När medeltiden förlorade sitt mörker

Medeltiden sågs länge som en mörk och dyster tidsperiod – och ses väl delvis så fortfarande utanför universitetsmurarna – präglad av oförnuft, korståg, krig och digerdöd. Det engelska epokbegreppet Dark Ages ger en tydlig vink om vad det handlar om. Med den italienska renässansen på 1300- talet kommer förnuft och civilisation åter.

Är detta en rättvisande bild? Historiker har inte funnit den korrekt. Det första allvarliga försöket att skingra medeltidsmörkret gjordes under 1900-talets första decennier. I denna omvärdering spelar en svensk en viktig en roll: Johan Nordström.

Nils Johan Nordström föddes 1891 i Piteå och dog 1967 i Uppsala. Han hade en bakgrund som litteraturhistoriker och var specialiserad på 1600-talets lärdomshistoria. Sin avhandling skrev Nordström 1924 om Georg Stiernhielms filosofiska fragment (den tilldelades högsta betyg). Därefter ägnade han sig huvudsakligen åt göticismen (idén om Sverige som urhem och civilisationens vagga) och tog sig an den egensinnige 1600-talsforskaren Olof Rudbeck i Rudbecksstudier (1930).

Tidigt uppmärksammades Nordström för sin forskarbegåvning. Han var ”en gigant omsusad av vördnad”, en ”myt” redan under sin livstid, påpekar författaren och före detta Uppsalastudenten Per Olov Enquist. Den märkvärdigt bildade norrlänningen med inriktning på svensk stormaktstids lärda arv fick kolleger och bekanta – och särskilt drivande var vännen och bibliotekarien Jonas Samzelius – att börja sondera terrängen för en ny professur. Ur dessa diskussioner, och med medel från köpmannen Gustaf Carlberg, uppstod 1932 ämnet idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet (”Emilia och Gustaf Carlbergs professur i idé- och lärdomshistoria”). Att ämnesbeteckningen kom att lyda som den gjorde, berodde på att Nordström ville kombinera vetenskapshistoria (historyof science) med intellektuell historia (Geisteswissenschaft).

Inspiration hämtades från bland annat den tyske filosofen Wilhelm Diltheys idé om en metodskillnad mellan humaniora och naturvetenskap, mellan att förstå (verstehen)och att förklara (erklären). Idéer och personer skall förstås i sin egen tid. I Diltheys anda sökte Nordström leva sig in i det förflutna: ”Lärdomshistorikerns första och huvudsakliga uppgift är att med rekonstruerande fantasi intränga i tidens vetenskapliga intressen och åskådningar från dess egna utgångspunkter …” Men den nya disciplinen byggde lika mycket eller mer på svenska humanistiska traditioner. Intresset för den lärda litteraturen fanns redan i den samtida litteraturhistoriska forskning som Nordström hade skolats i.

Tanken att analysera människor och idéer i ett brett historiskt sammanhang var inte heller någon nyhet. Det komparativa perspektivet – det vill säga metoden att jämföra idéer och tankesystem och spåra idémässig påverkan – var forskningspraxis hos litteraturhistorikerna Henrik Schück, Martin Lamm och Anton Blanck.

Till Nordströms forskargärning hörde också utgivning av textkritiska editioner såsom Rudbecks Atlantica och Stiernhielms skrifter. Ingående filologiska kunskaper om källmaterialet (ofta originalmanuskript som inte tidigare hade studerats) sattes högt. Man kan nog hävda att för Nordström var materialet det primära och teorin sekundär. (Det intima samband mellan idé- och lärdomshistoria och filologi och bokhistoria som fanns hos de lärdomshistoriska grundarfäderna borde för övrigt analyseras närmare.)

Nordström hade för vana att publicera sina uppsatser i dagstidningar, varefter de trycktes i facktidskrifter eller i samlingsverk. Skrifterna präglas därför av både språklig spänst och vetenskaplig stringens. (Publiceringssättet hör sannolikt till det förgångna. Den stilens klarhet och suggestivitet som utmärker Nordströms prosa får nog också sägas vara ovanlig bland dagens idéhistoriker.) Idag räknas professor Nordström till den svenska idéhistoriens portalgestalter och som upphovsman till det som brukar kallas ”den nordströmska traditionen”. Lärjungarna Sten Lindroth (som 1957 efterträdde Nordström) och Henrik Sandblad förde arvet vidare, och i samma tradition arbetar fortfarande idéhistorikerna Gunnar Eriksson, Tore Frängsmyr och Bo Lindberg.

Johan Nordström hade många strängar på sin lyra. Intresset för europeisk lärdomshistoria var stort. Hans Medeltid och renässans. En utvecklingshistorisk överblick (1929) fick ett översvallande mottagande och översattes 1933 till franska (Moyen age et Renaissance).

Nu slumpade det sig så att den unge litteraturforskaren och lundadocenten Harald Elovson 1937 riktade ett allvarligt – och mycket uppmärksammat – angrepp på Nordström. Elovson dömde ut lärdomshistorikerns bok som ett plagiat på den amerikanske historikern och Harvardprofessorn Charles Homer Haskins The Renaissanceof the Twelfth Century (1927). Haskins talade om renässansen på 1100-talet, det gjorde också Nordström.

Nordström svarade inte på anklagelsen, utan teg fram till sin död 1967, vilket togs som bevis på att Elovson haft rätt i sin kritik: ”I 30 år knäppte han ihop om sin skam, vaggande fram som en ful, kutryggig apa, en av de lärdaste forskare som någonsin satt sin fot på ett svenskt universitet”, minns Enquist. Det hela utvecklade sig till en ”lärdomshistorisk tragedi”, skriver Tore Frängsmyr, och det skulle ta många år innan misstanken om plagiat kunde avföras och den skandaliserade Nordström få sin upprättelse (se Frängsmyr i Lychnos 1983).

Idéhistoriker har påverkats av Elovsons utskåpning och dömt ut Medeltid och renässans som mindre nyskapande än Nordströms övriga vetenskapliga studier. Men Johan Nordström var ändå, när allt kommer omkring, en pionjär i Sverige när han angrep tidens förhärskande historiografiska paradigm. Sättet han gör det på är inte mindre intressant. Med en polemisk hetta går författaren till verket. Måltavlan heter Jacob Burckhardt, berömd schweizisk kulturhistoriker, vars Renässanskulturen i Italien (1860) bildat skola. Han konstaterar att Burckhardt med ”myndigt snille” demonstrerat den italienska renässansens ”revolutionerande betydelse” och att dennes ”mäktiga auktoritet” ännu vilar över vår bild av Europas kulturhistoria.

Medeltidsforskningen har emellertid genererat ett behov av en ny periodisering. I skenet av moderna historiekunskaper ter sig den traditionella epokindelningen som ohållbar. Termen ”medeltid” framstår som en ”fullkomligt meningslös benämning på en tusenårsperiod, som inom sig sluter skeden av de bjärtaste kontraster”. Medeltidsbegreppet måste ges ett rikare innehåll, och med hjälp av specialforskning kan medeltidsbilden korrigeras. Ljus kastas över de ”dunkla tiderna”.

Även ”renässansen” ter sig missvisande. Ett problem med renässansbegreppet är att man godtar epokens bild av sig själv och ”italienarnas traditionellt överlägsna och föraktfulla hållning gentemot ’barbarerna’ norr om Alperna”. Det finns något nationellt inskränkt över renässansbeteckningen; en föreställning om att Europa efter det västromerska rikets sönderfall trädde in i ett ociviliserat tillstånd, en tusenårig natt, som först Italien – med antikens hjälp – väckt oss ur. Renässanshumanisterna framhävde det nationella ursprunget och dess koppling till antikens kulturarv, men förnekade de ”transalpinska elementens betydelse”. Däri ligger felet enligt Nordström. Med sin utvecklingshistorik vill han överbrygga det svalg som befästs mellan tidsepokerna. Kontinuitet betonas framför diskontinuitet. Medeltid och renässans är inte varandras motsatser. Den italienska renässansen ter sig för Nordström som en ”sidoordnad, nationellt och kronologiskt avgränsad utvecklingsform av ett större helt”.

Det fanns förvisso ”mörka århundraden” då lärdomen ”låg i djupaste förfall”. Den västerländska kulturen reste sig inte förrän ”det nya årtusendets begynnelse”. Men det som då sker, påpekar Nordström, är så häpnadsväckande och så märkvärdigt att man med större rätt kan tala om en ”pånyttfödelse”. Det för Västerlandets intellektuella utveckling avgörande hände på 1100-talet. Nordström talar lyriskt om hur ”djärva och auktoritativa tänkare” hävdar ”förnuftets rätt” mot kristendomen; om ”folkrörelser” som motsätter sig religiösa hierarkier; om en ”ohejdbar upptäckarlust och skaparglädje” som gör sig gällande under detta århundrade. Författaren spårar en ”anarkisk individualism” i 1000- och 1100-talens Europa. Frankrike övertog enligt Nordström rollen som ”Roms intellektuella arvtagare”. Den latinska litteraturen blomstrade på nytt i Chartres katedralskolor och på Paris universitet, och via den ”överlägsna arabiska civilisationen” i Spanien och Nordafrika återknöts kontakten med det antika lärdomsarvet. Grekiska originaltexter av bland andra Platon, Aristoteles, Euklides, Ptolemaios översattes till latin.

Renässansens ”upptäckt av naturen”, låter Nordström oss få veta, är en ”legend”. Medeltidens förmenta ointresse för (eller direkta hat mot) naturen är en konstruktion. Den medeltida naturuppfattningen var inte alltigenom religiös och asketismen aldrig förhärskande. Vi finner naturlyrik och landskapsskildringar av saklig och objektiv karaktär. Hos de provensalska trubadurerna möter vi samma naturkänsla som hos italienska renässanspoeter som Petrarca. Vagantlyriken, en typ av litteratur som enligt Burckhardt uttrycker renässansens typiska drag (livsbejakelse och naturdyrkan), härstammar i själva verket från 1100-talets Frankrike.

Vad naturvetenskapen anbelangar så hade Italien inte mycket att komma med förrän under 1400-talet. Men i Frankrike bedrevs empiriska naturstudier redan på 1100-talet, vilka intensifierades under högmedeltiden. Erfarenheten, förståndet och observationen gick före Skriften i fråga om naturen. 1200-talets parisiska naturforskare gjorde stora framsteg inom astronomi, matematik, geometri och fysik. På 1300-talet formulerade medeltidstänkare som Nicolas Oresme fysikaliska teorier som längre fram kunde övertas och utvecklas av Galileo Galilei.

Jean Buridan (död 1360) proklamerade en revolutionerande rörelseteori om ”impetus” och att samma materiella villkor och samma mekaniska lagar gäller överallt i universum – detta i strid mot den kristna och aristoteliska kosmologin.

Medeltidens filosofi, skolastiken, förknippas med världsfrånvänt teologiskt begreppsklyveri. Men också här vill Nordström nyansera och omvärdera. Skolastiken var en vetenskap i egen rätt, med en relativt världslig orientering, som inte underordnade sig teologin. I sin naturliga teologi hade Thomas av Aquino, för den kristna kyrkans räkning, tämjt ”hedningen” Aristoteles. Men en otämjd Aristoteles väntade bakom hörnet. I averroismen (efter den arabiske kommentatorn Averroës) på 1200-talet fick aristotelismen en filosofiskt radikal och kritisk prägel: skapelseläran och försynen sattes i fråga. Det gjorde att många tänkare vid Parisuniversitetet förföljdes (svensken Boethius dog i fängsligt förvar i Italien). I läran om ”den dubbla sanningen” (alltså att förnuftet har sin sanning och tron sin) ser Nordström ett ”maskerat fritänkeri”. Occamismen fortsatte på 1300-talet det kunskapskritiska arbetet, vilket drabbade både Aristoteles och kristna dogmer.

Men skapade inte den italienska renässansen en ny och modern människobild? Inte alls, upplyser oss Nordström, ”upptäckten av människan” kan vi lägga åt sidan som den ogrundade idé den är. Det var i Frankrike och inte i Italien som man upptäckte människan och världen. Titta bara på filosofen Pierre Abélards brevväxling med Héloïse! Det är ingen slump att Burckhardt utelämnat denna kärlekshistoria från 1100-talet, eftersom den helt strider mot hans idé om den inskränkta, underdåniga och antiindividualistiska medeltidsmänniskan. I kärleksparets brevväxling ser Nordström en närmast antikristlig värld stiga fram där ”klostrens egendom användes till underhåll åt munkarnas konkubiner och barn”. Medeltidens människa uppvisar alls inget ”dunkelt hjordmedvetande”. Tvärtom står vi här inför den moderna människans födelse (Burckhardts ”moderne” Dante kommer senare). Introspektion, självanalys, ärelystnad, passioner och egoism – allt det som enligt Burckhardts schema förknippas med den italienska renässansen finns redan utbildat i den franska medeltidskulturen.

Vardagsrealism och verklighetssinne genomsyrade stora delar av medeltidslitteraturen. I den borgerliga franska litteraturen på 1200-talet framträder en likgiltighet visavi kyrka och kristendom, moral och idealism. Nordström talar i närmast nietzscheanska termer om ”en värld av individualistisk immoralitet och bastant materialism”. Medeltida biografiförfattare och lyriker stod inte främmande för sinnliga njutningar, komfort och ära.

Den mot Burckhardts renässansuppfattning kritiskt inställde Nordström är ändå egendomligt lik den man han vill kritisera och demontera. Är det Burckhardts renässansbild överflyttad till Frankrike? Ja, Nordström godkänner i själva verket Burckhardts ”liberal-naturalistiska renässansbegrepp” (för att citera Nordströms baneman Elovson när han träffar rätt), med dess betoning på individualism, realism, hedendom och modernitet, men motsätter sig dess koppling till 1300- och 1400-talens Italien.

Nordström satte den italienska renässansens originalitet ifråga. I hans tolkning blev renässansperioden närmast ett fullföljande av medeltida traditioner. Först på 1400- och 1500-talen återtog Italien rollen som ledande kulturnation. Då träder den geniale Machiavelli fram på politikens och filosofins område; Ariosto på poesins; Leonardo da Vinci, Tizian och Correggio på konstens.

Nordströms studie kunde naturligtvis läsas som att han berövade italienarna på deras nationella ära – och så uppfattade den nationalistiske författaren Italo Siciliano det. I Medio evo e Rinascimento (1936) talades det om ”en liten professor uppifrån det barbariska Norden”, som inte hade begripit att det var den italienska renässansen som dominerade världen. Så fortsatte striden om renässansen och så fortsätter den väl än idag.