter ur en utomordentligt intressant synvinkel. I Halvmåne og Hagekors. Det Tredje Rige, araberne og Palæstina (tyska 2007/danska 2008) har de två historikerna vid universitetet i Stuttgart Klaus-Michael Mallmann och Martin Cüppers, på grundval av ett omfattande arkivmaterial, undersökt samarbetet mellan Nazityskland och militanta islamska företrädare under främst andra världskriget. De sammanfallande ståndpunkterna mellan nazism och arabisk nationalism – hatet mot brittisk imperialism, judar och liberal demokrati – fick tidigt nazisterna att inkludera Mellanöstern i sina strategiska kalkyler och ledde till både vapenleveranser och fi nansiellt stöd till antibrittiska och antijudiska rörelser redan under slutet av 1930- talet.

Den centrala förbindelselänken mellan Nazityskland och den arabiska nationalismen blev den högste religiöse ledaren i Palestina och Stormuftin av Jerusalem Amin el-Husseini, som kom från en av de mest inflytelserika palestinska släkterna och tidigt hade ställt sig i spetsen för kampen mot den judiska befolkningen i landet. El-Husseini som 1937 hade förvisats från Palestina av britterna kom i november 1941 till Berlin med ett betydande följe. Här mottogs han av Hitler och blev under resten av kriget den nazistiska regeringens gäst.

Genom nära kontakter med ledande nazister som Himmler, Ribbentrop och Eichmann kom han aktivt att medverka i den tyska propagandan gentemot arabvärlden och utnyttjade dessutom sina kontakter för att stoppa olika räddningsaktioner för judar i sydöstra Europa. Som Mallmann och Cüppers visar fick planerna på elimineringen av judarna i Mellanöstern konkret form efter det att den tyska Afrikakåren hade invaderat Libyen i november 1941 och därefter intagit Tobruk. När Rommels trupper sommaren 1942 endast stod något tiotal mil från Alexandria inrättades med Hitlers och Himmlers godkännande ett särskilt ”egyptiskt” insatskommando inom SS med samma instruktioner som givits de enheter som mördade judar i de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen. Kommandot placerades i Aten i avvaktan på erövringen av Egypten och angränsande länder. Britternas seger vid el-Alamein räddade dock den judiska befolkningen i såväl Egypten som Palestina. Kommandot sattes däremot in i Tunisien under hösten 1942.

Den arabiska nationalism som el-Husseini företrädde och som syftade till oberoende och frigörelse från det brittiska imperiet var naturligtvis på sitt sätt legitim. Ur realpolitisk synvinkel var i princip inte heller hans strävan att få Nazitysklands stöd för dessa nationalistiska ambitioner mer oacceptabel än den brittisk- amerikanska alliansen med Sovjetunionen. Men el-Husseini och den militanta arabisk-islamska sak som han företrädde hade primärt ett annat syfte, nämligen att för gott fördriva den judiska befolkningen från inte bara Palestina utan Mellanöstern i stort. Mallmann och Cüppers har övertygande belagt detta, men det framgår än tydligare av en annan källhistorisk studie, nämligen Jeffrey Herfs Nazi Propaganda for the Arab World (2009).

I sin nya bok har Herf undersökt de arabspråkiga nazistiska radiosändningarna, vilka pågick dagligen från 1939 och fram till våren 1945. Betydande delar av sändningarna räddades till eftervärlden av den dåvarande amerikanske ambassadören i Kairo Alexander C. Kirk. Han organiserade en stab av arabiska stenografer och tolkar som regelbundet skrev ned utsändningarna och översatte dem till engelska innan de sändes till Washington.

Materialet som består av tusentals sidor blev offentligt tillgängligt i USA 1977 och visar mycket ingående hur involverad el-Husseini var i de nazistiska radiosändningarna.

I det material som Herf redovisar kan vissa återkommande teman urskiljas. Ett dominerande ämne var judarnas internationella makt och inflytande. I radiosändningarna framställdes genomgående den brittiska och amerikanska politiken som styrd av judiska intressen.

Den brittiska imperiepolitiken i synnerhet i Palestina dikterades helt av sionistiska judar, och det amerikanska inträdet i kriget i december 1941 skedde under påtryckning från judiska kretsar i USA.

President Roosevelt framställdes för övrigt undantagslöst som en representent för judendomen. Det nazistiska Tysklands krig mot Storbritannien och USA var därför ytterst riktat mot den internationella judendomen – antiimperialismen gick i detta perspektiv hand i hand med den antisionistiska och antijudiska kampen. Just det senare underströk el-Husseini vid upprepade tillfällen i sina radiotal, i vilka han också hävdade att judarna utnyttjade de allierades framgångar till att stärka sin ställning i Palestina. Samma tema togs upp i den vanliga Berlinpropagandan som utbasunerade att förekomsten av ett judiskt samhälle i Palestina var ett hot mot arabernas existens i området. I utsändningarna påstods dessutom att de allierade hade lovat judarna kontroll över inte bara Palestina utan också Libanon, Syrien, Jordanien och delar av Egypten.

I och med tyskarnas seger vid Tobruk i juni 1942 hotades i realiteten inte bara britternas ställning i Mellanöstern utan dessutom hela den judiska befolkningens existens i området. Inför utsikten av en nazitysk seger trappades hetsen i den tyska propagandan upp. Den 7 juli sände Berlin ett program under rubriken ”Kill the Jews before They Kill You”. Radion vände sig till befolkningen i Egypten och uppmanade den att:

… rise as one man to kill the Jews before they have a chance of betraying the Egyptian people. It is the duty of the Egyptians to annihilate the Jews and destroy their property. Egypt can never forget that it is the Jews who are carrying out Britains imperialist policy in the Arab countries and that they are the source of all the disasters, which have befallen the countries of the East

Ett drygt år senare gav el-Husseini uttryck för samma uppfattning. Radio Berlin återgav den 5 november 1943 ett tal som Husseini hållit. Här betecknade han tanken på en judisk stat i Palestina som ett ”djävulskt projekt” och förkastade idén om tolerans av judarna som ett skamligt brott mot fosterlandet. Istället hävdade han att araber och muslimer måste driva en helt annan politik, nämligen:

” … the expulsion of all the Jews from all Arab and Muslim countries. This is the only remedy. It is what the Prophet did thirteen centuries ago.”

Han berömde därefter det nationalsocialistiska Tyskland. Här visste man hur judarna skulle behandlas och han pekade på att tyskarna hade beslutat att fi nna ”a defi – nitive solution” på den judiska faran.

Hitler hade för övrigt redan i sitt möte med el-Husseini i november 1941 låtit förstå att en tysk seger i Nordafrika och Mellanöstern skulle innebära att den slutliga lösningen på den judiska frågan skulle komma att utsträckas från Europa till Mellanöstern.

I motsats till nazisterna motiverade Amin el-Husseini inte sin radikala antisemitism i politiska utan i religiösa termer. Precis som Sayyid Qutb ett årtionde senare tog hans argumenation utgångspunkt i Koranen. I ett tal som hölls den 23 december 1942 underströk han att judarnas avsky för araberna gick tillbaka till islams grundande. Koranen, påstod han, fastslog att judarna var islams främsta fiender.

Genom sin egoism och illojalitet korrumperade de världen och var omöjliga att acceptera för något samhälle. Var de än befann sig levde de som:

… a sponge among peoples, sucked their blood, seized their property, undermined their morals yet still demand the rights of local inhabitants.

Enligt el-Husseini kunde världen inte bli fredlig förrän den judiska rasen hade utrotats. Han framhöll Muhammeds fördrivning av judarna från Arabien som ett föredömligt exempel. Jeffrey Herf visar i sin bok att el-Husseinis islamska tro helt och hållet hade smält samman med en radikal och nazistiskt inspirerad antisemitism. Tillsammans utgjorde hans teser en tidig form för politiskt aggressiv islamism.

Hur inflytelserik den var i arabvärlden under kriget är omöjligt att säga, men nog är det betecknande att de allierade efter 1945 beslöt, under press från Arabförbundet, att inte ställa honom inför rätta. Detta trots att el-Husseini varit direkt involverad i arbetet på att uppsätta en muslimsk division inom Waffen-SS i Jugoslavien. Istället utlämnades han till Egypten där han fick ett översvallande mottagande. Amin el-Husseini återfick snart sin ledande roll i Palestina, där han på nytt blev mufti i Jerusalem och president för det Högsta arabiska rådet. I denna egenskap fortsatte han att agitera för att araberna borde göra gemensam sak och utrota judarna. Hans öppna och mordiska rasism förhindrade honom dock inte från att spela en framträdande roll i arabvärlden.

År 1951 var han ordförande för en muslimsk världskonferens och fyra år senare deltog han som arabisk representant vid Bandungkonferensen, vilken utgjorde första steget till grundandet av den under 1950- och 1960-talen inflytelserika organisationen för alliansfria stater.

Den radikala antisemitismen tog inte slut med kriget. I början av 1950-talet formulerade Sayyid Qutb ett med el-Husseini närmast identiskt budskap. I skriften Our struggle with the Jews slog han fast att judarna varit islams fi ender sedan den grundlades. Enligt Koranen var orsaken att judarna är egoister, fanatiker och mordiskt lagda. I modern tid har de på ett försåtligt vis intrigerat för att försvaga islam. Genom Karl Marx skapade de den ateistiska materialismen, genom Sigmund Freud förfäktade de en djurisk sexualitet och genom Emile Durkheims teorier sökte de förstöra familjen och de sakrala relationerna i samhället. Enligt Qutb hade Allah sänt Hitler för att härska över judarna. Detta till trots hade de på ett ondskefullt vis grundat ”Israel”. Qutb åkallade Allah att straffa judarna på värsta tänkbara vis. Precis som Muhammed hade gjort måste judarna på nytt köras ut från arabiska områden.

Konflikten med Nassers regim kom att kosta Qutb livet. Men konflikten kan knappast ha gällt synen på judarna, för under 1950-talet gav regimen ut Sion Vises protokoll och 1956 anställde det egyptiska informationsministeriet Johann von Leers, en ledande nazistisk propagandist under kriget, för att utforma den ”antisionistiska” propagandan. Så sent som 2002 sände den egyptiska statstelevisionen en 41 avsnitt lång filmatisering av Sion Vises protokoll.

Klaus-Michael Mallman, Martin Cüppers och Jeffrey Herf har genom sin forskning kastat ljus över ett tidigare okänt område. De har i synnerhet lyft fram den palestinska nationalismens radikala antisemitism och dess nära koppling till den europeiska nazismen. De har visat hur Nazityskland eftersträvade att utvidga den slutliga lösningen till att också omfatta judarna i Mellanöstern och de har dokumenterat att islamismen, även efter kriget, inte drog sig för att vidareföra nazisternas förintelseidé.

Av böckerna framgår dessutom att en rad teman i dagens debatt om Israel redan propagerades av nazisterna under kriget. Hit hör tesen att judarna dikterar de västliga stormakternas utrikespolitik, att sionismen är en erövrings- och herre ideologi och att kampen mot sionismen är en form för progressiv antiimperialism.

Mallmanns, Cüppers och Herfs analyser understryker också att judehat, rasism och politisk extremism inte är något specifikt europeiskt fenomen. På samma vis som det inom kristendomen finns starka antijudiska inslag finns sådana också inom islam som religion.

Och precis som det i Europa funnits – och på nytt har återkommit – en radikal antisemitism finns en sådan också inom främst den radikala och religiöst färgade nationalismen i arabvärlden. Men medan de militanta antisemitiska sidorna i denna nationalism, fram till våra dagar, har vidareförts under täckmanteln av antisionism har däremot den urspungliga nazistiska inspirationen mörklagts. Det är Mallmanns, Cüppers och Herfs stora förtjänst att de klarlagt denna koppling.