Romantiska irrgångar i integrationsdebatten

FÖR ELLER EMOT upplysningen? Svaret på den frågan framställs ofta som avgörande för hur olika läger positionerar sig i förhållande till invandringen, islam och toleransen.

På högersidan i integrationsdebatten finner vi Ayaan Hirsi Ali och Paul Berman, de så kallade upplysningsliberalerna. De efterlyser hårdare tag mot det medeltida mörker som hotar den västerländska civilisationen från öst. Enligt dem urholkas friheten och jämlikheten i det öppna samhället av att vi inte står upp ordentligt för förnuftet och upplysningen. Därför fördömer de slöjor och muslimska friskolor, men uppmuntrar såväl värderingskontrakt som Muhammedkarikatyrer – de sistnämnda erbjuder nämligen muslimer, enligt Hirsi Alis återkommande formulering, ”en genväg till upplysningen”.

Från vänster är man dock snar att invända att även upplysningens förnuftsdyrkan riskerar att bli ett sätt att utöva tvång och befästa ojämlika relationer. Med inspiration från tankegångar, som idag kanske främst kommit att förknippas med Michel Foucault, påpekas det ofta att om något underminerar friheten och jämlikheten så är det just åberopandet av förnuftsmässiga upplysningsideal. Dessutom, som Moa Matthis påminner om i Dagens Nyheter (14/2), accepterade även upplysningens främsta tänkare minsann såväl slavhandel som kvinnoförtryck! Slutsatsen på vänsterflanken blir därför ofta att uppvärdera det upplysningen förkastade: det känslomässiga, privata och innerliga. Mer av vad Maria Sveland kallar ett ”ordlöst fladder i bröstkorgen”, helt enkelt (DN 8/2).

Upplysningens centrala roll i debatten ifrågasätts däremot sällan. De som vill ha hårdare tag beskylls för att vara dogmatiska upplysningsfundamentalister, medan dessa själva kallar sina motståndare för upplysningsfientliga relativister. Men genom att så okritiskt acceptera att det är just upplysningen de bråkar om, bidrar båda sidor till att vi förbiser själva huvudrollsinnehavaren.

Hjälterollen i integrationsdramat innehas nämligen inte alltid av den upplysta mönsterindividen, utan hans besvärlige lillebror: den romantiske individualisten. Denne är varken upphöjt sval eller rationellt eftertänksam utan drastisk, utlevande, hånfull, revolterande, spontan, hängiven och autentisk. Ett talande exempel är den holländske filmaren Theo van Gogh, vars berömda fester erbjöd en scen med uppstoppade getter (en anspelning på ”getknullare”, hans favoritord för muslimer), liksom ett snurrande podium med vad som skulle föreställa hans egen likkista, i ett hav av magnumflaskor med champagne och falliska jättekaktusar. När van Gogh sedermera mördades av en fanatisk muslim, mitt på öppen gata i Amsterdam, blev han för många ett slags martyr för Västerlandets värden – men knappast för den upplysta självreflektionen, utan snarare symbol för det romantiska hånet av konventionerna.

VISSERLIGEN HAR romantiken historiskt sett ofta förknippats med konservatism och kollektivistisk nationalism. Mycket riktigt var det också åt det hållet som många romantiker senare kom att röra sig. Men ända in på 1800-talets början kännetecknades de fortfarande av en stark tro på den fria individen, liksom av ett djupt förakt för samhällets konventioner. Romantiska poeter som Novalis och Coleridge lovsjöng individualiteten, geniet och den kreativa fantasin. I Sverige företräddes den romantiska frihetsivern av tänkare som Benjamin Höijer och den unge Atterbom i Uppsala.

Influenserna kom från filosofen Johann Gottlieb Fichte, som menade att individen måste kollidera med sin omvärld för att bli varse sitt sanna jag. Att förbli sann mot sig själv och sina egna övertygelser ansågs vida viktigare än världsliga hänsyn. När Fichte anklagades för ateism vägrade han att tillerkänna sina överordnade rätten att ens kritisera honom. År 1799 förlorade han därmed sin professur och var tvungen att lämna hemmet i Jena. Samma år gav den romantiske tänkaren och litteraturkritikern Friedrich Schlegel ut Lucinde, en erotisk roman som skapade stor uppståndelse med sin explicita skildring av fri och sinnlig kärlek, liksom sin hyllning till den autentiskt självutlevande individen som trotsar samhällets sedvänjor till varje pris. Anpassning framstod som förnedrande, medan modig självhävdelse av det autentiska jaget upphöjdes till dygd.

Liknande romantiska bevekelsegrunder finner vi hos Flemming Rose, kulturredaktören på Jyllands-Posten som publicerade de ökända Muhammedkarikatyrerna 2005. Häromåret gav han ut Tystnadens tyranni, en veritabel tegelsten, där han försvarar inte bara rätten att publicera karikatyrerna, utan också själva beslutet att använda denna rätt. I boken lyser upplysningsidealen med sin frånvaro. Rose åberopar varken kantiansk autonomi, pliktkänsla, självbehärskning eller rationellt resonerande. Tvärtom: Hans förebild tycks vara den hänsynslösa konstnären som hellre uttrycker sitt autentiska jag än reflekterar över handlingens konsekvenser. Hans huvudfiende är den förhatliga återhållsamhet som enligt honom gör att vi lägger band på vår lust att driva gäck med islam, på samma sätt som vi gör med allting annat.

ROSES FAVORITEXEMPEL på den sorts självcensur som karikatyrerna skulle bekämpa kommer från den danske komikern Frank Hvam, som beklagat att han inte vågar ”pissa på” Koranen i tv. Hellre bli martyr än att svika sig själv och hellre vara fanatiker än hycklare, menar Rose. Därför tycks han också nära en skev beundran för just de muslimska fundamentalister som han i övrigt avskyr: de lider ju i alla fall inte av feghet.

Problemet som Rose ville åtgärda med karikatyrerna var alltså inte att muslimer skulle vara alltför känslostyrda och hängivna och därmed oförmögna att leva upplysta liv, som det ofta har hävdats av såväl forskare som debattörer. Problemet var istället att danskar och andra västerlänningar tycktes honom alltför känsloljumma, återhållsamma och anpassningsbara. Karikatyrerna blev ett svar på för lite känslostyrka och hängivenhet – inte för mycket.

VISSERLIGEN HÄNVISAR Rose ibland även till upplysningen. Men då avser han värdet av det politiska system som vi helt enkelt kallar liberal demokrati, inte av det slags karaktärsideal som involverar rationalitet, autonomi och reflektion och som åberopas av till exempel Kant. Vi missar därför något väsentligt när vi enbart anlägger ett upplysningsperspektiv på karikatyrdebatten. Det är nämligen en romantisk snarare än upplyst hjältebild som framträder när Rose försvarar karikatyrerna.

Liknande romantiska ideal finner man hos hans meningsfränder, till exempel Paul Berman, Ayaan Hirsi Ali och Pascal Bruckner. Karikatyrerna skildras som en välbehövlig dos mod, ett sätt att gjuta liv i vad som framställs som ett sjukligt, självhatande, självgisslande och därför vämjeligt Västerland. Låt vara att de ofta förknippar den västerländska civilisationen som sådan med upplysningen. Men hela det sätt på vilket den ska försvaras, själva upphöjandet av kampen och modet, fördömandet av all kompromiss – inklusive Jyllands-Postens ursäkt till kränkta muslimer – som underkastelse och ryggradslöshet; allt detta skvallrar om romantiska ideal som styrka, autenticitet och hängivenhet på gränsen till martyrskap. Liknande romantiska tongångar finner vi även i den återkommande föreställningen att karikatyrerna kan rättfärdigas som en form av katharsis eller ”terapi” för kuvade liberaler, såsom det hävdats av filosofen Guy Haarscher och statsvetaren Brendan O’Leary.

Den romantiska förväxlingen av offentlig debatt med terapi bejakas också av den rakt motsatta sidan i integrationsdebatten. Exempelvis kom Maria Sveland i Dagens Nyheter ut som ”politiskt deprimerad” i sin känslodrypande klagovisa över högervindarna i integrations- och feminismdebatten. Förutom att vilja väcka medvetenhet om det extremistiska hatet, tycks Sveland också vilja föra ut ett romantiskt budskap, nämligen värdet av självexponering, lidelse och äkthet. Varför skulle hon annars på ett enda uppslag åtta gånger upprepa hur det politiska hatet påverkar henne fysiskt, hur det fladdrar i hennes bröstkorg och hur hon har ont i magen?

SLÖJDEBATTEN UTGÖR ytterligare en scen för den romantiske hjälten, eller snarare hjältinnan. För den som tolkar debatten i termer av upplysningsideal tycks slöjan kanske provocera främst som symbol för kvinnans underordning gentemot mannen, alternativt som trots mot den sekulära offentligheten som sådan. Men därmed förbises en annan viktig aspekt: slöjan provocerar även genom att symbolisera just den självbehärskning som romantikern finner mest förhatlig och själsdödande. Den tycks för vissa på ett besvärande sätt utgöra motpolen till den självutlämnande bloggen. Problemets kärna ligger enligt Jesús Alcalá i att slöjbäraren vägrar blotta sin sanna ”identitet”, att hon inte visar andra ”sina reaktioner och sinnesstämningar” (DN Debatt 29/1). Just denna aspekt av slöjan utmanar inte nödvändigtvis upplysningsidealet, men väl det romantiska kravet på att leva ut sitt autentiska jag.

Och slöjförsvararna använder samma sorts argument: I boken Islamofobi påpekar Mattias Gardell att slöjan, precis som andra symboler, är ett sätt för många kvinnor att uttrycka sitt unika jag, att visa sin specifika identitet för omvärlden. Underförstått är att slöjan bör välkomnas eftersom den trots allt passar in i vår (romantiska) kultur.

Båda sidor i integrationsdebatten tycks alltså ofta vara eniga om en sak: den individualistiska romantikerns rätt till herravälde i Västerlandets civilisation. Ändå fortsätter de att bråka om upplysningen, så ofta och så bittert att det lätt kan verka som om de inte alls är rörande överens om vikten av romantiska ideal som hängivenhet, autenticitet och självexponering.

Detta tillstånd av betydande men likväl dold enighet kring romantiska ideal som individualitet, provokation och självutlevelse är inte bara förvirrande för den som vill förstå integrationsdebatten. Det är också moraliskt bekymmersamt. De romantiska idealen innehåller förvisso mycket värdefullt. De utgör mycket riktigt en stor del av det vi kallar för vår västerländska civilisation. Men i försvaret av det öppna samhället är de både för hårda och för veka. Den romantiska hjälten provocerar nämligen med glädje. Men när handsken väl är kastad har han inga argument, utan endast sin känslostorm att ta till som vapen.