Att slå en järnring runt världen

”Jamen här är den! Un-der-bar-bild! Då är jag helt med.”

Jättemålningen som pryder väggen på den byggnad i Berlin som en gång var Görings flygministerium, sedan regeringsbyggnad i DDR, har ju det naivt trosvissa gemensamt med Pauls favoritbild i Jehovas Vittnen-repertoaren; familjen som har picknick i sällskap med ett lamm och en tiger.

Trots det är ”Aufbau der Republik” målad av en konstnär med visst artistiskt renommé: Max Lingner. Han var kommunist och hade levt länge i exil i Frankrike när han 1949 återvände till Tyskland och ställde sina penslar i partiets och samhällsbyggets tjänst.

Ett populärt skämt i den kommunistiska världen ger en bild av de villkor han därmed underkastade sig: Vad är skillnaden mellan en naturalist, en impressionist och en socialrealist? Naturalisten målar det han ser, impressionisten målar det han känner, socialrealisten målar det han blir tillsagd att måla.

Lingner hade en partner när han i början av 1950-talet skapade ministeriets väggmålning. Det var Otto Grotewohl, DDR:s dåvarande premiärminister.

Anne Applebaum berättar historien om Max Lingner och hans muralmålning i sin nya monumentala bok Iron Curtain. The Crushing of Eastern Europe 1944–1956. Och huvudpoängen med denna sorglustiga historia om en konstnärlig konkurs är att Lingner visserligen, enligt vad som sägs, kom att skämmas så mycket för sitt verk att han mot slutet av sitt liv försökte undvika att promenera förbi ministeriet, men ändå hade målat det fullt frivilligt och med ett slags iver. Han ville verkligen vara till nytta. Han ville komma hem, i ordets fulla och djupa mening. Och precis som många religiöst troende var han villig att ge upp sig själv för att bli en del av något ofantligt mycket större.

Denna vilja till underkastelse, denna längtan efter en sanning som upphäver alla frågor, är de intellektuellas arvsynd. Det är inte minst därför kommunismen och fascismen är som den onde trollkarlen Voldemort. Man tror att de är besegrade för gott, men de bidar sin tid i väntan på nya lärjungar.

Så sent som i augusti i år recenserade historikern Håkan Blomqvist den brittiske författaren Tariq Alis bok Vad var kommunismen? på Aftonbladets kultursida. Han gjorde det med formuleringar som mer än antydde att titeln lika gärna hade kunnat skrivas i presens. I princip alla som har velat, och fortfarande vill, göra världen bättre och mer rättvis borde kunna räknas hem av kommunismen, var andemeningen.

”Ändå är det som ett fängelse och formidabelt slakthus kommunismen blivit till mardrömsminne hos miljontals människor ”konstaterade Blomqvist (helt korrekt), och ställde sedan en melankolisk fråga: ”Hur blev det så?”

Man kan här med fördel luta sig mot en känd svensk företrädare för den radikala kommunismen och svara: Gå till läggen!

Läs också gärna Anne Applebaum. För snart tio år sedan fick hon Pulitzerpriset för storverket Gulag. A History. I Iron Curtain fortsätter hon att studera kommunismens och stalinismens praktik. Nu med sökarljuset riktat mot Östeuropa och decenniet efter andra världskriget, de år då Stalin, med Churchills berömda ord, lät en järnridå gå ner över Europa.

Anne Applebaum är inte bara verksam som författare och journalist, huvudsakligen i Washington Post. Hon är också gift med Polens utrikesminister, Radoslaw Sikorski. Hennes fascinerande berättelser om hur Sovjetunionen och dess platschefer runt om i östra Europa under de första efterkrigsåren systematiskt monopoliserade den politiska och ekonomiska makten i de länder Stalin såg som sina för att sedan, under den fas Applebaum kallar High Stalinism, ”högstalinismen”, använda denna makt i försöken att skapa en ny människa, Homo sovieticus, utgår i hög grad från ett polskt perspektiv. Men hon har också djupdykt i två andra före detta kommunistländers historia. Ungern är det ena. Östtyskland det andra.

Framställningen rör sig så framåt i ett slags valstakt, från det ena landet till det andra, från det andra till det tredje, och så om igen. Det finns en ideologisk poäng med detta. Anne Applebaum vill tydliggöra att det ”östblock” det så självklart talades om under efterkrigsdecennierna egentligen aldrig har funnits.

De länder som införlivades i det stalinistiska imperiet var mycket olika varandra, somliga av dem hörde inte ens geografiskt hemma i öst. Det enda de egentligen hade gemensamt var de sovjetiska stridsvagnarna.

Till att börja med kom dessa stridsvagnar som befriare. Anne Applebaum gör en poäng av att framhålla att många av de lokala kommunisterna under de allra första åren var övertygade om att de skulle kunna gripa makten den parlamentariska vägen, i mer eller mindre korrekta val. Detta tack vare en kombination av Röda arméns prestige och historiens lagbundenhet. Proletärerna skulle i alla länder rösta på proletariatets parti, trodde man. Det skulle visa sig vara fel.

Stalin hade dock tagit det säkra för det osäkra och sett till att överallt i de av Röda Armén kontrollerade länderna manövrera kommunisterna i slagläge. Enligt Applebaum gjorde han det överallt på samma sätt: 1) Genom att bygga upp en kommunistkontrollerad hemlig polis. 2) Genom att säkra kontrollen över de nationella radiostationerna. 3) Genom att aktivt motarbeta och trasa sönder det civila samhället. Särskild uppmärksamhet ägnades olika ungdomsorganisationer som antingen införlivades med partistrukturen, inte sällan under ”enhetsorganisationens” täckmantel, eller förbjöds. 4) Genom att genomföra omfattande etniska resningar som rubbade den politiska och sociala balansen i de olika länderna.

Efter några år av mer eller mindre hycklande bekännelser till demokrati och, nåja, mångfald, kunde kommunisterna så runt 1948 ta av sig tomtemasken och utan omskrivningar förklara att partiet, partiet, partiet – det har alltid rätt.

Det var nu dags för nästa fas i maktövertagandet; den mentala homogeniseringen. (Gleichschaltung, ”inordning”, hade det kallats under nazisttiden.) Själens ingenjörer – lojala förskollärare, professorer ungdomsledare, författare och präster – skulle konstruera, bygga och underhålla den nya socialistiska människan. Det gick så där.

Det upplyftande med Anne Applebaums bok är att hon så eftertryckligt visar att kommunismen aldrig kunde mobilisera något stabilt folkligt stöd, knappt ens ett instabilt. De erövrade länderna svetsades aldrig samman till något ”block”. Järnridån var på sätt och vis bara en Potemkinkuliss.

Kommunismen lyckades aldrig bevisa att den var ekonomiskt överlägsen kapitalismen. I väst skapades välstånd. I öst köer.

Redan den 17 juni 1953, bara ett par månader efter Stalins död, gjorde arbetarna i östra Tyskland uppror. Och så skulle det fortsätta. Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen 1980… ända till dess att imperiet slutligen störtade samman 1989.

Anne Applebaum nämner i förbigående någonstans att Jakub Berman, en av de ledande polska kommunisterna, på en och samma gång var ansvarig både för kulturpolitiken och den hemliga polisen, en för stalinismen karakteristisk kombination. Med repression och indoktrinering kan man förvisso åstadkomma mycket, men man kan ändå inte skaffa sig fullständig kontroll över världen och historien.

Det är en glädjande, trösterik insikt.

Som Anne Applebaum framhåller ligger totalitarismens svaghet just i dess anspråk på totalitet. Om man har makten och företräder en lära som påstår sig kunna förändra allt måste man också förr eller senare förklara varför man ännu inte lyckats skapa det utlovade paradiset.

Det svar som ligger närmast till hands är att det beror på lömska sabotörer: inre eller yttre fiender.

Så blir varje totalitär regim till med nödvändighet alltmer paranoid, alltmer benägen att rensa ut i de egna leden, alltmer benägen att se och jaga spöken och därmed till sist själv alltmer spöklik.

Och historien om Östeuropa bekräftar trots allt att de flesta vuxna människor (möjligen med undantag för de intellektuella) hyser en hälsosam skepsis mot spöken.