Tillitens evolution

Tillit har en avgörande betydelse för ett samhälle. Vi skulle inte kunna ha en bra relation till våra vänner, familjemedlemmar eller arbetskolleger om vi inte litade på dem. Samtidigt är tilliten svår att mäta. Därför är det inte helt enkelt att utifrån studier svara på om det är så att tillit i sig skapar bättre förutsättningar för ett välfungerande samhälle, eller om det bara är så att vi litar på varandra mer när samhället fungerar bättre. Med högsta sannolikhet verkar effekten i båda riktningar. Det tycks också finnas starkt stöd för att hög tillit har kulturella orsaker. I en vetenskaplig artikel uppskattade de tre svenska forskarna Niclas Berggren, Mikael Elinder och Henrik Jordahl graden av tillit i olika delar av världen under 1990-talet, baserad på internationella mätningar där allmänheten exempelvis får frågan om den litar på främlingar. Bortsett från Kina finns den högsta nivån av tillit i de fyra större nordiska länderna, och är som allra högst i Sverige.

I grunden tycks tillit dock vara ett allmänmänskligt fenomen med en djup evolutionärbiologisk grund. Olika forskargrupper har exempelvis funnit att peptidhormonen oxytocin är kopplad till upprättandet av social gemenskap, parbildning och omvårdande beteende hos olika däggdjur. Denna signalsubstans tycks leda till minskad aggression, ökad sexuell lust och förmåga att etablera sociala normer.

Michael Kosfeld och hans kolleger har publicerat en studie i Nature där de har försökt mäta hur nivån av tillit påverkas bland människor som inhalerar signalsubstansen, jämfört med en placebogrupp. I likhet med ett flertal andra studier som mäter tillit utfördes ekonomiska experiment. Vissa deltagare kunde göra valet att investera pengar och andra deltagare mottog investeringarna och kunde göra valet att antingen betala tillbaka pengarna plus avkastning enligt avtal eller behålla pengarna själva. De som inhalerade oxytocin blev betydligt mer benägna att i experimenten lita på främlingar. Intressant nog kunde forskarna visa att oxytocin inte hade uppnått denna effekt genom att öka den allmänna riskvilligheten, utan snarare benägenheten att ta sociala risker som uppstår genom interaktion mellan olika personer.

I en uppföljning av studien visas att oxytocin deaktiverar kopplingar i hjärnan som är kända för att behandla rädsla. I experiment som enbart mäter generellt risktagande visar det sig att deltagare som får låg avkastning på sina första investeringar blir mindre benägna att göra framtida investeringar. Oxytocin påverkar inte detta beteende. I experiment som mäter tillit mellan två personer, där den ena placerar pengar hos den andra, leder dock oxytocin till att investerare som fått dålig avkastning behåller sin tillit inför kommande placeringar. En tredje studie visar att deltagare som har en särskild variation av den gen som är kopplad till att känna av närvaron av peptidhormonet är mer benägna att lita på främlingar än deltagare som har den andra variationen. Återigen är oxytocin enbart kopplad till tillit mellan individer, och inte generellt risktagande.

Det är i sammanhanget inte särskilt konstigt att våra gener har gett oss möjlighet att vara tillitsfulla. Inte heller är det märkligt att en signalsubstans som är kopplad till tillit också finns hos andra däggdjur, och är kopplad till parning. Tillit är nämligen viktigt för alla djur som bildar monogama förhållanden. Detta beror förmodligen på att tillit skapar bättre förutsättningar för föräldrarna att samarbeta om uppfostran. Hos människan, som har utvecklats att leva i komplexa samhällsformer, har evolutionsbiologin med högsta sannolikhet skapat mer avancerade former av tillit än hos andra djur. Vår kunskap om tillit, oavsett om vi närmar oss frågan från biokemins eller samhällsvetarens perspektiv, är ännu begränsad. Men en sak som studierna, liksom enkla observationer i vardagen och kunskap om historien, tydligt visar är att tillit är kontextuellt. Vi är inprogrammerade med förmågan att lita på andra – framför allt på våra släktingar och nära vänner men också främlingar – men gör det inte alltid.

Tillit är en grundläggande förutsättning för ekonomiskt utbyte. I moderna ekonomier köper vi ständigt varor av totala främlingar, ofta utan att ens tänka på att säljaren skulle kunna lura oss eller utnyttja vårt kreditkortsnummer för att tömma våra konton. På samma sätt vågar affärsinnehavare ställa fram sina varor inom räckhåll för konsumenterna, trots den uppenbara risken för snatteri. Äktenskapsrådgivare ger säkert ofta rådet att tillit är en hörnsten i ett välfungerande äktenskap, men det spelar också en central roll för hur samhället i stort fungerar. Vi känner oss trygga när vi kan lita på våra grannar, medan social spänning uppkommer i samhällen där olika grupper inte litar på varandra. Att tillit är viktigt är inte särskilt kontroversiellt. Men hur uppkommer egentligen denna önskvärda inställning? Växer det fram i samhället eller beror det på evolutionen?

I Sverige tänker vi inte så mycket på tillit, helt enkelt eftersom vi har så mycket av den varan. I andra delar av världen är däremot tillit en fråga som ständigt är aktuell. Mycket av umgänget sker inom ramen för storfamiljer, eller rentav klaner, helt enkelt eftersom tilliten till resten av samhället är begränsad. Men också i ett land som Sverige skulle vi kunna gynnas av högre nivåer av tillit. Förra året kostade snatteri drygt 6 miljarder kronor, vilket ledde till att snittinvånaren fick betala nära 800 kronor i form av höjda butikspriser. Om tilliten vore högre skulle inte varor som saffran och rakhyvlar gömmas bakom kassan.

Bristande tillit är också nära kopplat till sociala problem, inte minst i marginaliserade förorter. Å ena sidan leder sociala problem som brottslighet och missbruk till minskad tillit. Om du misstänker att en ung kille är kriminell, eller har kriminella vänner, kommer du då att ta risken att erbjuda honom en anställning? Å andra sidan kan bristen på tillit i sig leda till spänningar mellan olika grupper. Gängbildning är en social mekanism som delvis bygger på att skapa intern tillit, i kombination med avståndstagande från det generella sociala kontraktet.

I boken Trust. the Social Virtues and the Creation ofProsperity skriver Francis Fukuyama att de grupper som emigrerade till USA till en början höll ihop i starka gruppbildningar baserade på familjeband samt etnisk och kulturell härkomst. För den första generationen skapade dessa nätverk tillräckligt med tillit för att kunna starta familjerestauranger och småaffärer, ta lån och känna åtminstone viss trygghet i sin omgivning. Men för senare generationer har det varit viktigt att skapa en mer generell tillit, för att därmed kunna öka antalet människor som man på ett konstruktivt sätt kan samarbeta med. Om vi studerar samhällen och deras historiska utveckling blir det tydligt att tillit mycket riktigt är något som kan skapas stegvis.

En av de mest grundläggande samhällsförändringar som marknadsekonomin har lett till är att betydelsen av tillit till främlingar ökat kraftigt. De tre forskarna Luigi Guiso, Paola Sapienza och Luigi Zingales har visat att också vår interaktion på marknadsplatsen är starkt relaterad till nivån på tillit. I norra Italien, som präglas av relativt hög tillit, investerar hushåll mer på aktiemarknaden och är samtidigt mindre benägna att spara pengarna i kontant form. I södra Italien är det vanligare att inte lita på banken eller aktiemarknaden. Färre använder checkar, fler gömmer pengarna hemma och en större del av ekonomin är svart. Om man tänker på både de tidigare invandrarnas situation i USA och på de regionala skillnaderna i Italien blir det också tydligt att institutioner som maffian frodas när den generella tilliten är svag i samhället.

Tillit kan liknas vid ett avtal om vapenvila, där alla parter mer eller mindre medvetet går med på att inte missbruka de andras samarbetsvilja. Ett sådant socialt kontrakt är värdefullt eftersom det medför att det ligger i de flestas intresse att vara solidariska och följa det sociala kontraktet. Ett samhälle som helt saknar tillit kommer att ha svårt att överhuvudtaget fungera. I ett samhälle där tilliten är begränsad kommer mycket samarbete att utebli. Och om vi väl samarbetar, kommer vi att lägga ned mycket av vår energi på att försöka lista ut om vår partner håller på att lura oss eller inte – eller för den delen på att själva lura den andra. Ifall tilliten var fullständig, skulle samhället fungera med en närmast utopisk grad av smidighet.

Det är viktigt att påpeka att ju högre nivån av tillit är, desto mer kan individen tjäna på att bryta mot det sociala kontraktet och lura andra. Den som bor i ett samhälle där man framförallt litar på den omedelbara familjen, eller nära bundna sociala grupper, har i praktiken begränsade möjligheter att lura en främling (annat än en lättrogen turist, som inte har hunnit anpassa sin tillitsnivå). Du kan välja att lura någon i din familj, men detta blir snart välkänt och du förlorar troligtvis mycket socialt kapital. Du kan också verka för att komma in i en social grupp där tilliten är stark (alltifrån ett kriminellt gäng till en handelskammare), men kommer i praktiken att behöva offra den tid och den energi som du investerat för att bygga upp tilliten när du väl lurar någon i denna grupp. I ett samhälle med hög generell tillit finns sig dock stora möjligheter att lura främlingar, utan att den som missbrukar tilliten lika tydligt själv drabbas av det.

Det är lätt att tänka sig hur ett samhälle som har hög tillit kan förlora denna tillit när alltfler börjar bryta mot normen och agerar i sitt kortsiktiga egenintresse. Samtidigt stöder forskningen bilden av att tillit kan växa fram i samhällen som från början saknar den. Datormodelleringar har visat att tilliten naturligt kan utvecklas. Något förenklat kan man säga att individer tjänar så mycket på att interagera med varandra att de kommer att börja identifiera vem de kan lita på och agera utifrån det. I praktiken ser vi också att människor på olika sätt verkar för att signalera tillit. En av anledningarna till att McDonald’s spenderar pengar för att hjälpa sjuka barn är att bygga upp ett förtroendekapital, som gör det extra kostsamt för dem att få en negativ bild av sitt varumärke genom att exempelvis lura sina kunder. I Mellanösterns bazarer har köpmännen traditionellt signalerat tillit genom att göra dyra och farliga resor till Mecka och Medina. Den som väl har gjort denna investering i sitt anseende har uppenbarligen mer att förlora på att lura på dig dåliga varor.

Att signalera tillit, liksom att försöka avgöra om personer i vår omgivning agerar tillitsfullt, tar upp mycket tid och energi. Därför tenderar informella institutioner, såsom normer, att vara en förutsättning för bred samhällelig tillit. De hjälper oss nämligen att lösa dilemmat med att enskilda individer kan gynnas av att utnyttja andras tillit, medan vi i längden alla tjänar på att tilliten är så stark som möjligt i samhället. Det är ingen slump att vi lär våra barn att agera tillitsfullt, men också att undvika personer som inte förtjänar tillit.

Nima Sanandaji är vd för tankesmedjan Captus. Han är aktuell med boken Från fattigdom till framgång. Om iranska invandrare som lyckas, och om svek (2012).