Monologernas mästare

År 1812 föddes två av 1800-talets största engelska författare, Charles Dickens och Robert Browning. Båda firar nu tvåhundraårsjubileum. Dock faller ödets lotter olika. Dickens har redan uppmärksammats med kransnedläggning i Westminster Abbey av prinsen av Wales varefter drottningen gav mottagning i Buckingham Palace. Många andra evenemang har ägt rum eller planeras och mycket har skrivits även i Sverige. Firandet av Browning, även han begravd i Poets’ Corner i Westminster Abbey, är mera blygsamt. Man planerar några konferenser samt ett specialnummer av tidskriften Victorian Poetry. Ändå var han den ende som under andra hälften av 1800-talet kunde göra Tennyson rangen stridig som den största diktaren på engelska, och han har betytt oerhört mycket för modernister som T S Eliot och Ezra Pound. Utan Brownings utveckling av den så kallade dramatiska monologen hade deras tidiga dikter knappast varit möjliga. Det finns således anledning att lyfta fram Brownings författarskap.

Browning var en författare som gjorde radikala experiment i sin poesi. Till skillnad från Tennyson som var mer inriktad på klassiskt välljud ställde Brownings dikter traditionella föreställningar om poesi på huvudet. Till en del har detta med hans avvikande bakgrund att göra.

Fadern hade tillhört en förmögen släkt med sockerplantager i Västindien, men efter att ha bevittnat slavarnas arbetsförhållanden vägrade han att ha något med verksamheten att göra. Brownings farfar gjorde då sin son arvlös, och han fick ta anställning vid Bank of England. Han gjorde en klassresa nedåt. Familjen tillhörde även en frireligiös församling och därför var flera utbildningsvägar stängda för sonen, till exempel universiteten i Oxford och Cambridge. Han gick en tid på internat och en termin på det nygrundade universitetet i London, men i stort sett var faderns bibliotek hans verkliga skola. Han var en utomordentligt försigkommen, språkkunnig och beläst autodidakt när han vid tjugoett års ålder debuterade som diktare.

Frikyrklighet och medelklass brukar ibland likställas med trångsynt moralism, men i det tidiga 1800-talets England var det inte sällan motsatsen som gällde. Frisinnet där har en betydligt längre historia än i Sverige, och det var ofta politiskt och religiöst radikalt. Det hade till exempel stor del i den agitation som lyckades få slaveriet upphävt i de engelska kolonierna. Från en frikyrklig rörelse, unitarianerna, kom även många av de intellektuella impulser som formade den unge Browning. De ifrågasatte bland annat treenigheten, Kristi gudom och arvsynden och välkomnade den nya tyska Bibelkritiken som frambragte sådana studier som David Friedrich Strauss Jesu lefnad.

Den man som Browning betraktade som sin intellektuelle mentor var W J Fox, unitariansk präst och redaktör för samfundets tidskrift The Monthly Repository. Fox var en briljant polemiker som såg en radikal omstöpning av det engelska samhället som den enda tänkbara lösningen på tidens problem. Han var även nära lierad med John Stuart Mill och dennes tidskrift Westminster Review. Där recenserade Fox bland annat Tennysons första diktsamling. Det var således en intensivt ifrågasättande miljö som formade den unge Browning.

Nya ideal och normer gjorde sig också gällande inom poesin under 1830-talet. Romantikerna från seklets början hade ofta framställt sig som vägledare och siare. De talade samtidigt för och till läsaren. För deras efterföljare var en sådan position svårare att inta. Det är symtomatiskt att Brownings förstlingsverk Pauline hade undertiteln A Confession. Mills förödande kommentarer till denna självutlämnande och självupptagna dikt gjorde att Browning helt lade om stil och i fortsättningen främst skildrade inre skeenden hos personer som inte kunde förväxlas med honom själv. Han anlade en mask som han talade i skydd av. Som Isobel Armstrong understryker i sin magistrala Victorian Poetry. Poetry, Poetics and Politics gäller denna förändring även Tennyson, och det är denna kluvenhet som hon ser som karaktäristisk för den nya viktorianska poesin.

Det som kännetecknar Brownings diktning under 1830- och 1840-talen är ett oavbrutet experimenterande. Genom Fox kom han i kontakt med William Macready, på en gång stjärnskådespelare och teaterdirektör. För hans sällskap skrev Browning fem pjäser. Ingen nådde någon framgång, mest därför att hans styrka låg i en psykologisk analys som var svår att gestalta sceniskt. Det intressantaste skådespelet är Pippa Passes (1841), det enda längre verk som översatts till svenska. Det kom ut 1906 som Pippa går förbi i översättning av K G Ossiannilsson. Huvudpersonen är en ung flicka som får en livsavgörande inverkan på pjäsens övriga personer. Hon är en tidstypisk ljusgestalt som återfinns både i romaner av Dickens och i Brownings The Ring and the Book (1868). Det verk som han satsade mest på under denna tid, den långa dikten Sordello (1840), blev hans största misslyckande. Detta är inte ägnat att förvåna eftersom den är i det närmaste ogenomtränglig. För att citera Ezra Pound: ”Efter sjätte läsningen börjar man förstå något.” De flesta läsare ställer inte upp på det kravet. Livet är för kort.

För att reparera sitt rykte som helt obegriplig gav Browning 1842 ut samlingen Dramatic Lyrics. Den innehöll dels några av hans bästa korta dramatiska monologer, dels ”The Pied Piper of Hamelin” som senare blev ett av hans mest populära verk. Dikten, som handlar om råttfångaren från Hameln, skrevs för att underhålla Macreadys unge son och är på en gång virtuos och lättillgänglig. Dessvärre gick diktsamlingen helt obemärkt förbi. Den fick bara en enda recension.

Situationen för Browning vid 1840-talets mitt får nog sägas vara ganska dyster. Genombrottet hos publiken hade uteblivit, han var bara känd i en liten krets och hans far bekostade utgivningen av hans pjäser och dikter i små billiga häften. Men 1845 inträffade något som kom att förändra hans liv radikalt. Han skrev ett beundrarbrev till Elizabeth Barrett, tidens mest uppburna kvinnliga poet. En intensiv brevväxling följde och i september 1846 blev de man och hustru. Eftersom hennes far hade förbjudit sina elva barn att gifta sig skedde vigseln i hemlighet, och efter bröllopet begav sig paret till Florens där de bodde till Barrett Brownings död 1861.

Prognosen för äktenskapet kunde, med konventionella mått mätt, knappast sägas vara god. Hon var sex år äldre än han och definitivt medelålders enligt tidens sätt att se. Hon var svårt invalidiserad av tuberkulos och hade dessutom blivit beroende av opium, den tidens smärtstillande medel. På hennes mentala energi var det däremot inget fel. Från tidig ungdom hade hon gett ut en ström av dikter och litteraturkritik, och hon hade många kontakter i tidens litterära värld, däribland med kretsen kring The Monthly Repository. Äktenskapet blev mycket lyckligt och Browning fann sig med jämnmod i rollen som Mrs Browning’s husband, medan Barrett Browning blev nästan helt frisk, kunde minska sitt intag av opium, och vid fyrtiotre års ålder föda en son. Båda fortsatte framgångsrikt sina författarskap, och åren i Italien blev deras bästa och mest produktiva.

Elizabeth Barrett var en helt annan typ av diktare än Browning. Hon var mera direkt i sitt tilltal och låg närmare den romantiska traditionen. Hon var lidelsefullt engagerad i tidens frågor som barnarbete, slaveri och kvinnans ställning. Dessa behandlade hon i agitatoriska dikter som ”The Cry of the Children”, ”The Runaway Slave at Pilgrim’s Point” och versromanen Aurora Leigh. Hon formulerade sitt budskap i brutala ”oneliners” som den förrymda slavens förklaring till varför hon mördat sin nyfödde son. Pojken är far too white, too white for me. Skälet är tydligt om än outsagt; han är en följd av den vite slavägarens våldtäkt och detta är hennes hämnd. Efter sin död marginaliserades Barrett Browning snabbt. Budskap i litteraturen var närmast ett fult ord under lång tid på 1900-talet. Omsvängningen kom på 1970-talet med feminismen och dess upptäckt att till exempel Aurora Leigh är högaktuell med teman som våldtäkt och människohandel.

Även om intresset för hennes diktning sjönk var Barrett Browning och paret Browning fortfarande intressanta ur biografisk synvinkel. Om detta vittnar både Ellen Keys och Virginia Woolfs skrifter. Keys intresse för Barrett Browning går tillbaka till tonåren på 1860-talet. Hennes huvudsakliga bidrag till förståelsen av paret Browning finns i Människor I. Robert Browning och Elizabeth Barrett Browning, som kom i fyra upplagor mellan 1900 och 1927. Hon ville visa hur ett förebildligt äktenskap kunde gestalta sig, där mannen var stödjande och vårdande, och där hennes yrkesverksamhet var lika viktig som hans. Woolf skrev först en essä om Aurora Leigh och senare en roman, Flush, uppkallad efter Elizabeth Barretts cockerspaniel. En av århundradets kärlekssagor, här sedd ur hundperspektiv, blir till ett mycket underhållande triangel- och svartsjukedrama.

Browning beundrade sin hustrus direkta tilltal, och lärodikten Christmas-Eve and Easter-Day (1850) kan ses som ett resultat av denna beundran. Dikten utspelar sig i ett torftigt engelskt frikyrkokapell, i Rom och i en föreläsningssal i Tyskland. Den behandlar det då högaktuella problemet om Kristi natur. Var han Guds son som i trosbekännelsen, endast ett moraliskt föredöme som unitarianerna ansåg eller en myt som tyska bibelforskare hävdade? Diktaren ansluter sig slutligen till den traditionella synen på Jesus som Guds son. Även om den inte är helt lyckad är den central i Brownings utveckling. Ett stort antal av hans dramatiska monologer tar upp samma tema men lyckas mer övertygande gestalta både Guds frånvaro och undret och uppenbarelsen som den troende får uppleva.

Det är som författare av dramatiska monologer som Browning gjorde sin bestående insats för engelskspråkig litteratur. Monologerna får extra spänning och djup av att den som talar omedvetet avslöjar sig och sina ibland tvivelaktiga motiv på ett sätt som är djupt ironiskt. Han (det är oftast en man) uppnår motsatsen till det han vill, och läsaren känner avsmak snarare än sympati. En del av dem är psykopater och Browning visar en kuslig inlevelseförmåga i galenskapens perverterade logik. Samtidigt är det svårt att värja sig mot deras övertalningsförmåga, och det är i skärningspunkten mellan attraktion och avståndstagande som många av de bästa monologerna utspelar sig.

Brownings två första monologer kom redan 1836 i The Monthly Repository. Båda är studier i sjukligt kontrollbegär och solipsism, och Browning sammanförde dem följdriktigt under titeln ”Madhouse Cells”. En av dem, ”Porphyria’s lover”, pekar framåt mot mognare studier i hustrumordets psykologi. Mordet framstår för förövaren som en logisk handling för att helt få äga den älskade. Browning återvände till ett liknande motiv i en av sina mest kända monologer, ”My Last Duchess. Ferrara” (”last” har här betydelsen av ”framlidna”). Den utspelar sig i ett gemak där en hertig av Ferrara visar sin konstsamling för ett främmande sändebud. Denne är på plats för att förhandla om giftermål och hemgift för en ny hertiginna. Som en speciell ynnest visar hertigen ett porträtt av sin förra hustru. Det framkommer att hon har varit alltför omedveten om sin höga rang, vilket hertigen inte tålde. Han har därför låtit röja henne ur vägen. Under ytan av elegant världsman framstår hertigen mer och mer som ett monstrum av känslokyla, en veritabel Riddar Blåskägg, och man kan inte låta bli att undra vilket öde som väntar hans nästa hustru.

Brownings virtuosa användning av den dramatiska monologen kulminerade i Men and Women från 1855. Det är en diktsamling med ett myller av skarpt tecknade personligheter och ett urval blir därför med nödvändighet subjektivt. Många monologer är porträtt av musiker och målare och formar sig till meditationer över det konstnärliga skapandets gåta.

I ”Andrea del Sarto” sitter titelpersonen med sin hustru i skymningen och ser ut över Florens. Renässansen har nått sin höjdpunkt med konstnärer som Leonardo, Michelangelo och Rafael. Med sin briljanta, felfria teknik kunde Andrea ha varit en av dem. Det blev inte så. Istället målar han på rutin och prostituerar sin talang. Han skyller på hustrun som pressar honom på pengar för att ge till sin älskare. Samtidigt vet han att det är undanflykter. Han orkade inte med framgångens pris, anspänningen och risktagandet. Diktens storhet ligger i den perfekta balansen mellan Andrea som ynklig stackare och som djupt tragisk figur.

”Cleon” och ”Karshish” uppvisar liknande attityder av uppgivenhet och nyfiket engagemang men de ställs på sin spets av en specifik händelse, Kristi död och uppståndelse. Cleons monolog är ett brev i vilket han besvarar en kunglig mecenats frågor om livet och döden. Enligt kungen borde den mångkunnige Cleon känna tillfredsställelse med att ha skapat verk som kommer att få evigt liv medan kungens framgångar kommer att dö med honom.

Men Cleon svarar att hans skapelser inte ger någon tröst och att hans existentiella hemlöshet är lika stor som kungens. Ironiskt nog finns svaret på deras sökande efter mening i en lära som en viss Paulus predikar och som Cleon nämner i förbigående. Men han avfärdar tanken att en jude och barbar skulle veta något som är okänt för dem med deras förfinade grekiska bildning. Den arabiske läkaren Karshish visar däremot upp en rastlös nyfikenhet i sitt brev. Men något överväldigande har inträffat som han först inte kan förmå sig att berätta om. Han har under sin resa genom Judeen haft en patient som visar sig vara Lazarus, den som Jesus uppväckte från de döda. Lazarus lever sedan dess i en radikalt annan verklighet. Han påstår att den som uppväckte honom var en gud som av kärlek till oss dödliga tagit mänsklig gestalt. Detta möte vänder upp och ned på Karshish alla invanda föreställningar. Vid diktens slut är han fortfarande lika omtumlad. Orden it is strange återkommer som en refräng. Browning predikar således inte, utan ställer läsaren direkt inför detta oerhörda som inkarnationen och Jesu underverk innebär för troende kristna. Brownings nästa diktsamling, Dramatis Personae, kom ut 1864. Kritiker har sett en avmattning i den, men den innebar något av ett genombrott hos den engelska publiken. Samlingen innehåller bland annat dikten ”A Death in the Desert”. Aposteln Johannes, traditionellt ansedd som författare till Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken, ligger för döden. Han är den siste överlevande i kretsen kring Jesus, den ende som nu kan bära vittne. Dikten gestaltar frågor som 1800-talet blivit plågsamt medvetet om, om texters opålitlighet och osäkra tradering. Johannes monolog på dödsbädden inramas nämligen av andras vittnesmål, vilka blir till en berättelse om deras och deras redogörelsers fortsatta öden. Detta kan på ytan låta som knastertorr teologi och religionshistoria men är stor dikt.

Under de följande åren arbetade Browning på det som han såg som krönet av sin bana, den långa dikten The Ring and the Book. Han återberättar där historien om ett mord i Rom 1698 då en greve Guido Franceschini mördade sin unga hustru Pompilia och hennes föräldrar. I tolv monologer får de, medagerande och observatörer, ge sin version av vad som hänt. Dikten blev Brownings slutliga genombrott och etablerade honom som en av samtidens stora författare. Hans utgångspunkt var en samling juridiska dokument, pamfletter och vittnesmål som använts i rättegången. De olika personerna omnämns givetvis där men kommer inte till tals. Gestaltningen av dem och av skuldproblematiken är således Brownings egen. Frågan är om greve Guido utkrävde rättmätig hämnd för sin hustrus otrohet med en ung präst eller om de var oskyldiga och han en usel hustrumördare. The Ring and the Book visar att prästen agerade osjälviskt och att hustrun var utan skuld.

Monologerna är här längre än dem Browning skrivit tidigare och de saknar ofta specificerade lyssnare och en visualiserad skådeplats. Följden blir otvivelaktigt longörer men samtidigt innehåller dikten magnifika partier, främst kanske Guidos andra monolog efter det att påven avslagit hans nådeansökan. Han har inte längre någon anledning att förställa sig och visar sitt sanna jag som lågheten och ondskan personifierad.

Hans monolog tar en överraskande vändning i slutögonblicket när exekutionspatrullen närmar sig och dödsskräcken överväldigar honom. Han anropar alla tänkbara beskyddare, bland dem påven, Kristus och till sist Pompilia, den hustru han bestialiskt stuckit ned. Hon blir det helgon som skall rädda honom. Det är storartat, skrämmande och oavbrutet engagerande.

Brownings sena år i London kännetecknades av framgång och offentligt erkännande. Han fortsatte att skriva, men hans bästa tid var över. Utan sin främsta inspirationskälla, Italien, och den hustru som varit hans bästa kritiker blev hans diktning torr och blodfattig. Men under tre decennier, från 1840 till 1870, skrev han dikter som i högsta grad betraktas som levande litteratur i den engelskspråkiga världen. Han var en motsatsernas man, den föredömlige äkta mannen som kunde krypa under skinnet på en hustrumördare, den ständigt experimenterande poeten som diktade om dem som var ohjälpligt fångna i konventionen, den liberale individualisten som såg människan som helt beroende av gudomlig uppenbarelse. Hans storhet ligger i spänningen mellan dessa kontraster och i hans fenomenala inlevelseförmåga i främmande psyken.