När familjen lever farligt

I en oecd-rapport om framtidens familjeliv förutsågs nyligen att antalet separationer, ensamstående föräldrar och ombildade familjer kommer att öka de närmaste årtiondena och att det medför större risk för barnfattigdom. Klyftan har ökat mellan å ena sidan välmående familjer med välutbildade, arbetande och gifta föräldrar och å andra sidan ekonomiskt utsatta familjer med lågutbildade, arbetslösa föräldrar som oftare är ensamstående eller ogifta. Familjepolitiska insatser för att påverka människors beteende kommer därför att spela en större roll i framtiden.

Sverige ligger bättre till när det gäller familjernas framtidsutsikter. Under början av 00-talet sjönk faktiskt andelen barn vars föräldrar separerat. Framförallt minskade den höga separationsfrekvensen bland sambor med gemensamma barn. Minskningen har visserligen avstannat, men det finns ingen anledning att tro att separationerna kommer att öka. En del trender, såsom att föräldrarna blir allt äldre, är snarast gynnsamma för stabila föräldrarelationer.

Sverige är dessutom förhållandevis bra på att skydda barn och vuxna från de negativa konsekvenserna av separationer. En ovanligt stor andel av de ensamstående föräldrarna arbetar, bland annat tack vare god tillgång på barnomsorg. Förutom riktat ekonomiskt stöd till ensamstående finns ett omfattande utbud av offentligt finansierade tjänster, såsom förebyggande barnhälsovård och socialtjänstens familjerådgivning och avgiftsfria samtal vid separationer.

Men det hindrar inte att även barn i Sverige drabbas av separationer. Föräldrar som har låg utbildning, är arbetslösa och/eller är födda i utlandet löper större risk att separera, och separationer leder i sin tur ofta till sämre hushållsekonomi. Dåliga familjerelationer spelar alltså en roll i reproduktionen av ekonomiska skillnader.

Separationer leder även till sämre välbefinnande för barnen. Enligt internationella jämförelser mår svenska barn förhållandevis bra, men inte lika bra som man kunde förvänta sig med tanke på objektiva kriterier som socioekonomiska förutsättningar och tillgång till hälsovård. Barn som växer upp med sina båda föräldrar har i genomsnitt högre livstillfredsställelse än barn som växer upp med ensamstående eller omgifta föräldrar. Den relativa fördelen för barn i intakta kärnfamiljer är lika stor i Sverige och andra nordiska länder som den är i övriga Europa.

positivt nog har andelen barn till separerade föräldrar som växer upp med växelvis boende ökat kraftigt i Sverige de senaste årtiondena. 2010 var andelen uppe i 32 procent. Växelvis boende tycks kunna skydda barnen mot en del av de negativa konsekvenserna av en separation, till exempel vad gäller skolresultat och välbefinnande. Men det beror åtminstone till viss del på att föräldrar som väljer växelvis boende kommer bättre överens och har bättre ekonomi än andra föräldrar som separerar. Det går därför inte att dra några säkra slutsatser om att växelvis boende i sig skapar bättre villkor för barnen.

Med tanke på hur mycket goda och varaktiga relationer mellan föräldrar betyder för barnens välbefinnande och jämlika uppväxtvillkor skulle man kunna tänka sig fler offentliga insatser för att stödja föräldrarelationer. Men fungerar sådana insatser verkligen, och innebär de inte ett intrång i människors privatliv? Enligt amerikansk forskning finns det evidens för att program för par som vill stärka sitt förhållande har en positiv effekt på deras relation och inbördes kommunikation. Så länge programmen ges på frivillig bas utgör de knappast ett större intrång i privatlivet än exempelvis psykologhjälp, som redan ges med offentlig finansiering i Sverige.

De positiva effekterna av relationsprogram är väldokumenterade framför allt när det gäller välbeställda par som deltar i dem på eget initiativ. Effekterna är inte lika tydliga för stora, offentligt finansierade stödprogram som på senare tid riktats till par i mer utsatta grupper i USA. Men det finns goda exempel på lyckade program i mindre skala även för dessa grupper. Ett positivt exempel är projektet Supporting Father Involvement, där föräldrapar erbjöds gruppträffar med övningar, diskussioner och hemuppgifter kring ämnen som föräldraskap, parkommunikation och personliga livsmål. En randomiserad kontrollerad studie visade att programmet hade positiva effekter på parens relationer, pappornas engagemang i sina barn samt barnens beteende. Effekterna var tydligast och mest varaktiga när båda föräldrarna och inte endast papporna deltog i gruppträffarna. Programmet hade lika goda effekter oavsett deltagarnas ekonomiska och kulturella bakgrund och oavsett om de var gifta, sambor eller frånskilda.

en viktig poäng är att relationsprogram är till nytta för föräldrar och barn även om föräldrarna skulle separera – ja, faktiskt i synnerhet om föräldrarna skulle separera. När föräldrar som lever isär har en fungerade relation till varandra är chansen större att barnen kan hålla en bra kontakt med båda föräldrarna. Annars är det risk att i synnerhet pappan helt förlorar kontakten med sina barn.

Om relationsprogram ska erbjudas i Sverige behöver de utformas och prövas under svenska förhållanden, på samma sätt som man nyligen gjort med föräldrastödsprogram som Cope, Komet och Connect. Föräldrastödsprogrammen kritiserades till en början, bland annat för att göra föräldrarna osäkra och expertberoende. Men de första resultaten från en vetenskaplig utvärdering tyder på att de har haft positiva resultat. Föräldrarna har känt sig stärkta i sitt föräldraskap och barnens problembeteenden har minskat, även i familjer med krävande barn med exempelvis adhd-diagnos. Även relationskurser för föräldrar har utvecklats och prövats under svenska förhållanden av forskare vid Uppsala universitet, men de har ännu inte utvärderats systematiskt.

svenska politiker och andra som är nyfikna på relationsprogram för föräldrar kan rekommenderas att konsultera det sympatiska amerikanska forskarparet Carolyn Pape Cowan och Philip A Cowan. I en konferensrapport berättade de nyligen om sina erfarenheter av drygt tre årtiondens gemensamma forskning och utveckling av föräldraprogram, däribland det framgångsrika Supporting Father Involvement. Deras forskningsresultat visar att ju bättre relation föräldrar har till varandra, desto bättre relation får var och en av dem till sina barn, och desto bättre kognitiv och social förmåga får barnen. Därför menar de att program som förbättrar föräldrars parförhållanden kan stödja barns långsiktiga utveckling.

Paret Cowan berättar att de har präglats av 1960-talets sociala omvandlingar och själva kämpat med att kombinera familjeliv och krävande akademiska karriärer. De hör inte till dem som vill se en återgång till traditionella familjemönster och värderingar. De har snarare drivits av en vilja att hjälpa moderna familjer som försöker att få livet tillsammans att fungera. Man kan hoppas att det finns plats för deras perspektiv i framtidens Sverige.